Sorg och mediciner, hur gör man?

[Bapelsin]

Det här inlägget rör sig kanske främst till er som har någon typ av ångestproblematik och därför äter ångestdämpande mediciner, regelbundet eller vid behov. Fast andra som har tankar och idéer får såklart också gärna skriva. Inget ”gå ut och ta en promenad” bara, för detta är way beyond det.

Jag går igenom en sorg. En förlust. En person som inte finns mer. Jag är oändligt ledsen, sådär så att det kryper i kroppen, och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag har gråtit så mycket att ögonen är så svullna att jag knappt kan se. Att ”rida ut” det här känns helt omöjligt, det kommer inte gå. Jag har höga doser Stesolid utskrivet, och äter en del nu. Men så har jag börjat fundera på hur mycket av sorgen jag bearbetar när jag har Stesolid i kroppen hela tiden. När jag går av Stesoliden, kommer sorgen ligga kvar obearbetad då? Gör jag mig själv en björntjänst när jag äter Stesolid istället för att ”bara” gråta mig igenom? Jag är livrädd för känslor eftersom de gör mig rädd att förlora kontrollen. Har flera självmordsförsök bakom mig, när känslorna tar över blir jag väldigt impulsiv. Därför medicinerar jag bort dem om de tenderar att bli starka. Men jag har märkt genom livet att ju mer jag medicinerar bort mina känslor, ju räddare blir jag för dem och då äter jag ännu mer medicin. En ond cirkel helt enkelt.

Ni som också medicinerar liksom jag, hur tänker ni kring detta? Hur brukar ni göra?

Edit. Jag har inget missbruk och jag äter bara Stesolid i jobbiga perioder. Det är inte ens varje månad. Det kan gå flera månader utan att jag tar en enda tablett.

 

[vallhund]

Har du inte tidigare beroendeproblematik, eller minns jag fel? Det är bättre att gråta sig igenom sorg än att döva den med benzodimma.

 

[Bapelsin]

Har du inte tidigare beroendeproblematik, eller minns jag fel? Det är bättre att gråta sig igenom sorg än att döva den med benzodimma.

Nej, det har jag inte. Du blandar nog ihop mig med någon annan. Jag har aldrig haft något beroendeproblem varken gällande alkohol, benzo eller annat
Jag är generellt sätt väldigt restriktiv med mina mediciner.

 

[Malibu_Stacy]

Vilken annan hjälp får du?
Det låter inte som hållbart i längden att enbart medicinera med benzo.

 

[Fruentimber]

Nej, det har jag inte. Du blandar nog ihop mig med någon annan. Jag har aldrig haft något beroendeproblem varken gällande alkohol, benzo eller annat
Jag är generellt sätt väldigt restriktiv med mina mediciner.

Jag tänker lite som så att bearbetning av sorg inte behöver innebära att man ska "gråta sig" igenom sorgen. Om benzon tar udden av din impulsivitet som du beskriver så hade jag fortsatt med det, men det verkar ju också som att du kan ha behov av samtalsstöd?

 

[Bapelsin]

Vilken annan hjälp får du?
Det låter inte som hållbart i längden att enbart medicinera med benzo.

Jag har en aktiv kontakt med öppenpsykiatrin där jag kan kontakta min vårdkontakt varje morgon på hennes telefontid.
Jag har ju bipolär sjukdom så jag äter mycket mediciner och har tät kontakt med sjukvården. Tyvärr hjälper ju inte det när känslan av sorg tar över så starkt att känslan av att vilja dö tar över den känslan i sin tur. Det är då jag tar Stesolid. Och tyvärr känns det så rätt så konstant just nu.

 

[Bapelsin]

Jag tänker lite som så att bearbetning av sorg inte behöver innebära att man ska "gråta sig" igenom sorgen. Om benzon tar udden av din impulsivitet som du beskriver så hade jag fortsatt med det, men det verkar ju också som att du kan ha behov av samtalsstöd?

