Stanna eller gå

[NY2014]

Gränsen är väl inte så svartvit heller, utan mer gradvis utifrån hur djupa sociala problem som missbruket innebär? Vi hade ju nån tråd för ett tag sen om den där beroendeforskaren som menar att folk med lättare missbruk kan lära sig att dricka mer måttligt och inte ens behöver totalavstå.

Till TS: jag tycker att du ska ta dina obehagskänslor på allvar. Jag levde ihop med en person som drack för mycket (utan att direkt missköta annat än sociala relationer) och jag tyckte att det var sjukt jobbigt att hitta en sovande partner på badrumsgolvet och liknande. Tyvärr normaliserade min omgivning det hela vilket gjorde att jag inte tog mina känslor riktigt på allvar. Så oavsett om din partner skärper till sig eller inte, var vaksam på hur DU känner det. Om din oro sitter kvar även om hans beteende blir bättre så fundera på hur länge du vill ha ett sånt moln över dig. För mig tog det mycket mer på krafterna än vad jag själv förstod, även om det inte ens var fråga om fylla varje dag.

Jag känner så igen mig i det du skriver! Jag har själv normaliserat hans drickande, fast jag känner ett sånt obehag så har jag ändå försökt tänka att det är nog inte så farligt, det är ju många som dricker så osv. Min sambo dricker ju inte varje dag heller men han har ett väldigt osunt förhållande till alkohol o även alkoholism i släkten, vilket gör mig orolig. Det där molnet du pratar om har ju funnits där hela tiden. Min sambo är min dröm-man på så många sätt, men det jävla molnet skuggar mer o mer...

 

[Rialavargen]

Min sambo är alkoholist.... och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Han har alltid druckit betydligt mer än mig men jag har väl tänkt att jag är väldigt restriktiv med alkohol så det är nog inget konstigt. Men det senaste året har det eskalerat, från att vara på helgen till att han allt som oftast hittar anledningar till att ta 1,2,3,4... goda öl. Han sköter sitt jobb o är väldigt snäll och "duktig" i hemmet och han blir inte våldsam eller otrevlig när han dricker, men det är inte ok att dricka var och varannan dag.
När det en helg för en månad sen gick överstyr och han fick lägga sig stupfull tidigt en kväll tog jag äntligen upp en riktig disskussion - han erkände direkt att han hade ett problem och lovade att bättra sig. I 2 veckor höll det sen drack han igen, men ännu mer i smyg än vad han gjort tidigare. Han har länge druckit i smyg men jag känner honom och märker det direkt, konfronterar jag honom säger han att han bara tagit en öl... Men förra helgen hittade jag en stor "gömma", noterade hur mycket som fanns på fredag morgon och sen vad som fanns på måndag morgon - reslutatet fick mig att bryta ihop... Förra gången sa jag "ta tag i ditt problem annars är det slut" nu gick det åt helvete o han bönar o ber om en chans till. Han har vänt sig till Alkoholhjälpen o lovar (igen) att det ska bli bättre. Jag vet inte om jag orkar. Jag älskade ju den mannen som är nykter, men inte den som är onykter och nu har den dåligt tagit överhanden så att säga och jag vet inte vad jag känner längre. Mest arg, ledsen, besviken, trött. Några tips eller råd på vägen?

Flytta i sär, men fortsätt vara tillsammans??
Jag vet flera som är i förhållanden med människor, som lever i ett beroende. Det är möjligt att älska även dem. Deras liv är så klart kantade av stora problem, skam och allt vad det innebär, men ändå, det finns visst kärlek där ändå.

 

[svea]

Ha lite is i magen, tycker jag. Om han fortsätter hålla upp med alkoholen, om han klarar julen utan den, om han forstätter att ta hjälp och framför allt om han börjar att på allvar prata om sitt förhållande till alkoholen som problematisk och dela med sig av sina tankar så kanske han är på rätt väg. Om inte - ja, då kanske ni behöver omförhandla hur ert liv tillsammans behöver se ut för att funka. Särboskap, ta paus, göra slut, gneta på...

