Stor viktnedgången = identitetskris?

[norrsol]

Har under 10 månader gått ner 34 kg i vikt. Självförtroendet har blivit mycket bättre. Märks bl.a på att antalet selfies ökat i fb flöden, jag är gladare, mer framåt, känner mig attraktivare o snyggare. Klart att många stl mindre o ny garderob också gör att de känns roligt. Livet borde väl vara på topp?!

Lyckligt gift med väldens snällaste, händigaste make som gör allt för mig o familjen. MEN! Nu är det som att jag på något sätt gillar bekräftelsen o uppmärksamheten jag får/fått av ANDRA män.

Nu kloka buke! Någon mer som vatit med om detta att viktnedgång o uppmärksamhet gör att de är som att dra ur bottenpluggen o all logik försvinner som att man får en identitetskris på något vis.

Ska man sitta lugnt ner i båten och låta allt landa i sig själv?!

Känns smickrande på ett vis, men konstigt på ett annat vis. Man har ju inte haft samma uppmärksamhet av andra män innan viktnedgången (varit överviktig några år efter 3 barn). Till o med min egen make kan under en helg kommentera flera ggr hur snygg o sexig man är. (Han veckopendlar på jobb).

Någon mer som varit med om detta?! Hur har ni hanterat detta? Hoppas ni förstår vad jag menar.

 

[Red_Chili]

Det är väl inget som helst fel med att bli glad av att andra ger uppmärksamhet och bekräftelse? Fel blir det (i mina ögon) först om du gör något olämpligt, tex är otrogen.

 

[Lovisaleonora]

Sitt still i båten och låt det landa. Du är ju en ny person, på utsidan. Det ska både du och omgivningen förhålla er till. Och du ska förhålla dig till omgivningens uppfattning om den du numera är på utsidan.

Det kan också vara vettigt att prata med andra i samma sits, kanske finns det någon grupp på nätet?

 

[norrsol]

Precis! Men de är de som nästan har varit på väg att hända.

 

[mandalaki]

Min vana trogen kollade jag trådhistorik ... Och redan för ett par månader sedan hade du en tråd om att ni kanske höll på att glida isär. Det kanske är den processen som fortsatt, nu när du verkar bli störd över bekräftelsen du får från män? Om du kände dig stabil i ditt förhållande skulle du kanske bara sola dig i uppmärksamheten istället för att uppfatta den som hotfull.

 

[Lampan]

Många som gör magoperation skiljer sig när de gått ner i vikt.
Många ggr tror jag att anledningen till att en får en så stor övervikt beror på att en inte är helt nöjd med tillvaron.
När kilorna försvinner så vill många ha en förändring i livet.

Skilj dig om du är olycklig i din relation.

 

[norrsol]

Min vana trogen kollade jag trådhistorik ... Och redan för ett par månader sedan hade du en tråd om att ni kanske höll på att glida isär. Det kanske är den processen som fortsatt, nu när du verkar bli störd över bekräftelsen du får från män? Om du kände dig stabil i ditt förhållande skulle du kanske bara sola dig i uppmärksamheten istället för att uppfatta den som hotfull.

Haha....jasså du kikade.
Ja, de stämmer att jag hade en sådan tråd. De som är frustrerande o för mig förvånande är hur jag handlar i denna situation. HUR kan man tappa fotfästet så att man inte tänker sig för. Som om känslan att "sola sig i glansen" från andra män gör en tanklös.

 

[norrsol]

Många som gör magoperation skiljer sig när de gått ner i vikt.
Många ggr tror jag att anledningen till att en får en så stor övervikt beror på att en inte är helt nöjd med tillvaron.
När kilorna försvinner så vill många ha en förändring i livet.

Skilj dig om du är olycklig i din relation.

Jag har INTE gjort någon magoperation!!
Jag har med en vilja av stål gått ner på egen hand.

Det är sant, jag har under åren inte varit nöjd med tillvaron utan tröstätit.

 

[Lampan]

Jag har INTE gjort någon magoperation!!
Jag har med en vilja av stål gått ner på egen hand.

Det är sant, jag har under åren inte varit nöjd med tillvaron utan tröstätit.

Det är starkt gjort.
Grattis!

 

[norrsol]

Det är starkt gjort.
Grattis!

Tack!

 

[Teilani]

Jag tänker att du tog tag i vikten för att du inte varit nöjd med livet. Nu är vikten borta, men du har fortfarande något som skaver?

Att viktnedgången var positiv är självklar, men den kan också ha varit den första av fler förändringar du önskar dig i livet.

