Om man bortser från de med tydliga medicinska problem (långt färre än vad de själva tror skulle jag anta) så är det faktiskt konstaterat i flera studier att många av oss inte alls kan uppskatta hur mycket vi äter och rör på oss.
Jag har tittat på flera sådana och det finns de som är väldigt intressant upplagda. Tex de som tittat på människor som anser att de äter väldigt lite kcal och att de inte går ner ändå, samt de som anser det omvända. Sedan har man utbildat de här deltagarna i hur man räknar osv via dietist, sedan kollat dem på olika sätt. Tex kollat deras förbränning när de cyklar, låtit dem ta mat under kontrollerade former och sedan ringt upp dem dagen efter och frågat hur mkt var det nu du åt vid det tillfället osv. Gemensamt var att de överviktiga förbrände inte mindre än andra, och de underskattade regelmässigt hur mkt de åt, även när de visste att det kontrollerades och då rimligen snarare borde varit benägna att räkna fel åt andra hållet så att säga. Och de smala tenderar att göra tvärtom; överskatta hur mycket de äter.
Sedan har man ju också sett att vissa kroppar verkar tendera att gå åt vissa håll, att vi har nån form av grundinställning (som vuxna iaf) som vi gärna halkar tillbaka till. Tex tvingar du en person att äta mer än de brukar och sedan slutar med det så kommer de ofta stadigt gå tillbaka, och då detsamma med överviktiga som äter mindre vid tex diet. Därför ska man (givet att man är frisk dvs ej hypotyreos o dylikt, går på kortison osv även om det givetvis aldrig är fel att försöka leva sunt ändå) som
@kryddelydd skriver försöka med mindre förändringar som man kan behålla.
GBP har man sett ändrar mer än bara magsäckens storlek, intressant nog även hormonellt, så för de som kommer till rätta med sitt felaktiga ätande så kan det göra mkt nytta faktiskt. För rätt person..
Fysisk aktivitet är givetvis bra för hälsan på många sätt, men för viktnedgång är det kaloriintag som styr främst och träning en liten del (man blir ofta hungrigare av att träna så även det man faktiskt bränner kan motverkas till viss del). Ska man träna för att verklige bränna det man ätit blir det långa pass.. Tror det var Eva Mendes som berättade att hon kan tillåta sig att äta en bit choklad men att hon då ställer sig på löpband/motsvarande tills hon gjort av med det, och att det tar sån tid att hon oftast inte tycker det är värt det (fritt översatt).
Sen tycker jag inte att diskutera det hela är shaming, för det ÄR jättesvårt. Vi har som art levt i extremt många år och utvecklats biologiskt till att föredra det som ger mkt energi, och nu lever vi plötsligt i ett överflöd som våra hjärnor och kroppar på biologisk nivå har svårt att hantera. Det som var en överlevnadsstrategi har blivit ett problem. En del anser att det bör ligga på individen att sköta sig, andra har tankar om att vi på samhällelig nivå bör göra mer (här kan man diskutera olika medel så som styra med skatter, subventionera med desamma, tvinga butiker att slopa godishyllan vid kassan så det inte blir impulsköp, styra reklam, osv etc). Sen är det inte heller lätt när man vet att det ofta blir motarbetat, tex vet vi att fetma hos barn är en dålig start eftersom det ofta kan följa individen hela livet, men samtidigt ser man ständigt i media/sociala media om upprörda människor som fått höra att deras barn väger lite för mycket. Det är väldigt laddat det här med vikt vilket försvårar åtgärder.
