Jealle
Trådstartare
Det här kanske inte är rätt plats för den här tråden och då får den gärna flyttas men här vet jag ju att det finns mycket erfarenhet av avel därav provar jag här.
Jag har nyligen tagit hem min för i år 3-åriga valack till samma stall där jag har hans mamma. Han vandes av när han var 7 månader och sen dess har de inte setts. Stoet tycker om alla hästar (vad jag sett). I gången brukar hon få stå och lukta på andra hästar i sina boxar och hon står alltid glatt och njuter. Skriker aldrig även om den andra hästen kan göra det. Hon är på många sätt ganska "o-stoig".
Men så fort hon fick hälsa på sin egna avkomma så blev hon som förbytt och ville "äta upp honom". Hon visar ilska och alla tecken på att han ska hålla avstånd. Nu har vi stått i samma stall i en månad ungefär och det har inte klingat av än. Går jag förbi i gången så slänger hon sig mot boxväggen och ser ut som en orm. Är han i närheten så gör hon utfall, stampar med frambenen, hotar etc. När andra går förbi så står hon bara nöjt.
Är detta en slump? Eller kan det vara så att hon någonstans inom sig vet att han är hennes avkomma och att han nu är avvand. Inte så specifikt förstås men att instinkten finns där. Kan det ha att göra med naturens sätt att försöka förhindra inavel att hon vet att den här killen ska hållas långt borta? Någon annan med samma erfarenhet?
Jag har nyligen tagit hem min för i år 3-åriga valack till samma stall där jag har hans mamma. Han vandes av när han var 7 månader och sen dess har de inte setts. Stoet tycker om alla hästar (vad jag sett). I gången brukar hon få stå och lukta på andra hästar i sina boxar och hon står alltid glatt och njuter. Skriker aldrig även om den andra hästen kan göra det. Hon är på många sätt ganska "o-stoig".
Men så fort hon fick hälsa på sin egna avkomma så blev hon som förbytt och ville "äta upp honom". Hon visar ilska och alla tecken på att han ska hålla avstånd. Nu har vi stått i samma stall i en månad ungefär och det har inte klingat av än. Går jag förbi i gången så slänger hon sig mot boxväggen och ser ut som en orm. Är han i närheten så gör hon utfall, stampar med frambenen, hotar etc. När andra går förbi så står hon bara nöjt.
Är detta en slump? Eller kan det vara så att hon någonstans inom sig vet att han är hennes avkomma och att han nu är avvand. Inte så specifikt förstås men att instinkten finns där. Kan det ha att göra med naturens sätt att försöka förhindra inavel att hon vet att den här killen ska hållas långt borta? Någon annan med samma erfarenhet?