Prosit
Trådstartare
Vår familj har sorg. Vår älskade lilla halta vildkatt har gått över regnbågsbron. 
Jag vet inte hur många som minns honom, skrev en del här när vi höll på och försökte fånga in honom.
I lördags tog Pumbas saga slut. Han blev plötsligt jättesjuk, och somnade in i mammas famn. Allt tog ca 15 minuter, och det fanns ingen som helst chans att vi skulle hunnit till veterinären. I ärlighetens namn hade de nog inte kunnat göra något heller, så på sätt och vis var detta nog det bästa. Pumba hade annars tvingats åka bur, och uppleva en fruktansvärd panik och skräck. Nu slapp han det. Jag tror inte att han var medveten om de sista minuterna. Han jamade där han låg under soffan. Mamma ropade på honom och han kröp fram till henne, lät sig lyftas upp i famnen. Några minuter senare var han borta. Jag är säker på att han kände hennes trygghet sin sista stund i livet.
Vi vet inte vad som hände honom. Förmodligen var det åldern som tog ut sin rätt. Vi är inte säkra på hur gammal han var, då förra ägaren inte hade riktig koll på det. Vi TROR att han var förr 99, men han kan lika gärna vara äldre. (Tanten var lite halvt snurrig med dåligt minne)
Vi sa alla farväl till Pumba, mamma och jag satt länge på köksgolvet och klappade honom efter att han försvunnit. Sen bäddade jag ner honom i en låda med en filt och sin älskade mus som jag stickat åt honom. Pappa tog med honom till stugan, där han nu ligger begravd tillsammans med våra andra djur som gått ifrån oss.
Tårarna rinner fortfarande när jag tänker på honom. Den rädda katten som blev en kelgris. Som med sitt krokiga ben gick lite hjulbent och klickade när han kom gående (han kunde inte dra in klorna helt på det skadade benet så klorna klickade i golvet). Han hade sina ritualer, som att tvätta mammas armar när de gick och la sig i sängen osv. När man gosade med honom spann han och dregglade, och började tvätta händerna på en. När man gosade på hans mage knorpsade han ihop baktassarna och smaskade. Han lärde sig snabbt olika konster, som tass, vinka osv. Han tittade bara på de andra katterna och härmades. Han tiggde vid matbordet genom att sätta en klo i mammas tröja och lite försynt dra några gånger i tröjan.
Det är tomt... Mammas Molly gick bort för några år sedan. Casper har levt med sin diabetes i över 4 år nu, och nu är det bara han kvar. Det var han vi trodde skulle gå över bron först, detta med Pumba kom som en chock.
Jag klistrar in Pumbas historia i nästa inlägg, om det är någon som skulle vilja läsa den. Sänd gärna en tanke till den lilla kissen som fångade våra hjärtan.
Sov gott Pumba, vi ses i Nangijala
Jag vet inte hur många som minns honom, skrev en del här när vi höll på och försökte fånga in honom. I lördags tog Pumbas saga slut.
Han blev plötsligt jättesjuk, och somnade in i mammas famn. Allt tog ca 15 minuter, och det fanns ingen som helst chans att vi skulle hunnit till veterinären. I ärlighetens namn hade de nog inte kunnat göra något heller, så på sätt och vis var detta nog det bästa. Pumba hade annars tvingats åka bur, och uppleva en fruktansvärd panik och skräck. Nu slapp han det. Jag tror inte att han var medveten om de sista minuterna. Han jamade där han låg under soffan. Mamma ropade på honom och han kröp fram till henne, lät sig lyftas upp i famnen. Några minuter senare var han borta. Jag är säker på att han kände hennes trygghet sin sista stund i livet. Vi vet inte vad som hände honom. Förmodligen var det åldern som tog ut sin rätt. Vi är inte säkra på hur gammal han var, då förra ägaren inte hade riktig koll på det. Vi TROR att han var förr 99, men han kan lika gärna vara äldre. (Tanten var lite halvt snurrig med dåligt minne)
Vi sa alla farväl till Pumba, mamma och jag satt länge på köksgolvet och klappade honom efter att han försvunnit. Sen bäddade jag ner honom i en låda med en filt och sin älskade mus som jag stickat åt honom. Pappa tog med honom till stugan, där han nu ligger begravd tillsammans med våra andra djur som gått ifrån oss.
Tårarna rinner fortfarande när jag tänker på honom. Den rädda katten som blev en kelgris. Som med sitt krokiga ben gick lite hjulbent och klickade när han kom gående (han kunde inte dra in klorna helt på det skadade benet så klorna klickade i golvet). Han hade sina ritualer, som att tvätta mammas armar när de gick och la sig i sängen osv. När man gosade med honom spann han och dregglade, och började tvätta händerna på en. När man gosade på hans mage knorpsade han ihop baktassarna och smaskade. Han lärde sig snabbt olika konster, som tass, vinka osv. Han tittade bara på de andra katterna och härmades. Han tiggde vid matbordet genom att sätta en klo i mammas tröja och lite försynt dra några gånger i tröjan.
Det är tomt... Mammas Molly gick bort för några år sedan. Casper har levt med sin diabetes i över 4 år nu, och nu är det bara han kvar. Det var han vi trodde skulle gå över bron först, detta med Pumba kom som en chock.
Jag klistrar in Pumbas historia i nästa inlägg, om det är någon som skulle vilja läsa den. Sänd gärna en tanke till den lilla kissen som fångade våra hjärtan.
Sov gott Pumba, vi ses i Nangijala
