Det här inlägget rör sig kanske främst till er som har någon typ av ångestproblematik och därför äter ångestdämpande mediciner, regelbundet eller vid behov. Fast andra som har tankar och idéer får såklart också gärna skriva. Inget ”gå ut och ta en promenad” bara, för detta är way beyond det.
Jag går igenom en sorg. En förlust. En person som inte finns mer. Jag är oändligt ledsen, sådär så att det kryper i kroppen, och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag har gråtit så mycket att ögonen är så svullna att jag knappt kan se. Att ”rida ut” det här känns helt omöjligt, det kommer inte gå. Jag har höga doser Stesolid utskrivet, och äter en del nu. Men så har jag börjat fundera på hur mycket av sorgen jag bearbetar när jag har Stesolid i kroppen hela tiden. När jag går av Stesoliden, kommer sorgen ligga kvar obearbetad då? Gör jag mig själv en björntjänst när jag äter Stesolid istället för att ”bara” gråta mig igenom? Jag är livrädd för känslor eftersom de gör mig rädd att förlora kontrollen. Har flera självmordsförsök bakom mig, när känslorna tar över blir jag väldigt impulsiv. Därför medicinerar jag bort dem om de tenderar att bli starka. Men jag har märkt genom livet att ju mer jag medicinerar bort mina känslor, ju räddare blir jag för dem och då äter jag ännu mer medicin. En ond cirkel helt enkelt.
Ni som också medicinerar liksom jag, hur tänker ni kring detta? Hur brukar ni göra?
Edit. Jag har inget missbruk och jag äter bara Stesolid i jobbiga perioder. Det är inte ens varje månad. Det kan gå flera månader utan att jag tar en enda tablett.