Största utmaningen med din hund

[Lordofthestrings]

Vad är den största utmaningen du haft med din/dina hundar? Har det löst sig eller jobbar ni fortfarande på det? Är det något som kan lösas eller är det något ni har fått lära er leva med?

 

[iNHALE]

Största utmaningen med min nuvarande hund är att han är tonåring, räknar med att det löser sig med tiden. För tillfället innebär det att han på tonåringars vanliga vis är gnällig och klagar på allt som inte passar och är "besvärligt" och har inget tålamod öht. Tar det för lång tid att stå och vänta medan den andra hunden sitter och skiter så börjar han gnälla för att han vill fortsätta gå tex. Man blir ju lätt gråhårig men han är snart 15 månader gammal så det är bara att härda ut vara så konsekvent man kan.

 

[Lordofthestrings]

Jag själv sitter just nu och funderar på hur jag ska jobba med min hund. Den stora blockern för oss är att hans osäkerhet i vissa specifika miljöer/underlag. Han kan gå ner för en specifik trappa men inte upp för den osv. Samma med golv, vissa "plättar" är han osäker på men går ibland helt chill över det och kan till och med träna på den plätten. Funderat på om han är väldigt vek och kommer ihåg obehag väldigt länge, men det känns inte heller rimligt eftersom det inte behöver hända något för att han ska bli osäker i de specifika miljöerna igen. Och han kan uppleva obehag i andra situationer men skakar av sig det. Ja den stora utmaningen är väl att jag inte riktigt vet hur han fungerar, exakt vad han reagerar på, om det försvinner av träning eller om det är en paus från träning på det han behöver. Är det arv eller är det miljö osv. Eller rent av åldern, strax över ett år. Men det har hållit på ett tag så jag tvivlar på det.

 

[Silver Girl]

Största utmaningen just nu är att hunden börjat dra på spår när hon går lös i skogen. Är 4,5 år och har kunnat gå lös sedan slyngelåldern gick över. Har någon enstaka gång dragit på hare eller rådjur som sprungit precis framför henne men då snabbt gett upp och kommit tillbaka på någon minut. Spår kan hon nu dra längre på, så hon går för tillfället kopplad. Jag tror inte jag kommer kunna bryta detta helt, men hoppas att hon kommer kunna gå lite lös på utvalda ställen så småningom. Planerar jobba med bättre kontakt och aktiviteter under promenader och inte "bara gå", och hoppas det kommer göra att hon åter håller mer fokus på mig. Men vi får se.

 

[Sryoqwe]

Största problemet med min tant är att hon inte fungerar lös alls utan då bara sticker, utan något specifikt mål. Jag tror aldrig att hon kommer fungera lös heller så hon får gå i flexikoppel.

Med min mammas ena hund som bara jag tränar är största problemet att han både har skärpa och en hel del osäkerhet, vilket gör att han stänger av vid hundmöten om man inte jobbar med honom. Gör man det kan det fungera helt okej (inte felfritt men fungerande) eller inte alls. Eftersom att han fyller 10 år iår och alltid har varit sådan så kommer det ju knappast fungera helt problemfritt någon gång, men det går att få fler gånger på okej-nivå. Men pga av det här går det inte att lita på honom lös vilket såklart är tråkigt för honom.

 

[tanten]

Mitt största problem har varit hans rädslor och oviljan till beröring.
Nu är han 15 månader och vi har kommit en bit på väg. Jag får klappa och lyfta honom. Pälsvård är fortfarande påfrestande. Han morrar, bits och slingrar sig.

När han kom var han rädd för ljud, för torra löv, torrt gräs, blåbärsris - name it. Reagerade på knäppningar i huset, på fordon som åkte förbi, på ljud på radion.

Den som håller i noseworken vi går på, är även hundpsykolog och hon tror att det inte funkat så bra hos uppfödaren. Jag vet inte, kanske är han helt enkelt sån.

Men det HAR blivit bättre. Oändligt mycket bättre. Även om det inte är bra än.
Ska bli spännande att se hur det går på BPH.

 

[_Zacke_]

Inte så mycket problem med min hund egentligen. Det enda jag kan komma på är att han har väldigt nära till skall. Minsta lilla ljud så vill han gärna skälla, likaså när han är glad vilket han ju är typ jämnt han har ett högt skall som skär i öronen har varit ett större problem än vanligt nu när vi haft en bäbis i huset. Inte så kul när man precis har sövt henne och han sätter igång det har blivit bättre på det viset att jag fort kan avbryta honom men han börjar lika ofta som alltid tycker jag han är 9 år snart

 

[Sleepan]

Hos oss är det osäkerhet och stress.
Sjukt jobbigt, och svårt att jobba med tycker jag, dock har det blivit mycket bättre med träning och mognad.