Jag kan få samtalsstöd via min vårdkontakt, men jag har sååå svårt med samtal. Är ju livrädd för människor och sitter mest bara och pillar mig på byxorna och tittar i golvet när jag är på samtal

 

[Malibu_Stacy]

Jag har en aktiv kontakt med öppenpsykiatrin där jag kan kontakta min vårdkontakt varje morgon på hennes telefontid.
Jag har ju bipolär sjukdom så jag äter mycket mediciner och har tät kontakt med sjukvården. Tyvärr hjälper ju inte det när känslan av sorg tar över så starkt att känslan av att vilja dö tar över den känslan i sin tur. Det är då jag tar Stesolid. Och tyvärr känns det så rätt så konstant just nu.

Har du kontaktat din vårdkontakt nu, när det känns som värst och du helst vill dö?

 

[vallhund]

Jag kan få samtalsstöd via min vårdkontakt, men jag har sååå svårt med samtal. Är ju livrädd för människor och sitter mest bara och pillar mig på byxorna och tittar i golvet när jag är på samtal

Så ser ju ofta en samtalskontakt ut under många besök. Det är terapeutens arbete att se till att du känner dig trygg så att du kan börja prata.

 

[Fruentimber]

Jag kan få samtalsstöd via min vårdkontakt, men jag har sååå svårt med samtal. Är ju livrädd för människor och sitter mest bara och pillar mig på byxorna och tittar i golvet när jag är på samtal

Jag också! Nu är jag förvisso inte rädd för andra människor, snarare så instinktivt hatar jag dom. Men jag tycker verkligen att du borde pröva. Och ge det inte bara en gång, utan tre - fyra - fem gånger innan du bestämmer dig för om det är något för dig eller ej.

 

[MiaMia]

Jag kan få samtalsstöd via min vårdkontakt, men jag har sååå svårt med samtal. Är ju livrädd för människor och sitter mest bara och pillar mig på byxorna och tittar i golvet när jag är på samtal

Men du behöver inte vara "tillräckligt bra" på att prata. Då får de anpassa upplägget efter dig, genom att låta det ta tid medan du pillar på byxorna och hjälpa dig att finna bekvämlighet i situationen.
Kanske prova med någon annan som passar dig bättre? Du kan ju i grunden formulera dig och så, det märks när du skriver här, så inte är du något hopplöst fall.
Hade inte du en funktionsnedsättning som kan påverka kommunikation och känsloförståelse/hantering också? Anpassar sig samtalskontakten utifrån det så att stödet ges från dina egna förutsättningar?

 

[Lovisaleonora]

Min erfarenhet är att sorg behöver bearbetas för att kunna bli hanterbar. Det går att stoppa undan den, döva bort (jobba, medicinera, missbruka träning/droger/sex) men jag brukar se det som att sådant som stuvas undan jäser och blir bara större, jobbigare och luktar illa av att lagras i mörka garderober.

Hur en sedan bearbetar sin sorg bäst är nog väldigt personligt. Men jag tror att det är viktigt att få bra verktyg för att hantera sorg och de känslor sorg bär med sig. Att medicinera under tiden kan säkert också vara bra, om känslor tenderar att skena annars.

Men jag tror inte på medicin som bearbetning.

 

[Bapelsin]

Så ser ju ofta en samtalskontakt ut under många besök. Det är terapeutens arbete att se till att du känner dig trygg så att du kan börja prata.

Jag också! Nu är jag förvisso inte rädd för andra människor, snarare så instinktivt hatar jag dom. Men jag tycker verkligen att du borde pröva. Och ge det inte bara en gång, utan tre - fyra - fem gånger innan du bestämmer dig för om det är något för dig eller ej.

Men du behöver inte vara "tillräckligt bra" på att prata. Då får de anpassa upplägget efter dig, genom att låta det ta tid medan du pillar på byxorna och hjälpa dig att finna bekvämlighet i situationen.
Kanske prova med någon annan som passar dig bättre? Du kan ju i grunden formulera dig och så, det märks när du skriver här, så inte är du något hopplöst fall.
Hade inte du en funktionsnedsättning som kan påverka kommunikation och känsloförståelse/hantering också? Anpassar sig samtalskontakten utifrån det så att stödet ges från dina egna förutsättningar?

Jag har samtalskontakt via min vårdkontakt, som jag haft vid behov i snart tre år. Hon är toppen, men jag kan ändå inte prata. Som @MiaMia skriver har jag ju en funktionsnedsättning som påverkar min förmåga till kommunikation (aspergers).
Har gått i terapi/samtal i olika form sedan jag blev sjuk när jag var 17 år. Är 38 år nu och har fortfarande inte fått det att funka

 

[Bapelsin]

Min erfarenhet är att sorg behöver bearbetas för att kunna bli hanterbar. Det går att stoppa undan den, döva bort (jobba, medicinera, missbruka träning/droger/sex) men jag brukar se det som att sådant som stuvas undan jäser och blir bara större, jobbigare och luktar illa av att lagras i mörka garderober.

