Hur vet du att många Bondkatter (där sådana verkligen finns) är inavlade?
Har du sett en undersökning på det?
Det första problemet som brukar uppstå vid inavel, är sjunkande fertilitet. Missbildningar kan bero på så mycket annat än just inavel.
Att ha en trång genetisk bas (inavel) brukar tyvärr vara det som drabbar hotade husdjursraser innan raserna tas om hand i bevarandeavelsprojekt.
Det är snarare regel än undantag, att den lilla rest av djur som man utgår från, består av en handfull djur.
Principen man jobbar med för att sprida genetisk mångfald brukar i de här sammanhangen kallas för utavel.
Rödkullan (en svensk koras) hade under 10 levande kor, när jag jobbade med den rasen på 1970-talet.
De flesta hönsraser som tagits om hand, har sitt ursprung från en enda hönsgård, med ett lågt antal höns i.
Fårrasen jag har idag, hade fyra-fem djur levande tackor på en gård, och ytterligare några stycken på annan gård, och de baggar som fanns, var mycket nära släkt, när den "hittades" på sent 1990-tal. Man kombinerade så gott det gick, med bagge från ena gården, till tackorna på den andra, och tog dessutom in bagge från en annan mycket närbesläktad ras...
Och så har man hållit på över tjugo år nu, men numera har man dataprogram till hjälp för att matcha baggar med tackor, och se till att "allt blod" tas tillvara.
I många fall så jobbar man med gruppbetäckningar. Dels för att säkerställa att alla hondjur verkligen blir dräktiga/lägger ägg, men också för att se till att använda så djur i avel som möjligt. I början brukar det handla om att skapa så mycket avkomma som möjligt, och i stort sett alla djur får gå i avel.
Så "fader okänd" är helt OK inom bevarande avel, bara det är "någon av x antal möjliga fäder, som vi vet var av rätt ras".
Gruppbetäckning är det gängse för höns, ankor, gäss, och vissa fårraser.
För nöt använder man semin för att på ett ordnat sätt kunna använda flera fäder till en grupp kor. Istället för att ha en levande tjur till fyra kor, så kan varje ko på så sätt få varsin kalv med olika fäder.
Bevarandeavel är liksom lite motsatsen till "vanlig" avel, i stället för att selektera vissa egenskaper, så vill man skapa så många genetiska kombinationer som möjligt, utan att bry sig om några särskilda egenskaper.
När så anlagen får en möjlighet att "rekombinera" på alla möjliga sätt under ett antal generationer, så är det inte ovanligt, t.ex. att en färg, som varit försvunnen i rasen, men känd från historisk dokumentation, dyker upp igen, om den bars av recessiva gener, som behövde "hitta varandra" igen.
Sedan när man nått över ett kritiskt antal djur, som dessutom är tillräckligt geografiskt utspridda, så att rasen inte riskerar att dö ut p.g.a. av någon enskild händelse eller av ett sjukdomsutbrott, så brukar man jobba mer på det sättet som t.ex. jobbar med Gotlandsruss idag.
Man försöker hålla något slags rasvis kvalitet, samtidigt som man vill ha så många djur i avel som möjligt, för att inte tappa genetiskt material.
Fader okänd är acceptabelt om man faktiskt är någorlunda säker på att fadern är av samma ras annars är det helt meningslöst om bevarandet av bondkatter innebär att parningar sker mellan blandrasfäder och bondkattshonor. Att kattungar i samma kull dessutom kan ha olika genetiska fäder innebär att man måste vara extra noga med att se till att en/rätt hankatt är far till hela kullen, eg, varje unge måste gentestas individuellt. Även när djuren går fritt som idag på Lojsta Hed så är uppfödarna noga med att det är en hingst som går där varje år för att säkerställa det genetiska materialet och veta vem hingsten är. Man kan inte jämföra en avel som började med ett tiotal djur och de tiotusentals bondkatter som finns i Sverige idag. Var det bara ett 20-30 djur kvar av bondkattsrasen kan jag se hur metoden möjligtvis skulle behövas. Min ras, burmor, är tyvärr mycket inavlade av olika skäl, det sker därför utparningar tex thailändska gatukatter har importerats till Sverige för att vidga det genetiska materialet. Far okänd. Men, den okända fadern paras under kontrollerade former med honkatter, man ser till att han inte får för många avkommor och att honkatterna genetiskt är så långt ifrån varandra man kan.
Idag tvivlar jag på att det finns en genetiskt 'ren' bondkatt. Isof för att kunna rasbestämma den är det extra viktigt med ett avelsregister och att aveln sker under kontrollerade former, vilket är omöjligt så länge man har okänd fader som kan vara i princip vad som helst.
Jag har svårt att se skillnaden mellan huskatt och bondkatt för att vara ärlig, eftersom det mest verkar vara att en bor på landet och en i staden/villområden. Av samma kull så köps några av stadsmänniskor och andra bor kvar på landet. Genetiskt är de därför identiska. Husisar finns det gott om så att 'bondkatten' är utrotningshotad är en sanning med extremt stark modifikation.