Intressant!
"svårriden" är nog en häst som inte vem som helst kan sitta upp på och få ut en massa av.
Jag har en häst hemma som är "lite knepig".
Han är lättriden på så sätt att han inte gör något dramatiskt oavsett vem som kommer upp på ryggen; han är helt OK att "åka häst" på särskilt ute längs vägen i sällskap.
Hans problem är motivationen.
Han har lätt för ganska mycket, men viljan och samarbetsintresset brister.
Han är "svår" om man vill rida dressyr på honom eller vill jobba honom i form - eftersom han hittar alla möjliga sätt att smita undan.
Han är inte så farligt svår om man vill hoppa på lagom höjd hemma i paddocken och nöjer sig med att komma över hindren i fri form.
Hoppa kan han nämligen (en fjording, hoppar utan större problem banor på 90 cm hemma, och fixar själv taxering och liknande även när man halvt avsiktligt "sätter honom i skiten" genom att ta snäva vägar; inte så illa med tanke på ras) och verkar gilla.
Om man däremot vill kunna rida ett "bra" dressyrpass är det desto knepigare. Hästen är utbildad MSV C och har gjort en start i den klassen som åttaåring, landade då trots ovilja på 57.5% vilket får ses som rätt godkänt för en åttaårig fjording bland storhästar. Straffen var rättvisa och punktformade; fick rätt risigt för en galoppfattning ur skritt (häst ville inte alls och samarbetade inte), risigt för ena enkla bytet (ganska snällt dömt; jag tyckte att det var ännu sämre än domaren tyckte) men lite vettiga poäng med ett par sjuor också.
Så den hästen är inte helt lättriden om man vill ha ut något av honom, men väldigt lättriden sett som ren skogsmulle.
Alltså är det nog situationen som avgör.
Svårriden kan också handla om lättstressad häst.