Spin-off: Varför skaffade du barn?

[Minna86]

Sv: Spin-off: Varför skaffade du barn?

Detta har inte riktigt med tråden att göra men jag är tvungen att fråga!

Ni är flera som inte haft en tanke på eller velat ha barn och sen kommer hormonerna och säger till att nu är det dags, vilket är helt naturligt.

Men finns det folk som "tänker klart" i den situationen och "kommer ihåg" att de faktiskt inte tycker om eller vill ha barn?
Jag hoppas att jag är en sån som "kan tänka klart" men det verkar ju inte vara någon som stått emot av det man läst så det ser ju onekligen "mörkt" ut

Är det någon som har fått övertala/hota sin sambo? Hur har det gått till?

Sorry för alla " men jag kom inte på något bra sätt att skriva.

 

[Lydia]

Sv: Spin-off: Varför skaffade du barn?

För min egen del handlade det om en plötsligt uppblossande biologisk klocka, den började inte med ett försynt tickande utan det var Big Ben som började dåna i mitt inre från en dag till en annan. Helt plötsligt längtade hela jag efter ett barn, hela mitt sinne och kropp längtade. Jag hade en sådan tur som redan sedan länge levde tillsammans med den man jag ville dela mitt liv med. Frågan är om samma starka längtan kommit om jag inte levt tillsammans med honom? Jag vet inte, kommer antagligen aldrig få veta heller.

var liknande för mig. (såhär i efterhand vet jag inte om jag skaffat barn om jag vetat HUR jobbigt det kan vara i långa perioder Men inte vill jag vara utan mina sötnosar!)

 

[1337]

Sv: Spin-off: Varför skaffade du barn?

Jag vet inte vad jag gör här bland alla föräldrar, jag är ju bara 16!
Men jag älskar barn, har alltid gjort.
Jamenar, ni tycker säkert att jag är ett barn, och det förstår jag!
Men jag är jättesugen på ett barn, och det har jag vart sen jag var runt 14. Men jag väntar, och sitter under tiden barnvakt och är runt och med barn så mycket jag bara kan. För jag vet helt enkelt att jag inte är mogen, rätt värdelöst att kräva att mina föräldrar ska betala för yttligare ett barn för att jag tycker att dem är underbara, jag väntar på egen inkomst och kille.

Tänk om fler 16-åringar tänkte som du! Underbart tycker jag! Heja!

Jag känner ingen, och har aldrig heller känt en 16-åring som är mogen att skaffa barn. Men jag kanske har omgna vänner?

Jag väntade tills jag va 33 för jag var inte mogen innan.

 

[jerseyko]

Sv: Spin-off: Varför skaffade du barn?

Jag ville verkligen ha barn, då menar jag barn med allt som hör till, skolavslutningar, tonårsbråk, inte bara en söt liten bebis Maken där emot ville inte i hela världen ha barn före han fyllde 25 år. Men han kunde inte säga varför han inte ville ha barn.

Jag mådde dåligt av p-piller och vi tog ett gemensamt beslut att sluta och använda kondom tills han kände sig redo, det tog 2 månader

Vi hade allt, bra stort boende, bil, fast jobb, bra ekonomi. Ingen av oss ville göra något man inte kan göra med barn.

Nu väntar vi bebis nummer två och maken kommer bli 2 barns pappa strax efter sin 24 års dag

 

[jerseyko]

Sv: Spin-off: Varför skaffade du barn?

Är det någon som har fått övertala/hota sin sambo? Hur har det gått till?

Jag är redo för att skaffa barn, är du inte det så är det ditt ansvar att använda kondom.

Hot vet jag inte, men de fungerade.

 

[vindvissla]

Sv: Spin-off: Varför skaffade du barn?

Men finns det folk som "tänker klart" i den situationen och "kommer ihåg" att de faktiskt inte tycker om eller vill ha barn?
Jag hoppas att jag är en sån som "kan tänka klart" men det verkar ju inte vara någon som stått emot av det man läst så det ser ju onekligen "mörkt" ut

Är det någon som har fått övertala/hota sin sambo? Hur har det gått till?

Sorry för alla " men jag kom inte på något bra sätt att skriva.

Fast så är det ju inte. Man ändrar ju sig!

Jag fick övertala min sambo. Han hade redan en 15årig dotter och tyckte det räckte. Fine sa jag då hittar jag någon annan att avla på. Men när det väl kom till kritan ångrade han sig och sa att han "We are a good team, you belong here", vilket av en katolsk kille är värsta kärleksförklaringen. Jag var lite orolig att det skulle kännas som bara mitt barn och att han gjort det för att göra mig till lags, men så blev det aldrig! Han älskar sin son helhjärtat och har gjort sen han låg i magen!