Hoppas att det reder sig, vad ni än väljer.

 

[caballus]

Jag känner så igen mig i det du skriver! Jag har själv normaliserat hans drickande, fast jag känner ett sånt obehag så har jag ändå försökt tänka att det är nog inte så farligt, det är ju många som dricker så osv. Min sambo dricker ju inte varje dag heller men han har ett väldigt osunt förhållande till alkohol o även alkoholism i släkten, vilket gör mig orolig. Det där molnet du pratar om har ju funnits där hela tiden. Min sambo är min dröm-man på så många sätt, men det jävla molnet skuggar mer o mer...

Att sätta gränser är A och O om man lever ihop med en missbrukande partner.
Googla lite på "medberoende" så hittar du lite tips om hur man kan göra för att inte möjliggöra för partnern att ständigt dyka upp plakat och somna på badrumsgolvet. Ta ditt orosmoln på allvar, och våga sätta gränser och ställa krav på nykterhet i ditt hem.
Avnormalisera beteendet igen.

Att leva med en alkoholmissbrukare är som att leva med en älskarinna i relationen. Du - han - och alkoholen. Skulle du tolerera det om alkoholen vore en fysisk kvinna?

 

[corzette]

GÅ ....

ALDRIG att jag ger mej i lag med en alkoholist igen !
(i mitt fall min pappa, men det är slut på de nu)

 

[hindalhunned]

GÅ ....

ALDRIG att jag ger mej i lag med en alkoholist igen

Jag håller med Corzette, har både en pappa som är alkoholist och en fd sambo.

 

[Lejonelle]

Min fråga är då om de verkligen är alkoholister eller om de bara är storförbrukare.
En alkoholist brukar inte få ihop sitt liv alls utan att sluta dricka.

De flesta alkisar är inte hemlösa uteliggare, visst finns det många alkoholister som äger hus, är förmögna och kan hålla skenet uppe och behålla sina jobb under flera år. De flesta alkoholister jag känner har supit i bra många år innan det kommer fram på jobbet och då är uppsägning inte det första som händer. Man hamnar i vårdkedjan, blir kanske skickad på behandlingshem, är sjukskriven etc, medan detta händer har man inkomst och kan mycket väl betala räkningar, speciellt om det finns en medberoende partner som håller i trådarna.

Det är ju också olika i vilken ålder och livssituation som sjukdomen debuterar, man kan ha haft ett någorlunda normalt drickande eller period-drickande men så händer något som gör att man tappar kontrollen och det eskalerar.

 

[Lejonelle]

Min sambo är alkoholist.... och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Några tips eller råd på vägen?

Ja. Att du skaffar dig en egen stödkontakt omgående. Antingen genom någon av föreningarna exempelvis Al-Anon. Eller genom vårdcentral, kyrka eller liknande. För du har en ganska stormig tid framför dig och då behöver du ha ett bra stöd.

Det är din sambo som ska sluta dricka eller låta bli, inte du. Och det är en mycket svår sak att acceptera för de allra flesta. Man står varandra nära och är inblandade i varandras liv. Man är lojal och vill inte stå där själv med skam och man skyddar och slätar över, döljer och ljuger. Och det måste man sluta med. Alkoholisten är hjälpt av att så fort som möjligt börja ta konsekvenserna av sitt missbruk. Att skydda alkoholisten förvärrar problemet.

Att sluta vara medberoende handlar om att konsekvent varje dag låta bli att dölja missbruket eller skydda alkoholisten från konsekvenser. Det kan vara sånt som att ta bilnycklarna från alkoholisten, eller ringa polisen om han kör dagen efter, eller låta sätta in alkolås. Att ringa jobbet och säga: Pelle kommer inte till jobbet idag för han har druckit för mycket och är bakfull. Att göra fullständigt klart för alkoholisten att "jag ljuger inte för att skydda dig så räkna med att släkten och alla våra kompisar vet att du smygsuper i källaren innan veckan är slut".