Hur en sedan bearbetar sin sorg bäst är nog väldigt personligt. Men jag tror att det är viktigt att få bra verktyg för att hantera sorg och de känslor sorg bär med sig. Att medicinera under tiden kan säkert också vara bra, om känslor tenderar att skena annars.

Men jag tror inte på medicin som bearbetning.

Det är ju lite det som är min frågeställning, att medicin nog inte kan stå för bearbetning. Men hur drar man gränsen?

 

[Lovisaleonora]

Jag har samtalskontakt via min vårdkontakt, som jag haft vid behov i snart tre år. Hon är toppen, men jag kan ändå inte prata. Som @MiaMia skriver har jag ju en funktionsnedsättning som påverkar min förmåga till kommunikation (aspergers).

Kan ni inte hitta ett annat sätt att kommunicera? Att du skriver ett brev som överlämnas och som ni kan prata utifrån? Som ett veckobrev?

 

[Lovisaleonora]

Det är ju lite det som är min frågeställning, att medicin nog inte kan stå för bearbetning. Men hur drar man gränsen?

Jag tror det är en fråga du måste söka svar på inom dig. Och svaret på frågan är väl att det behöver vara balans mellan bearbetning och medicinering. Att bara döva är inte bearbetning. Hur bearbetar du sorgen? Inom kyrkan finns personal som är utbildade inom sorgehantering. Det finns inte sällan sorgehanteringsgrupper om en gillar att träffas i grupp (troligen inget för dig).

Du kan ju behöva medicinera för att orka komma igång med bearbetningen tänker jag.

 

[Bapelsin]

Kan ni inte hitta ett annat sätt att kommunicera? Att du skriver ett brev som överlämnas och som ni kan prata utifrån? Som ett veckobrev?

Har testat det. Och dagbok. Tror jag är ett hopplöst fall när det kommer till terapi/samtal. Jag kan slå på autopiloten också, sitta oc prata hur mycket som helst om allt möjligt och svara på frågor. Terapeuten tycker nog att vi har haft bra samtal, men allt som kommit ur min mun har varit b*shit. Så jag kan fly åt båda hållen, men aldrig vara barajag.

 

[Lovisaleonora]

Har testat det. Och dagbok. Tror jag är ett hopplöst fall när det kommer till terapi/samtal. Jag kan slå på autopiloten också, sitta oc prata hur mycket som helst om allt möjligt och svara på frågor. Terapeuten tycker nog att vi har haft bra samtal, men allt som kommit ur min min har varit b*shit. Så jag kan fly åt båda hållen, men aldrig vara barajag.

Knappast hopplöst fall. Du pladdrar ju som en vårbäck här, och kan sätta ord på dina känslor och det du känner bekymmersamt. Skitbra.

Är du barajag här på Buke?

 

[Bapelsin]

Jag tror det är en fråga du måste söka svar på inom dig. Och svaret på frågan är väl att det behöver vara balans mellan bearbetning och medicinering. Att bara döva är inte bearbetning. Hur bearbetar du sorgen? Inom kyrkan finns personal som är utbildade inom sorgehantering. Det finns inte sällan sorgehanteringsgrupper om en gillar att träffas i grupp (troligen inget för dig).

Du kan ju behöva medicinera för att orka komma igång med bearbetningen tänker jag.

Sorgen är ny, det hände i förrgår. Så jag har inte börjat bearbeta. Är nog i chock fortfarande.

 

[vallhund]

Jag har samtalskontakt via min vårdkontakt, som jag haft vid behov i snart tre år. Hon är toppen, men jag kan ändå inte prata. Som @MiaMia skriver har jag ju en funktionsnedsättning som påverkar min förmåga till kommunikation (aspergers).
Har gått i terapi/samtal i olika form sedan jag blev sjuk när jag var 17 år. Är 38 år nu och har fortfarande inte fått det att funka

Har du provat annan form av terapi? T ex bildterapi?