Jag - som är en sjukt introvert person - skulle sakta backa mot utgången av insikten att den jag tänkt dejta inte har och inte är intresserad av något socialt liv eller direkt har några vännersamtidigt som hen vill träffa mig så ofta som möjligt. Det lägger mer ofta en sällan en extremt stor börda på den stackars partnern som ska vara nåt slags ”allt i ett”.
Man behöver absolut inte vara tvångssocial. Men man mår bra av att ha åtminstone ett par tre djupare relationer av olika slag. För att avlasta alla inblandade.
Men precis! Jag och min man är nästan löjligt asociala till vardags. Men på en av våra första dejter släpade jag med honom för att säga hej till några av mina arbetskompisar som hade en liten AW - mer eller mindre som ett test. Det är helt ok för mig att vara tillsammans med någon som har få vänner och som sällan är ute och träffar folk, för sån är jag själv. Men det är också jätteviktigt att personen i fråga inte är helt handfallen socialt utan klarar sig på egen hand ute bland folk. När jag och min bättre hälft väl går på fest(om det är tillsammans alltså) minglar vi oftast runt på egen hand, vi umgås jämt annars ändå. Jag tror att jag just eftersom jag tillbringar så lite tid ute bland folk vill slippa behöva tänka på att pyssla om en socialt handikappad partner då också.