Nu är jag tillbaka med huvudet lite mer på skaft och mindre gråtmild.
Inser att mitt förra inlägg kan tolkas väldigt fel om man vill, vilket såklart inte alls varit min mening utan jag var bara väldigt överväldigad över vad min kropp klarat av, och känslan av att acceptera den trots alla "fel" och "brister" jag klandrat den för i så många år.
Inlägget handlar uteslutande om mig och mitt förhållande till den egna kroppen.
Inser att mitt förra inlägg kan tolkas väldigt fel om man vill, vilket såklart inte alls varit min mening utan jag var bara väldigt överväldigad över vad min kropp klarat av, och känslan av att acceptera den trots alla "fel" och "brister" jag klandrat den för i så många år.
Inlägget handlar uteslutande om mig och mitt förhållande till den egna kroppen.