Stor viktnedgången = identitetskris?

[MiniLi]

Jag känner också igen mig i det känslomässiga. För min del var det dags att lämna den relationen och gå vidare. Jag är jättelycklig nu med en annan man som passar mig mkt bättre. Det är så skönt att vara kär igen, inte bara vara kompis med den man lever med!

 

[svea]

Alltså, jag skulle inte klandra dig om du lämnade och gick vidare, man ska inte vara gift bara för att det är bekvämt och man är bra kompisar (om det inte uttryckligen är så man vill ha det).

MEN det verkar ju också som om ni har ganska mycket att bygga på och som gör att det skulle vara värt för er att ge förhållandet en chans till. Men det kommer att kräva att ni sätter er och lyser igenom era liv och ser vad ni kan ändra för att få mer tid och ork för varandra. Kan någon av er ändra jobbsituationen så att ni kan ses mer? Kan du åka till honom några helger så att han slipper resa? Skulle ni kunna förbättra situationen genom att downsizea? Och så vidare.

 

[ztsu]

Jag har gått ner mycket i vikt, mer eller mindre halverat min kroppshydda. Jag fick en identitetskris och satt lugnt i båten, men insåg rätt snart (i samtalsterapi) att identitetskrisen snarare var en personlighetsförändring. Jag var helt enkelt inte samma person längre.

När jag var tjock delade jag och min numera ex-make intressen. Vi gick på konserter, åkte på storstadssemestrar, besökte museer, lagade god mat hemma, tittade på otroligt mycket film, gick på restauranger, låg i sängen och läste hela förmiddagar, osv. Vi levde ett rikt liv och jag var lycklig tillsammans med honom.

När jag hade gått ner i vikt fick jag andra intressen. Att sitta i soffan och titta på film, äta mat, osv intresserade mig inte längre. Jag började rida, jag vill vara utomhus, jag plockar svamp, jag rör mig i naturen, jag löptränar, osv. Det stillasittande och kulturella livet är inte mitt liv längre, men det är fortfarande hans liv. Jag tycker såklart fortfarande om att åka på storstadssemestrar och ligga och läsa i sängen, osv men inte utan det andra. Och det andra intresserade inte min ex-make. Min viktnedgång gjorde helt enkelt att vi växte ifrån varandra.

För min del slutade det som sagt i skilsmässa. Vi är fortfarande goda vänner men jag fick inte ut någonting av att leva tillsammans med honom efter min viktnedgång. Sådant som jag tidigare uppskattade, som att sova längre på morgonen, retade gallfeber på mig när jag piggnade till efter jag förlorat vikten och bara ville röra på mig. Och min ex-make tyckte att jag blev en hemsk fru. Jag var i stallet jämt och var jag inte i stallet var jag ute eller så tränade jag, han fick sitta ensam med sin chipspåse och titta på film och det var inte det livet han ville leva heller.

Jag tycker att du ska skaffa en samtalskontakt och vrida och vända på detta och tills du är säker på vad du vill och känner ska du sitta stilla i båten och behandla din make med respekt. Lev inte ut i bekräftelsen. Njut av den, men lev inte ut i den.

 

[MCP]

@norrsol
Känner igen mig ganska mycket i det som du och @ztsu skriver, och min första känsla av din trådstart var just att kanske det är något annat än viktnedgång och identitetskris som ligger bakom också.

Så här i efterhand ser jag att min egen viktnedgång antagligen var en del av en omedveten frigörelseprocess (om det var hönan eller ägget vet jag dock inte). Egoboosten jag fick av känslan av att lyckas med något, blandat med uppmärksamheten jag fick blev lite av en ögonöppnare för mig.

Jag fick lite av en inre raslöshet, ville ha mer, göra mer och uppleva saker.
Sambon och jag hade inget dåligt liv, men likt er var vi kanske mer vänner än ett par.
När jag gick framåt tycktes sambon stå still, och t.o.m. gå bakåt ibland.
Ska inte snöga in mig för mycket nu, men det hela blev lite av en soppa med diverse inre och yttre faktorer.
Vi gjorde slut, och jag ångrar inte uppbrottet, även om jag kanske skulle ha hanterat vissa saker annorlunda så här nu med facit i hand. Jag skulle antagligen skulle ha mått bra av en objektiv person att bolla det hela med också.

Vad vill jag säga med mitt svammel? Tja, kanske det att du är inte ensam. Ta det lite lugnt och försök att tänka ut vad det är Du vill. Prata med någon utomstående. Är förhållandet värt att rädda, och vad krävs i såna fall för att få det bra igen. Vi finns här om du vill bolla tankarna. Kram

 

[Vogue]

Har under 10 månader gått ner 34 kg i vikt. Självförtroendet har blivit mycket bättre. Märks bl.a på att antalet selfies ökat i fb flöden, jag är gladare, mer framåt, känner mig attraktivare o snyggare. Klart att många stl mindre o ny garderob också gör att de känns roligt. Livet borde väl vara på topp?!