 

[Tuggben]

Med båda mina hundar är hundmöten ett problem som vi fortfarande jobbar på. Det har blivit bättre men är egentligen inte alls särskilt nära "bra". Framförallt inte när de triggar varandra.

Den äldre hunden funkar bäst om han får ett kommando typ "gå ordentligt" vilket betyder att han ska gå bredvid och titta på mig. Den yngre hunden funkar bäst att distrahera med godis och det är svårt att göra båda dessa saker samtidigt. Men vi övar på. Koppelgåendet är väl sådär men det är mest en fråga om misslyckande från min sida. Jag orkar helt enkelt inte vara konsekvent så får skylla mig själv. De går ok i koppel men drar ibland mot vissa fläckar.

Sen bor vi också i ett gammalt sekelskifteshus med pappväggar vilket då gör att ALLA ljud hörs pga extrem lyhördhet. Inte optimalt med min ras (dvärgschnauzer, en larmande vakthund). Vi har tränat jättemycket på skällandet och jag känner mig nöjd. Men helt tyst går det inte att få en schnauzer vilket gör att vi undviker att lämna dem ensamma hemma. Kan ställa till det ibland.

Men de är helt underbara, älskar mina hundar över allt annat

 

[linnsan]

Viggo har ju en del problem med sin osäkerhet mot folk, hundar och ljud. Eller nja, proble och problem. Vardagen är lätt skulle jag ändå säga. Men under nyår eller eventuella vet. besök så får han det jobbigt. Tur det är sällan

Gripa. Mja, att hon gillar att jaga katter är väl det vi fått kämpa lite med. Och att jag lätt smittar henne med lite frustration i träningen. Och att hon inte litar på andra okända hundar som kommer för nära längre efter upprepade negativa erfarenheter. Dock bryr hon ju sig inte alls mycket om hur andra hundar beter sig under hundmöte. Sålänge de inte kommer fram.

Det är dock inga superstora problem som jag ser det och tänker nog att ingen, varken hund eller människa fungerar helt problemfritt i alla avseenden

 

[Bison]

Att han har storhetsvansinne och tror han är Napoleon
Vilket iofs inte skapat några större problem mer än att jag inte släpper ihop honom med vilken hund som helst.
Annars inga bekymmer under de 12 år jag haft äran att vara hans slav och undersåte.

 

[Ajda]

Att hon har endel rädslor. Lite svårjobbat och vi har väl landat i att acceptera att det äe så hon är.
Hon är rädd för vissa miljöer, är allmänt feg och rädd för skott.

 

[_Taggis_]

Att min hund har magproblem har till stor del stört tillvaron för oss, inflammationer i hela mag- och tarmsystemet... Nu är hon förhållandevis stabil med hjälp av specialfoder och kortison men såklart har de segdragna utredningarna och uteslutandet av födoämnen gjort det svårt att träna, kursa osv. Sen coronapandemin på det...
I övrigt är det inga problem, mer än att hon har en stark vilja och när den viljan är att hon vill men inte får följa med så piper och gapar hon högt. Vara ensam är inte ett problem när hon har lust, så det är bara en inställningsfråga. Irriterande för att jag bor i lägenhet.

 

[Migo]

Är fortfarande i "lära känna-stadiet" med unghunden. Svårt att förstå vad han vill ibland, och saknar en del av grundträningen jag brukar göra med valpar. Inte så lätt att träna inkallning med en tonåring som inte gillar matbelöningar och har fri tillgång på lek ).

 

[Tiffany]

Att hon stänger av mig helt när det är harar i närheten och jag har svårt att få kontakt då. Att hon fortfarande har lätt till stress. Hon var rädd för allt och jättestressad som valp men nu funkar hon nästan överallt så det ser jag inte som ett problem längre. Tror hon bara kommer bli bättre där.
Men hararna ..hennes jaktlust går igång och jag får inte kontakt den biten kommer jag aldrig att lösa känns det som nu. Men vi tränar vidare.

 

[Sel]

Det har nog alltid varit shibans brist på tillgänglighet - att hanteras av främlingar. Det är inte en utmaning i vardagen per se, men ett klart stressmoment hos veterinären till exempel även om det blivit bättre. Vi jobbade hårt med det när hon var valp och unghund efersom jag hade hopp om att ställa ut henne i framtiden, men jag får erkänna att det numera bara är hennes grej. Det stör mig inte sådär egentligen och hon är absolut inte otrygg Runt andra människor.