Det handlar också om att göra konkreta, raka och tydliga överenskommelser med alkoholisten om vad som gäller och själv hålla sig till dem. Om ni har kommit överens om att hemmet ska vara totalnyktert så blir han med andra ord utelåst om han är påverkad. Han, inte du.

Verkar det här jobbigt så föreslår jag att ni separerar så får han övertyga dig om att han är nykter innan det är aktuellt att fortsätta tillsammans. Kom ihåg att förnekelse är en del av sjukdomen.

 

[prinsessfeminist]

Min fråga är då om de verkligen är alkoholister eller om de bara är storförbrukare.
En alkoholist brukar inte få ihop sitt liv alls utan att sluta dricka.

Storförbrukare är väl också alkoholister?

 

[Inte_Ung]

De flesta alkoholister jag känner har supit i bra många år innan det kommer fram på jobbet och då är uppsägning inte det första som händer.

Livet består av mer än bara arbete och bostad.
Och det faller isär efter hand bit för bit.
Typ familjen faller ihop-
De lyckas inte ta sig till olika sammankomster med vänner och familj o.s.v.

 

[Inte_Ung]

Storförbrukare är väl också alkoholister?

Jag har fått lära mig att en alkoholist har ett medfött kemiskt beroende.

"Kronisk alkoholism är i de flesta fall en ärftligt betingad ämnesomsättningssjukdom besläktad med hypoglykemi och sockersjuka. "

Källa t.ex http://stage.vitaviva-info.com/sv/haelsoproblemer/alkoholism

Och att utan detta beroende så är man storförbrukare.
En storförbrukare kan naturligtvis också få alkoholrelaterade skador.
Men den kan i motsats till alkoholisten kontrollera sitt drickande om den känner sig motiverad.
Alkoholisten måst sluta dricka helt och hållet då den saknar förmågan till kontroll.

 

[corzette]

Jag har fått lära mig att en alkoholist har ett medfött kemiskt beroende.

"Kronisk alkoholism är i de flesta fall en ärftligt betingad ämnesomsättningssjukdom besläktad med hypoglykemi och sockersjuka. "

Källa t.ex http://stage.vitaviva-info.com/sv/haelsoproblemer/alkoholism

Och att utan detta beroende så är man storförbrukare.
En storförbrukare kan naturligtvis också få alkoholrelaterade skador.
Men den kan i motsats till alkoholisten kontrollera sitt drickande om den känner sig motiverad.
Alkoholisten måst sluta dricka helt och hållet då den saknar förmågan till kontroll.

Alltså ursäkta mej MEN VARFÖR fortsätter du att ifrågasätta VAD som är alkoholism ?
Ett missbruk är ett missbruk ! Är alkoholen ett problem så är det alkoholism. Varför kalla det nåt annat ?
Har vi trampat på en öm tå ? Är det nåt du behöver bearbeta i din nära krets som du inte vill sätta epitet ALKOHOLISM på ? Vill du hellre att det ska heta "storförbrukare" ? Hur länge får detta storförbrukare då pågå innan du kallar det alkoholism ? Förringa nu inte ett problem, gör du det medverkar du till förnekelsen "jag har inte problem med spriten jag är bara storförbrukare ... Jag dricker inte sååååå mycket, det finns de som dricker mer, alltså är jag inte alkoholist" ? !

 

[lil-sis]

De flesta alkisar är inte hemlösa uteliggare, visst finns det många alkoholister som äger hus, är förmögna och kan hålla skenet uppe och behålla sina jobb under flera år. De flesta alkoholister jag känner har supit i bra många år innan det kommer fram på jobbet och då är uppsägning inte det första som händer. Man hamnar i vårdkedjan, blir kanske skickad på behandlingshem, är sjukskriven etc, medan detta händer har man inkomst och kan mycket väl betala räkningar, speciellt om det finns en medberoende partner som håller i trådarna.