Men jag tycker också du ska ta det lugnt, att andra visar intresse är väl bara kul, inget du måste svara på.

 

[norrsol]

Jag tänker att du tog tag i vikten för att du inte varit nöjd med livet. Nu är vikten borta, men du har fortfarande något som skaver?

Att viktnedgången var positiv är självklar, men den kan också ha varit den första av fler förändringar du önskar dig i livet.

Men jag tycker också du ska ta det lugnt, att andra visar intresse är väl bara kul, inget du måste svara på.

Det är väl de som kanske hinner ikapp mig nu. Nej, man kan njuta av intresset från andra utan att bekräfta. Det gör jag.

Saken är väl den att jag bekräftade EN man på ett vis fast de var inte fysiskt. Det som känns hemskt är att jag njöt i fulla drag av det så länge de varade (3 veckor, fram till i Lördags) (tills hans fru kom på honom). Då berättade jag även för maken.

Jag VET! Det kan vara så att jag borde vara singel. MEN frågan är om viktnedgången fick min hjärna att snurra (tänker på tidigare tråd) och att detta blev fortsättningen.

Hur skiljer jag på om de är viktnedgången eller om känslorna på riktigt svalnat?

 

[Lipperta]

Hur skiljer jag på om de är viktnedgången eller om känslorna på riktigt svalnat?

Kan du prata med maken? Hur känner du när du tänker på maken? Kärlek eller något annat? Om du tänker på någon annan?

Sen tycker jag det är helt ok om min kille njöt av att tjejer kollade på gymmet tex, det är ju en komplimang enligt mig.
Skulle han texta med dessa tjejer efteråt skulle jag bli illa till mods.

Jag mår skitbra om killar checkar in mig, Suck it Im out of your league

 

[norrsol]

Kan du prata med maken? Hur känner du när du tänker på maken? Kärlek eller något annat? Om du tänker på någon annan?

Sen tycker jag det är helt ok om min kille njöt av att tjejer kollade på gymmet tex, det är ju en komplimang enligt mig.
Skulle han texta med dessa tjejer efteråt skulle jag bli illa till mods.

Jag mår skitbra om killar checkar in mig, Suck it Im out of your league

När jag tänker på maken känner jag trygghet, vänskap. Jag kan säga allting till honom, prata om allt. Men jag känner också sorg, sorg över att åtrån & passionen inte finns. Är som om det övergått till enbart en mycket god vän. Det har jag gråtit många tårar för senaste månaderna/veckan.

Det som hände var precis detta att jag & den andre mannen började smsa & prata i telefon. Under dessa veckor förändrades mitt humör, jag sprang omkring på "rosa moln" och längtade efter smsen från den andre mannen och samtidigt var jag jätteirritetad på min make. (Skäms verkligen att skriva detta). Den andre mannen är egentligen inte typen jag faller för riktigt. Men han kunde formulera sig i text & ord på ett sätt jag inte varit med om tidigare. Trevlig i telefon. Ja, hade något jag gick igång på helt enkelt.

Den andre mannen vill inte skiljas från sin fru (var ju inte tanken för mig heller att skiljas från min make) utan vi var nog bara ute efter lite flirt.

Faktum är att efter våran sms/telefon relation nu tagit slut så saknar jag spänningen, längtan som var när telefonen plingade till & jag såg hans namn. Även om jag vet att sådan bara är i början när någon form av relation startas. Och när jag tänker på min make så känner jag sorg, hur kunde jag göra detta mot honom?

Nu har jag berättat allt för maken, han är ju inte svartsjuka typen. Tyckte de var onödigt o dumt de jag gjort och frågade om de var fler jag smsade med. Men han vill gå vidare & han vill inte skiljas.

Känner mig lite som låten "E de fel på mig"

 

[TinyWiny]

Faktum är att efter våran sms/telefon relation nu tagit slut så saknar jag spänningen, längtan som var när telefonen plingade till & jag såg hans namn. Även om jag vet att sådan bara är i början när någon form av relation startas. Och när jag tänker på min make så känner jag sorg, hur kunde jag göra detta mot honom?

Så behöver det inte alls vara. Spänningen och längtan behöver inte alls försvinna. Inte åtrån och passionen heller. För mig är det helt otänkbart att leva med någon som inte får det att pirra i mig även efter lång tid tillsammans.

Jag tycker att du ska sitta lugnt i båten just nu och landa i din viktnedgång men att reflektera över sin relation och att önska mer än vänskap och trygghet är varken fel eller konstigt. Att sörja åtrån och passionen är för mig fullkomligt normalt. Jag hade verkligen inte velat leva utan det.