 

[Minna86]

Sv: Spin-off: Varför skaffade du barn?

Fast så är det ju inte. Man ändrar ju sig!

Jag fick övertala min sambo. Han hade redan en 15årig dotter och tyckte det räckte. Fine sa jag då hittar jag någon annan att avla på. Men när det väl kom till kritan ångrade han sig och sa att han "We are a good team, you belong here", vilket av en katolsk kille är värsta kärleksförklaringen. Jag var lite orolig att det skulle kännas som bara mitt barn och att han gjort det för att göra mig till lags, men så blev det aldrig! Han älskar sin son helhjärtat och har gjort sen han låg i magen!

Jo, jag vet att "man" gör det men JAG vill inte det. Jag är otroligt principfast och fyrkantig på både gott och ont.

Jag tror nästan de kommer bli så för oss oxå. Sambon kommer säga att antingen så går jag med på att försöka få barn eller så flyttar han. Trots att jag har sagt sen vi blev tillsammans (5 år sedan) att jag inte vill ha barn och att han inte ska räkna med att jag ändrar mig. Han tar mig dock inte på allvar och säger att han inte vill vara över 30 (är 25 nu) när han får barn vilket gör att man får lite panik

 

[Björk]

Sv: Spin-off: Varför skaffade du barn?

Ni är flera som inte haft en tanke på eller velat ha barn och sen kommer hormonerna och säger till att nu är det dags, vilket är helt naturligt.

Men finns det folk som "tänker klart" i den situationen och "kommer ihåg" att de faktiskt inte tycker om eller vill ha barn?
Jag hoppas att jag är en sån som "kan tänka klart" men det verkar ju inte vara någon som stått emot av det man läst så det ser ju onekligen "mörkt" ut

Är det någon som har fått övertala/hota sin sambo? Hur har det gått till?

Sorry för alla " men jag kom inte på något bra sätt att skriva.

Äsch, det där med "hormonernas talan" tror jag inte på.
Det är snarare den sociala påverkan det handlar om.

För egen del upplever jag INTE att jag blivit övermannad av hormonstormar som fått mig att tänka oklart. Inte heller som gravid eller ammande upplevde jag det. Så; det är fullt möjligt att tänka klart oavsett.

Skillnaden är ju att när man blir lite äldre så ställs liksom saker mer på "sin spets". Man kan också ändra sig med åren. Det är lättare att säga "jag vill inte ha barn" som 18åring än som 38åring när det är VERKLIGHET att man kanske inte ens KAN FÅ barn.

Jag fick låta min sambo fundera ett bra tag innan vi fick barn. Det var mycket vånda och oro. Både för mig och honom. Han visste inte om han överhuvudtaget ville ha barn. Alls. Men efter ca 8 månaders tänkande så bestämde han sig ändå för att "köra på".

 

[Mitten]

Sv: Spin-off: Varför skaffade du barn?

Bra skrivet!

När jag trodde att jag inte kunde få barn så tänkte jag med sorg på allt jag skulle missa, och aldrig få känna och uppleva - trots att jag innan dess inte var så barnintresserad alls ...

När jag var hos min sjuka mormor så sa hon till mig att jag skulle se till att 'skaffa en bunt ungar, helst döttrar' för att de tog hand om en när man blev gammal. Hon skojade lite men lite allvar var det också, när hon såg de ensamma människorna på hemmet. Ja, man kanske inte skall tänka på DET när man bestämmer sig för barn men när man INTE kan få tänker man just på sånt .

 

[Minna86]

Sv: Spin-off: Varför skaffade du barn?

Äsch, det där med "hormonernas talan" tror jag inte på.
Det är snarare den sociala påverkan det handlar om.

Jag fick låta min sambo fundera ett bra tag innan vi fick barn. Det var mycket vånda och oro. Både för mig och honom. Han visste inte om han överhuvudtaget ville ha barn. Alls. Men efter ca 8 månaders tänkande så bestämde han sig ändå för att "köra på".

Det sociala är det att alla andra skaffar barn så då ska man oxå helt plötsligt?

Jag tror tyvärr att det är lättare för killar att ändra sig eftersom det inte riktigt är samma sak. Jag skulle oxå kunna tänka mig att bli pappa men sambon har lite svårt att bli mamma så det funkar nog inte

Jag får nog släppa detta och låtsas som ingenting så länge det går, det är bara lite svårt just nu när min bästa kompis är beräknad att föda om några dagar.