Lyckligt gift med väldens snällaste, händigaste make som gör allt för mig o familjen. MEN! Nu är det som att jag på något sätt gillar bekräftelsen o uppmärksamheten jag får/fått av ANDRA män.

Nu kloka buke! Någon mer som vatit med om detta att viktnedgång o uppmärksamhet gör att de är som att dra ur bottenpluggen o all logik försvinner som att man får en identitetskris på något vis.

Ska man sitta lugnt ner i båten och låta allt landa i sig själv?!

Känns smickrande på ett vis, men konstigt på ett annat vis. Man har ju inte haft samma uppmärksamhet av andra män innan viktnedgången (varit överviktig några år efter 3 barn). Till o med min egen make kan under en helg kommentera flera ggr hur snygg o sexig man är. (Han veckopendlar på jobb).

Någon mer som varit med om detta?! Hur har ni hanterat detta? Hoppas ni förstår vad jag menar.

Usch vilket beteende, bli som en fjortis bara pga viktnedgång!
Tycker fruktansvärt synd om din man, skilj dig så att han kan få någon annan som uppskattar honom och är honom trogen - PÅ ALLA VIS!

 

[BernT]

Usch vilket beteende, bli som en fjortis bara pga viktnedgång!
Tycker fruktansvärt synd om din man, skilj dig så att han kan få någon annan som uppskattar honom och är honom trogen - PÅ ALLA VIS!

Fast det var väl lite väl hårt? Är väl inte så konstigt (nu antar jag bara då jag själv aldrig varit överviktig och behövt gå ner) att man känner sig snyggare och gladare och mer social osv om man gått ner och känner sig mer tillfreds med sig själv?

 

[Red_Chili]

Förutom det kloka som andra skriver, om att försöka "hitta tillbaka" osv... Självklart behöver du fråga dig själv vad du vill och hur du kan göra det, men du måste också prata med din man om det, kolla om han öht saknar samma saker som du gör. Om han är fullt nöjd med att ha relationen så som den är så kommer den inte förändras, hur mycket du än vill.

 

[mandalaki]

Usch vilket beteende, bli som en fjortis bara pga viktnedgång!
Tycker fruktansvärt synd om din man, skilj dig så att han kan få någon annan som uppskattar honom och är honom trogen - PÅ ALLA VIS!

Livscoachen returns

 

[Gnist]

Usch vilket beteende, bli som en fjortis bara pga viktnedgång!
Tycker fruktansvärt synd om din man, skilj dig så att han kan få någon annan som uppskattar honom och är honom trogen - PÅ ALLA VIS!

Är du verkligen sådär kategoriskt dömande och inskränkt som du framstår i såna här trådar?

Du inser/anser verkligen inte att människor förändras genom åren, att det händer saker i livet som förändrar en, att de flesta inte stagnerar i ett och samma stadium för hela sitt liv?

 

[stjarnhimmel]

Usch vilket beteende, bli som en fjortis bara pga viktnedgång!
Tycker fruktansvärt synd om din man, skilj dig så att han kan få någon annan som uppskattar honom och är honom trogen - PÅ ALLA VIS!

Skriver du så för att du vill provocera folk eller är du alltid såhär dömande?

 

[Mia_R]

Det är väl de jag saknar, pirret.

Maken veckopendlar, jobbar mycket. Är trött när han kommer hem på veckosluten. Vi har varit jättedåliga på att göra något på tu man hand. Ändå har vi blivit bättre med att åka ut o äta på restaurang och ta små korta dagsturer. Men vi skulle behövt ta mer weekends tillsammans.

Maken är ingen smsare/brevskrivare eller så. Så att "bygga upp hettan" under veckan då han är borta går liksom inte?! Visst kan jag längta mig fördärvad efter honom, ha höga förväntningar o så. Men när han kommer hem på helgen "dör" han i sängen. Jag förstår att han är trött, men det blir liksom platt fall på något vis.

Vi fungerar ypperligt gällande allt praktiskt, men känslomässigt känns det som att "det" fattas.

Varför testar du inte med att bygga upp hettan, eller har du och fått noll repons? Skicka lite vågade sms till honom under dagen, nån bild ibland, en glimt av lite nya underkläder? Skriv vad du skulle vilja att han gör och att vad du vill göra när ni är ensamma, fantisera, var lite fräck och oväntad. Maila olika senarier, få honom att längta lite extra och gör något nytt.