Framför allt tycker jag att det är ett elände att stup i kvarten försöka freda henne från närgågna människor faktiskt, i det avseendet vore det klart enklare med en hund som accepterade en spontanklapp.

 

[Kilauea]

Att han rymmer. Både från gården (trots staket, som han klättrar över) och att han kan öppna dörren om den inte är låst - och således släppa ut både katt och värme.
När han rymmer brukar han leta upp grannarnas äppelträd eller kompost...
Han fyller 9 år snart, så känns inte som vi kommer få bukt med problemet inom snar framtid .

 

[tuaphua]

Det jag kan komma på är att hon är lite osäker med nya bekantskaper, hundar som människor. Men det blir ju mest bara att hon försöker dra sig undan för att få en överblick innan hon släpper loss och släpper in.
Och kanske iofs att hon är enmanshund rätt rejält och ser det husse ber henne om som förhandlingsbart alt lägger in veto för att det ju inte kom från mig. Men skulle han växla upp om det nu är krisläge skulle hon förmodligen lyssna även på honom. Och är inte jag med lyssnar hon på andra och kan tycka om sånt umgänge.
Förutom om hon tror jag är i närheten. Då kan hon skena iväg, typ när jag hade hästar hemma och var i stallet och hon rymde dit. Eller när vår granne var hundvakt och hon kastade sig ut och skenade runt huset några varv för att hitta mig.

Tycker jag haft tur med hundar som bara funkat liksom.

 

[tuaphua]

Jag själv sitter just nu och funderar på hur jag ska jobba med min hund. Den stora blockern för oss är att hans osäkerhet i vissa specifika miljöer/underlag. Han kan gå ner för en specifik trappa men inte upp för den osv. Samma med golv, vissa "plättar" är han osäker på men går ibland helt chill över det och kan till och med träna på den plätten. Funderat på om han är väldigt vek och kommer ihåg obehag väldigt länge, men det känns inte heller rimligt eftersom det inte behöver hända något för att han ska bli osäker i de specifika miljöerna igen. Och han kan uppleva obehag i andra situationer men skakar av sig det. Ja den stora utmaningen är väl att jag inte riktigt vet hur han fungerar, exakt vad han reagerar på, om det försvinner av träning eller om det är en paus från träning på det han behöver. Är det arv eller är det miljö osv. Eller rent av åldern, strax över ett år. Men det har hållit på ett tag så jag tvivlar på det.

En av mina förra hundar, mormor till nuvarande, var rädd för hala golv/golv som blänkte och kunde bli räd i hala trappor också.
Jag testade leda i koppel, ligga och gosa på fläcken, ge godis etc etc. Det blev hyfsat bra. Men inte 100.
Jag jobbar bla som problemlösare för häst och drabbades av ngt en dag och körde samma som jag gör med vissa marksygga/rädda för vattenpölar/bada etc och backade henne över läskiga fläcken. Jag upprepade det några ggr och lärde in signal för det. Sen började hon själv göra det. Det såg ju hur knäppt ut som helst när hon kom rusandes tex på en matta, ser fläcken, nitar, backar, vänder sig och kutar järnet igen. Men det funkade och hon slapp vara osäker mer.
Sen kan man ju forma om det till att betinga in känslan av trygghet även när de går normalt. Jag struntade i det och lät henne gå så iom att det iaf var på så få ställen/så sällan det skedde.

Garvade ihjäl mig när jag nu många år senare hittade ett lite filmklipp på henne då hon gjorde så. Älsklings-knäppisen!

 

[em-pirre]

Alltså typ alla mina problem skulle ju försvinna om jag tränade lite mer. Men vi har lite skyddad verkstad med våra hundar så jag känner inte att det är så himla viktigt att ta itu med t.ex. att tanten och irländaren skäller på hundar av andra raser (inga som helst problem på vinthundstävlingar med 250 hundar, men herregud om de ser en hund ur fel rasgrupp!). Vi rör oss ändå bara här hemma på landet på vår inhägnade hektar eller på just vinthundsträning eller tävling såatteh...

Största problemet är väl kanske blandflocken nu inför löp. Det är lite spänning mellan stora hanarna men det är kanske inte riktigt en träningsfråga utan vi får helt enkelt se till att alla har tillgång till eget space.

Sen är jag inte så petig. Hälften drar i kopplet men det är ändå så himla sällan vi gör koppelpromenader så. Ja och så hoppar småhundarna alltid på folk då de kommer hem till oss men så gör alla Whippetar jag känner så det stör inte så himla mycket det heller (förutom då man har shorts och de har vassa klor).

Fri uppfostran