Det är ju också olika i vilken ålder och livssituation som sjukdomen debuterar, man kan ha haft ett någorlunda normalt drickande eller period-drickande men så händer något som gör att man tappar kontrollen och det eskalerar.

Mina päron går snart i pension och de både jobbar och dricker än. Morsan har tom fått nytt jobb efter 50.

 

[NY2014]

Jag vet ju då inte om min sambo är alkoholist eller storförbrukare (vilket verkar vara väldigt viktigt att skilja på) Jag vet bara att han inte har ett sunt förhållande till alkohol och har "alkoholrelaterade problem" i släkten. Det bekymrar mig - för hans hälsa o vår relation...

 

[Monstermom]

Jag vet ju då inte om min sambo är alkoholist eller storförbrukare (vilket verkar vara väldigt viktigt att skilja på) Jag vet bara att han inte har ett sunt förhållande till alkohol och har "alkoholrelaterade problem" i släkten. Det bekymrar mig - för hans hälsa o vår relation...

Jag är från en släkt med alkoholproblem, jag har vuxit upp med historier om alkoholister - förlåt, storförbrukare kanske det ska vara - i alla fall fyra-fem generationer tillbaka, förutom de som levt/lever samtida med mig. Jag vågar påstå att kommer man från en sådan bakgrund och har problem med sitt drickande, då är det inte en liten sak! Vare sig det handlar om genetiska svagheter eller "bara" miljön, så har man ett problematiskt förhållande till alkohol redan innan man dricker sitt första glas. De mönster man vuxit upp med och den sårbarhet man har med sig verkar göra att det är vissa säkerhetsspärrar som saknas - det går fortare in i missbruk, förnekelsen råder allsmäktig, och att livet centrerar (relativt välfungerande!) kring alkoholen är något helt naturligt...

Jag har sett de som dricker i gömmor, "passar på" på helgerna osv, på nära håll. Beteendet i sig är en jättestor varningsflagga, oavsett hur stora volymer det handlar om! I min erfarenhet är det få (om någon) som vänder där. Men jag hoppas givetvis att det går bra för er! Och som någon skrev ovan, det är jätteviktigt att inte hjälpa till att göra det till något normalt - det är inte normalt, men han vill se det så...

 

[Inte_Ung]

Alltså ursäkta mej MEN VARFÖR fortsätter du att ifrågasätta VAD som är alkoholism ?

En storförbrukare kan kontrollera sitt drickande och prioritera annat i stället, t.ex. en familj.
Så om TS sambo är storförbrukare så kan ultimatum och hot fungera.
Om TS sambo däremot är alkoholist så är det kört med sådant.
Det är knappt att antabus fungera på dem.

Min pappa är alkoholist och inte ens inopererad antabus stoppar honom från att dricka.
Han klarade av att sköta ett statusfyllt arbete i många år innan livet helt föll ihop för honom.
Med en avgångspension så kom han i mål till ålderspension.
Och han lyckas nog hanka sig fram och klara av sin 80-årsdag också innan alkoholskadorna helt tar livet av honom.
Själv är jag lågförbrukare utan något sug att dricka alls men med smak för en god öl eller några glas gott vin någon gång ibland.

Så det finns inga ömma tår utan bara olika framtidsutsikter.

 

[mino]

@Inte_Ung Det finns nog en rad olika definitioner, både ur social och medicinsk synvinkel.
En gradvis definition är denna

Källa Läkartidningen: http://www.lakartidningen.se/Aktuellt/Nyheter/2014/01/Han-avdramatiserar-alkoholvarden/

 

[Fibusen]

Jag levde ihop med en alkoholist i nästan 4 år. Första året förstog jag inte att det var så illa som det var,sen när man väl fattade så var man så djupt i det så man orkade inte göra något åt saken då han tyvär blev väldigt elak,mest psykiskt så mitt självförtroende var i skosulorna ungefär. Sista 1,5 året gick det psykiska över till fysisk misshandel. Han ansåg aldrig att han hade några problem,trots att han drack 6 av 7 dagar. Han hade jobb,så under veckorna var det inte några "jättemängder",eller jo,det är ju inte normalt någonstans att dricka detta nästan dagligen,men han svepte aldrig 7-8 starköl under veckorna,men väl 3-6 st 3,5r. Det första han gjorde när han kom hem från jobbet var att ta en öl.