 

[norrsol]

Usch vilket beteende, bli som en fjortis bara pga viktnedgång!
Tycker fruktansvärt synd om din man, skilj dig så att han kan få någon annan som uppskattar honom och är honom trogen - PÅ ALLA VIS!

Dröjde länge innan denna "såga vid fotknölarna kommentar kom" men så kom den iaf till slut!

Ja, du kanske har rätt?!! Kanske jag är en fjortis då. Hoppas du aldrig själv kommer i en livskris, där ditt äktenskap/förhållande sviktar!

 

[norrsol]

Varför testar du inte med att bygga upp hettan, eller har du och fått noll repons? Skicka lite vågade sms till honom under dagen, nån bild ibland, en glimt av lite nya underkläder? Skriv vad du skulle vilja att han gör och att vad du vill göra när ni är ensamma, fantisera, var lite fräck och oväntad. Maila olika senarier, få honom att längta lite extra och gör något nytt.

Jag har försökt med detta. Någon enstaks gång för länge sedan fick jag tillbaka lite respons. Men han går tyvärr inte igång på detta.

 

[norrsol]

Tack snälla ni för er fina respons o era bollningar. (Dom flesta av er iaf dömmer ju inte tack o lov).

Jag har försökt att skicka "heta" sms till min make. Någon gång har jag fått respons tillbaka. Men inte riktigt hans grej.

Jag är ju gift med en väldigt bra man på alla sätt o vis. Han gör allt för mig o familjen. Därför smärtar det mig att inte känna riktigt de jag kännt förrut. Utan väldigt bra vänskap.

Jag har försökt att prata, men han är ju ingen heller som är djup av sig. Han är ingen tänkare, funderar inte så mkt, planerar inte heller, tar lite dagen som den kommer.

Någon skrev om att intessen ändrats efter att man gått ner i vikt! Huvudet på spiken!!
Förrut Fredag o Lördag, ofta tv och godis, god mat osv. Precis som den som skrev kommentaten så vill jag ju vara mer aktiv, framför allt socialt.

Mina intressen har ändrats och han står fortfarande kvar. En del intressen har vi fortfarande kvar tillsammans som renovering av huset.

Och som jag tidigare skrev rent praktiskt fungerar vi friktionsfritt. Men hettan, längtan, åtrån och passionen var är den?! Jag kan inte skylla allt på honom, vi är ju två. Men vi är inte i fas iaf på det planet.

Kanske jag kommit till en punkt där jag måste välja väg, att gå ensam. Men gudarna ska veta att jag är rädd. Att bara reda upp allt praktiskt, bara det skrämmer mig. Man har byggt upp mkt. Samtidigt tvekar jag, har jag verkligen vänt på varenda sten?

Eller var den andre mannen ett sätt att sätta spiken i kistan på ett oåterkalleligt o brutalt sätt där alla blir förlorare.

 

[norrsol]

Jag känner igen mig från det du skriver om relationen. Trygghet, vänskap och en väl fungerande vardag. En fin yta med god ekonomi, fint hus osv men utan det där pirret och passionen.
Jag funderade ett tag på hur livet var och hur jag vill att det ska vara och om jag skulle vilja fortsätta leva så.
Jag valde att skiljas, sälja huset och starta ett nytt liv på egen hand. Det har gått drygt ett år nu och jag är så glad att jag tog det beslutet och inte fastnade i den trygga, enkla men tråkiga vardagen.

Vad modig du var (om man nu får/kan uttrycka sig så).
Ett stort steg måste de varit. Jag har ett par anhöriga som skilt sig o träffat nya fina män. Så visst, nog kan jag se att livet fortsätter o ny partner berikar livet mer än den förra. Jag måste kanske också fatta modet.

 

[norrsol]

@norrsol
Känner igen mig ganska mycket i det som du och @ztsu skriver, och min första känsla av din trådstart var just att kanske det är något annat än viktnedgång och identitetskris som ligger bakom också.

Så här i efterhand ser jag att min egen viktnedgång antagligen var en del av en omedveten frigörelseprocess (om det var hönan eller ägget vet jag dock inte). Egoboosten jag fick av känslan av att lyckas med något, blandat med uppmärksamheten jag fick blev lite av en ögonöppnare för mig.

Jag fick lite av en inre raslöshet, ville ha mer, göra mer och uppleva saker.
Sambon och jag hade inget dåligt liv, men likt er var vi kanske mer vänner än ett par.
När jag gick framåt tycktes sambon stå still, och t.o.m. gå bakåt ibland.
Ska inte snöga in mig för mycket nu, men det hela blev lite av en soppa med diverse inre och yttre faktorer.
Vi gjorde slut, och jag ångrar inte uppbrottet, även om jag kanske skulle ha hanterat vissa saker annorlunda så här nu med facit i hand. Jag skulle antagligen skulle ha mått bra av en objektiv person att bolla det hela med också.

