Vad är den största utmaningen du haft med din/dina hundar? Har det löst sig eller jobbar ni fortfarande på det? Är det något som kan lösas eller är det något ni har fått lära er leva med?
Omplacering som jag tog över när hon var fyra, hade blivit parad på första löpet och fått en kull. Ytterligare en kull på andra löpet. Levde så gott som instängd tillsammans med sin bror (pappan till andra kulle dessutom) och sin mamma (som attackerade henne från ingenstans)
Hon var mest apatisk första tiden, sen gick det över till kraftig separationsångest, ej rumsren och tror inte hon var van med klappar och kärlek öht. Flög iväg om jag tex öppnade diskmaskinen lite för snabbt, eller om något höll på att ramla ner. Stod det nya grejer på golvet som tex en kartong så vågade hon inte gå förbi utan satt och pep trots att det var ett par meter att gå bredvid, hon vågade inte ta sig förbi.
Vi har fått bukt på rumsrenheten (gick snabbt) och separationsångesten och jag kan utan problem lämna henne ensam nu. Hon är lugn och går och lägger sig i soffan. Går bra med diskmaskinen men blir fortfarande rädd om något rör sig hastigt eller står på golvet. Jag bytte gardiner i höstas och tappade ner gardinstången med en smäll i golvet , då såg jag henne inte på ett par timmar... Men det har blivit mycket bättre sen hon kom, då blev hon rädd om jag gjorde hastiga rörelser också, (kunde hoppa undan om jag tog på mig jackan för hastigt) det blir hon INTE längre.
Det vi inte fått bukt med är hundmöten... Hon skäller och morrar och gör utfall. Blir kanonstressad. Mammas hund går det jättebra med men dom träffas flera gånger i veckan då hon är hos mamma när jag jobbar. Det går ok med andra hundar om man stannar och pratar en stund, hon slutar iaf med utfallen och börjar pipa istället för att morra och skälla.
Jag har accepterat att det är som det är och jag försöker undvika hundmöten så gott det går. Ser jag att vi får möte så viker jag av på en annan väg om det är möjligt, och ibland vänder jag om det är en smal väg då det blir för trångt att mötas. På bilväg så fortsätter vi gå på men då är det så brett avstånd så hon blir inte lika påverkad. Går bättre med småhundar.
En bekant ville att jag skulle släppa fram min trots att hon lät som hon gjorde, och när hon väl kom fram så nosade dom på varandra sen vände min rumpan till, sen la sig platt på rygg, så hon hugger ju inte, även om det låter som om hon vill döda nån.
Hon fyllde 9 nyligen så vi har kämpat på i 5 år med det utan några större förbättringar. Hon är rädd och osäker och det jag kan göra för att hjälpa henne är att inte utsätta henne för dessa situationer i onödan. Visst är det jobbigt och bökigt ibland, men jag förstår ju hennes rädsla efter det hon varit utsatt för under 4 års tid.