Första gången jag insåg att han hade problem på riktigt var en månad där jag bytt jobb,så jag fick alltså glapp på lönen på en månad. Vi hade ganska dåligt med pengar eftersom vi bara hade en lön,och jag vill minnas att vi hade ca 250:- kvar och det var bara kanske 16,18: de i månaden och kylen var ganska tom,då köpte han öl för dom sista pengarna. Då insåg jag att nej,det här är inte normalt!

Jag vet inte hur länge jag hade stannat om det inte vore för att han bokstavligen höll på att ha ihjäl mig en dag,då insåg jag att "shit,jag kommer dö,varför har jag stannat i den här skiten så länge,jag har ju massa mer saker jag skulle vilja ha gjort" Tack och lov så släppte han,men då fattade jag vergligen att vad fan håller jag på med.

Gick kanske ett år,sen fick jag ett samtal av en tjej som visade sig vara hans nya tjej (eller ja,ex...),hon hade också fattat att något var fel,och inte tillåtit hans drickande. Hon trodde att han slutat,även fast hon tyckte han luktade i bland så lovade han på heder och samvete att han inte hade druckit något. När hon sen skulle flytta ut därifrån för att han börjat misshandla henne också så hittade hon 20-tals flaskor och burkar som han lindat in i lakan och sånt i linneskåpen,handukar osv. Hon hade hur som dragit på direkten då,men han ville ha tillbaka henne och hon hade ställt ett ultimatum att då ska han in på samtal osv innan hon ens funderade på det. Det slutade med att han åkte in på behandlingshem,och där stog dom då. Nu var det flera år sen,men har hört av en bekant att han dricker igen nu. Jag kunde inte brytt mig mindre,så mycket som han gjorde illa mig både psykiskt och fysiskt skulle jag inte ens pissa på han om han brann.

Sen hade han mage att skicka en vänförfrågan till mig på facebook,nekade den direkt,men nu i efterhand så ångrar jag att jag inte svarade på den,sen skrev ett långt hatmeddelande till han,SEN blockade han. Bara för att få sista ordet,bara för att visa att jag är inte alls så svag som jag var då,att allt var hans fel.


TS,det tär på en så fruktansvärt,tillslut så känner man sig som en morsa bara som sitter och vaktar,luktar och ifrågasätter allt. Din sambo har iaf erkännt att han har problem,det är ju ett första steg på vägen. Sök hjälp,både du och han,för det kommer inte bli lätt för någon.

 

[Lovisaleonora]

Men VARFÖR är detta viktigt i TS´s tråd? Det kanske är jätteintressant för somliga, men det kanske faktiskt hör hemma i en egen diskussion?

För mig är det helt ointressant vad etiketten är, för TS är det ett problem, och vad sedan benämningen är har kanske mindre betydelse för TS.

Personligen skiter jag högaktningsfullt i vad för fack någon kvalar in i. Oavsett vad de har på sig, säger, äter eller dricker. Så länge det inte är ett problem för mig, och blir det ett problem för mig adresserar jag problemet, inte etiketten på facket.

 

[Inte_Ung]

Men VARFÖR är detta viktigt i TS´s tråd?

Därför att det är helt avgörande för om hon skall stanna eller gå sin väg.
Om det finns hopp om bättring eller ej.

Att bryta upp om det handlade om en för stor konsumtion som kunde ha kontrollerats verkar ju onödigt drastiskt medan att stanna och kämpa med något som är totalt omöjligt är rena döden på många plan.