 

[TeamLundVer]

Vad gör du och din man för att behålla / hitta passionen i ert förhållande?

Jag och min man har inte alltid världens mest passionerade förhållande. Livet med jobb, barn och husrenovering kommer emellan tyvärr. Men så fixar vi barnvakt och går på dejt och vips kommer det där pirrett som fanns i början då man gick på dejt ofta.

 

[norrsol]

Så behöver det inte alls vara. Spänningen och längtan behöver inte alls försvinna. Inte åtrån och passionen heller. För mig är det helt otänkbart att leva med någon som inte får det att pirra i mig även efter lång tid tillsammans.

Jag tycker att du ska sitta lugnt i båten just nu och landa i din viktnedgång men att reflektera över sin relation och att önska mer än vänskap och trygghet är varken fel eller konstigt. Att sörja åtrån och passionen är för mig fullkomligt normalt. Jag hade verkligen inte velat leva utan det.

Det är väl de jag saknar, pirret.

Maken veckopendlar, jobbar mycket. Är trött när han kommer hem på veckosluten. Vi har varit jättedåliga på att göra något på tu man hand. Ändå har vi blivit bättre med att åka ut o äta på restaurang och ta små korta dagsturer. Men vi skulle behövt ta mer weekends tillsammans.

Maken är ingen smsare/brevskrivare eller så. Så att "bygga upp hettan" under veckan då han är borta går liksom inte?! Visst kan jag längta mig fördärvad efter honom, ha höga förväntningar o så. Men när han kommer hem på helgen "dör" han i sängen. Jag förstår att han är trött, men det blir liksom platt fall på något vis.

Vi fungerar ypperligt gällande allt praktiskt, men känslomässigt känns det som att "det" fattas.

 

[norrsol]

Vad gör du och din man för att behålla / hitta passionen i ert förhållande?

Jag och min man har inte alltid världens mest passionerade förhållande. Livet med jobb, barn och husrenovering kommer emellan tyvärr. Men så fixar vi barnvakt och går på dejt och vips kommer det där pirrett som fanns i början då man gick på dejt ofta.

Vi har varit dåliga på att göra saker tillsammans. Även om vi blivit lite bättre på de senaste året. Nu har vi ju bara tonåringar hemma.

Men nog skulle vi borda göra mer ändå tillsammans. Speciellt eftersom vi inte träffas på veckorna.

 

[TinyWiny]

Det är väl de jag saknar, pirret.

Maken veckopendlar, jobbar mycket. Är trött när han kommer hem på veckosluten. Vi har varit jättedåliga på att göra något på tu man hand. Ändå har vi blivit bättre med att åka ut o äta på restaurang och ta små korta dagsturer. Men vi skulle behövt ta mer weekends tillsammans.

Maken är ingen smsare/brevskrivare eller så. Så att "bygga upp hettan" under veckan då han är borta går liksom inte?! Visst kan jag längta mig fördärvad efter honom, ha höga förväntningar o så. Men när han kommer hem på helgen "dör" han i sängen. Jag förstår att han är trött, men det blir liksom platt fall på något vis.

Vi fungerar ypperligt gällande allt praktiskt, men känslomässigt känns det som att "det" fattas.

Ibland tror jag att det där att göra något på tu man hand är det som förstör förhållanden. Det är inte stunderna på tu man hand som är de viktiga, det är vardagen. Att när ens partner kommer hem mötas, kramas, pussas och säga hej. Att på riktigt se varandra varje dag man träffas och att iallafall säga godnatt i telefon som minst varje kväll man inte är hemma tillsammans. Min sambo jobbar också borta (oftast borta nio dagar och hemma fem) i långa perioder och visst är han trött när han kommer hem men gnistan finns där ändå. Det är inget vi aktivt bygger upp under tiden han är borta men ändå finns det där.

Jag gissar utifrån det du skriver att det är det "platta fallet" som också har fått kärleken att dala och passionen att försvinna. Att ständigt bli besviken är verkligen inget som göder kärleken eller triggar åtrån.

 

[Bison]

Jag känner igen mig från det du skriver om relationen. Trygghet, vänskap och en väl fungerande vardag. En fin yta med god ekonomi, fint hus osv men utan det där pirret och passionen.
Jag funderade ett tag på hur livet var och hur jag vill att det ska vara och om jag skulle vilja fortsätta leva så.
Jag valde att skiljas, sälja huset och starta ett nytt liv på egen hand. Det har gått drygt ett år nu och jag är så glad att jag tog det beslutet och inte fastnade i den trygga, enkla men tråkiga vardagen.