 

[Skruttan]

Sv: Spin-off: Varför skaffade du barn?

Intressant att läsa!
Själv har jag inga barn än men kan berätta hur jag tänker nu....

Har inte haft någon barnlängtan eller varit speciellt "barnkär", men är nu 34 år, har hus, fast jobb och sambo. Jag har alltid sagt att -klart jag ska ha barn nån gång. Jag har fortfarande ingen större barnlängtan, har drömt några gånger att jag varit gravid och det har "kännts" ganska bra! Däremot har vi ju börjat fundera på att skaffa barn nu eftersom vi inte blir yngre...
OCH så blir jag påverkad socialt: snart är jag/vi den enda i min bekantskapskrets som inte har barn och flera är gravida. Det ser ju faktiskt ganska mysigt ut att vara gravid, och ha fått ett litet knytte... Det är ju ändå en del av livet.

Jag är nog en typisk 70-talist, är rädd om min frihet och att jag måste "offra" mitt hästintresse. Även fast jag VET att jag kommer att kunna fortsätta med det och VET att jag förmodligen kommer prioritera ned det när man väl har fått barn, och så har jag ju en sambo som kommer att ta sin del av föräldraskapet.

Så.... idag ringde jag och bokade en tid hos bm för att ta ut spiralen! Nervöst! Och spännande!

 

[Björk]

Sv: Spin-off: Varför skaffade du barn?

Det sociala är det att alla andra skaffar barn så då ska man oxå helt plötsligt?

Ja, typ. Under hela våra liv så matas vi ju direkt och indirekt av "normalbilden" som är att bli vuxen, skaffa partner och sen skaffa barn.

Jag tror tyvärr att det är lättare för killar att ändra sig eftersom det inte riktigt är samma sak. Jag skulle oxå kunna tänka mig att bli pappa men sambon har lite svårt att bli mamma så det funkar nog inte

Allt beror ju på hur man ser det. om man ser det rent traditionellt utifrån den norm som råder/har rådit så; JA, då är det stor skillnad på att bli mamma och pappa. Skillnad både känslomässigt och rent praktiskt. En kvinna KAN inte överge sitt barn, en kvinna KAN inte lämna sitt barn utan att det skär i hjärtat, en kvinna SKA ta merparten av ansvaret osv.

Nu kan man ju faktiskt välja att försöka leva annorlunda än så (om man nu inte fallit i det berömda Hormonträsket där Mamman får en massa Hormooooner som gör henne helt annorlunda än pappan... ). Att inse att föräldraskap faktiskt inte av naturen är könsbundet. Om man väljer det sättet att se på saken så är det ingen skillnad rent känslomässigt eller praktiskt på att bli mamma eller pappa. Den skillnad som finns är att kvinnan måste genomgå graviditeten med allt vad det innebär och att hon (i de flesta fall) är den som står för maten de första 6 månaderna. Men det är en FJUTT i havet av föräldraskapet som helhet.

 

[Mammas]

Sv: Spin-off: Varför skaffade du barn?

Vad roligt att läsa vad ni skriver allihopa! Jag tycker att sådant är jätteintressant. (No shit, annars hade jag väl inte skapat tråden. )

För att anknyta till Björks sista stycke - det är klart att det går att dela lika. Dock måste båda vara med på det, och man måste vara bestämd om att man faktiskt ska tillbaka. Dels mot sig själv (andra natten när jag åker till jobbet är det lite svårt att slita sig från det lilla knytet, då har man ju redan varit ifrån honom en natt)), men framförallt mot andra. Jag började jobba halvtid strax innan min son fyllde sex månader - och det har mötts med en stor del oförstående. Först var det personen som har hand om planering på mitt arbete som kläckte ur sig när jag frågade om när man skulle prata om att man skulle tillbaka: "Men du ska ju vara hemma ett år först, resterande dagar kan ni ta ut närsomelst under barnets första sju år". Ja, fast jag ska inte vara hemma det första året. Och sedan alla som ser helt frågande ut när man säger att man börjat jobba - "men varför?". Suck. Lite tröttsamt är det i längden.

När man hör om folk som inte kan åka och utföra kortare ärenden och då lämna sitt barn till pappan för att barnet bara skriker, då känns det iaf bra att veta att man kan lämna sitt barn till deras andra förälder, som den tycker lika bra om, för att vara borta ett dygn. Men man väljer ju själv hur man vill göra. Tycker man inte att det är viktigt att barnet har en relation till båda föräldrarna så finns det ju ingen anledning att båda ska vara likbördiga föräldrar. Då kan den ena vara mer förälder än den andra.