Vad vill jag säga med mitt svammel? Tja, kanske det att du är inte ensam. Ta det lite lugnt och försök att tänka ut vad det är Du vill. Prata med någon utomstående. Är förhållandet värt att rädda, och vad krävs i såna fall för att få det bra igen. Vi finns här om du vill bolla tankarna. Kram

Tack snälla du.

 

[mandalaki]

@norrsol
Känner igen mig ganska mycket i det som du och @ztsu skriver, och min första känsla av din trådstart var just att kanske det är något annat än viktnedgång och identitetskris som ligger bakom också.

Nu kommer jag att tänka på för många år sedan när jag bantade ner mig 10 kilo, köpte nya kläder, bytte efternamn osv. Jag förändrade alltså en massa saker. Och när jag gjort det, brakade jag i väggen på jobbet. Fattade först att det var den förändringen jag hade behövt göra, jag hade behövt byta jobb, inte göra en massa yttre förändringar.

Det kanske är något liknande för dig, @norrsol? Alltså att förändringen du behöver göra är i förhållandet, inte med t ex din egen vikt. (Vilket dock inte innebär att det var fel att gå ner, med så mycket övervikt är det naturligtvis jättebra).

 

[MCP]

Nu kommer jag att tänka på för många år sedan när jag bantade ner mig 10 kilo, köpte nya kläder, bytte efternamn osv. Jag förändrade alltså en massa saker. Och när jag gjort det, brakade jag i väggen på jobbet. Fattade först att det var den förändringen jag hade behövt göra, jag hade behövt byta jobb, inte göra en massa yttre förändringar.

Det kanske är något liknande för dig, @norrsol? Alltså att förändringen du behöver göra är i förhållandet, inte med t ex din egen vikt. (Vilket dock inte innebär att det var fel att gå ner, med så mycket övervikt är det naturligtvis jättebra).

Ibland fungerar vi människor lite konstigt tydligen. Fokus hamnar på något helt annat än det egentligen handlar om. Tyvärr är det ju med sådana här situationer att man sällan förstår vad det egentligen handlar om förens efteråt, kanske inte ens fast man försöker luska.
För mig var det som sagt bara en del av en process, och ganska så i början av den också, så skulle någon ha kommit och frågat eller påstått att det kanske beror på något annat så skulle jag antagligen ha blivit förbannad. Jag mådde ju bra (på riktigt) så varför ska någon komma och försöka ta det ifrån mig då, eller något liknande skulle jag antagligen ha tänkt.
Nu såhär med facit på hand så tror jag inte det hade ändrat speciellt mycket i mitt fall heller, för jag är inte säker på att jag hade velat försöka rädda vårt förhållande vid denna punkt mera ändå.

 

[MCP]

Dröjde länge innan denna "såga vid fotknölarna kommentar kom" men så kom den iaf till slut!

Ja, du kanske har rätt?!! Kanske jag är en fjortis då. Hoppas du aldrig själv kommer i en livskris, där ditt äktenskap/förhållande sviktar!

Ta det inte så hårt. Det är få som är så här perfekta att de har råd att dömma.
Vi andra som har felat lite någon gång genom livet förstår att det är mänskligt att vara lite "livskrisande" ibland

När du beskriver din man så är det skrämmande likt mitt ex.
Han är en jättebra man han också på många sätt. Klart att jag kan rada upp en del sämre sidor också om jag skulle vilja, men sådär överlag så finns det liksom inget jättefel. Han är ingen rövhatt helt enkelt.
Vilket gjorde allt ännu lite svårare, hade han varit en röv på något sätt hade det ju varit enkelt att sätta fingret på det.
Passionen saknades också hos oss de sista åren. Det var i princip alltid jag som tog initiativet, och det var ändå sällan det ledde till något. Man tröttnar till sist på det och slutar helt enkelt att försöka då. Ville inte pressa, och trodde att lite tid skulle få honom att sakna det, men inte.

 

[Tassetass]

Jag identitetskrisade utav bara fan när jag gick ner i vikt. Kände inte igen mina egna händer, kände inte igen min spegelbild, hade ingen koll på min kropp i rummet (visst liksom inte var jag började och slutade) och blev fruktansvärt obekväm med att folk började bemöta mig annorlunda. Hade jag haft en relation då hade den nog fått sig en sjujävla utmaning...

(Men sånt här pratar man ju inte om när det handlar om viktnedgång, det bara ju baaaara guld och gröna skogar... )