Som att kvävas

Jag har försökt att dö många gånger fler motför nån i min ålder borde. Eller mera motför vad NÅN borde. Men jag miss lyckas alltid.
Tänk er som att ni håller på kvävas. Så ni har som panik i kroppen och kan inte tänka men själva kroppen gör exakt ALLT den kan för att kunna andas igen.
Så är det för mig fast att det är hela hela tiden. Men det är inte att andas utan det är att över leva. Som att jag har panik helatiden och hjärnan funkar inte men ALLT som jag gör är att försöka över leva.
Men tänk då att ni håller på kvävas och ni har den paniken och kämpar det mesta ni har gjort nånsin. Men inte i kanske tre minuter. Och inte tre timmar eller tre dagar eller tre veckor och inte ens tre månader. Utan ALLTID. Det tar ALDRIG slut utan ni försöker och försöker och försöker. Dygnet runt såfort ni är vakna så bara skriker hela eran kropp att ni måste få luft men ni kan inte och ni har panik. Helatiden varje dag. Jag kan nästan LOVA att ni skulle vilja ge upp då också tillslut. Eller inte VILJA kanske men ni skulle inte orka. För o avsett hur slut ni var i kroppen och i huvudet och allting så skulle ni ALDRIG kunna andas normalt. Och OM ni trodde att ni började få i er pytte lite luft så skulle det bli ännu mera o möjligt sen.
Då tillslut så tror jag att ni skulle vara så trötta och vilja ge upp. För ni bara inte skulle orka försöka mera. Så ni skulle önska att ni kunde iallafall svimma och slippa kännas som ni kvävs helatiden 24 7. Men det skulle vara HELT o möjligt för er att få svimma ens. Utan ni ska bara fort sätta att kvävas resten av livet.
Jag tänker jätte mycket på dom som har klarat att dö. Som tillexempel L som verkar ha varit ganska så lik mig och som dog när hon bodde på ett hvb hem. Jag bara undrar så mycket hur det kändes. Om hon var rädd eller ledsen eller ensam eller ifall det var som äntligen lugnt och skönt och att slippa. Jag hoppas så himla mycket att det var en possitiv sak detsista hon kände. Även fast det SÅKLART är jätte hemskt och sorgligt! Men jag hoppas iallafall att HON kände att det var skönt att få slippa.

 

[animalasia]

Stark text som berör, jag håller verkligen med dig - ingen ska behöva känna så som du beskriver Kram

 

[sorbifolia]

Det gör ont att läsa om hur det känns @EmmaFilippa, men jag tycker det är jättebra att du kan sätta ord på dina känslor. Du har verkligen en stor talang när det gäller att skriva/beskriva.

 

[mamman]

 

[emma-vsm]

 

[tuaphua]

 

[Fjordfrälst]

❤❤

 

[LiviaFilippa]

Bara att det funkar aldrig. Men det är iallafall bättre att sova motför att vara vaken och försöka över leva.

 

[LiviaFilippa]

En sak som jag tycker är väldigt jobbig. Och dethär är som både några har skrivit här alltså inte i denhär tråden men på bukefalos. Och som det står på vissa sidor om man läser.
Men det är att inget kommer bli bättre sålänge man inte vill det själv och sånt och att jag måste ändra mig som att jag är fel eller tänker fel. Och på ett sätt så blir det lite som att allt är bara mitteget fel att jag mår dåligt och att bara jag kan ändra det och har an svar att ändra det. Och att sålänge inte jag bara ändrar hur jag är så är det hopp löst.
Och det både är nästan tvärt mot det domflesta andra säger. Alltså som jobbar med sånt. Och att om det är så så hjälper det ju inte om jag har försökt såmycket jag kan för det räcker ändå inte.
Jag vet inte hur jag ska förklara men ville bara skriva det nu när jag tänkte på det.

 

[animalasia]

En sak som jag tycker är väldigt jobbig. Och dethär är som både några har skrivit här alltså inte i denhär tråden men på bukefalos. Och som det står på vissa sidor om man läser.
Men det är att inget kommer bli bättre sålänge man inte vill det själv och sånt och att jag måste ändra mig som att jag är fel eller tänker fel. Och på ett sätt så blir det lite som att allt är bara mitteget fel att jag mår dåligt och att bara jag kan ändra det och har an svar att ändra det. Och att sålänge inte jag bara ändrar hur jag är så är det hopp löst.
Och det både är nästan tvärt mot det domflesta andra säger. Alltså som jobbar med sånt. Och att om det är så så hjälper det ju inte om jag har försökt såmycket jag kan för det räcker ändå inte.
Jag vet inte hur jag ska förklara men ville bara skriva det nu när jag tänkte på det.

Jag tänker att det är en myt som lever kvar på grund av okunskap och som du skriver, de som har professionell kunskap hävdar motsatsen. Att lägga ansvaret på den som mår dåligt gör ju saken bara värre och det förstår de som arbetar inom området.

Jag har lärt mig genom åren att inom de flesta område - de som inte har kunskap svarar snabbt och ger enkla lösningar medans de som har kunskap är mer försiktiga och svarar ofta att lösningen kan vara olika och behöver anpassas. Blev lite rörigt, hoppas du förstår.

 

[tuaphua]

En sak som jag tycker är väldigt jobbig. Och dethär är som både några har skrivit här alltså inte i denhär tråden men på bukefalos. Och som det står på vissa sidor om man läser.
Men det är att inget kommer bli bättre sålänge man inte vill det själv och sånt och att jag måste ändra mig som att jag är fel eller tänker fel. Och på ett sätt så blir det lite som att allt är bara mitteget fel att jag mår dåligt och att bara jag kan ändra det och har an svar att ändra det. Och att sålänge inte jag bara ändrar hur jag är så är det hopp löst.
Och det både är nästan tvärt mot det domflesta andra säger. Alltså som jobbar med sånt. Och att om det är så så hjälper det ju inte om jag har försökt såmycket jag kan för det räcker ändå inte.
Jag vet inte hur jag ska förklara men ville bara skriva det nu när jag tänkte på det.

Jag tror att även om man ser det så, att man själv måste vilja, så kan de flesta behöva hjälp med att komma till läget där man vill/orkar etc. Så när man är i ett stadie då man inte ser hopp om bättring, inte orkar och inte vill pga av det så kan man inte lägga ansvar på en person som mår så himla dåligt. Och det kan ta tid med hjälp innan man orkar, vill och det känns rimligt för personen att den kan må bättre.

 

[Trasten]

En sak som jag tycker är väldigt jobbig. Och dethär är som både några har skrivit här alltså inte i denhär tråden men på bukefalos. Och som det står på vissa sidor om man läser.
Men det är att inget kommer bli bättre sålänge man inte vill det själv och sånt och att jag måste ändra mig som att jag är fel eller tänker fel. Och på ett sätt så blir det lite som att allt är bara mitteget fel att jag mår dåligt och att bara jag kan ändra det och har an svar att ändra det. Och att sålänge inte jag bara ändrar hur jag är så är det hopp löst.
Och det både är nästan tvärt mot det domflesta andra säger. Alltså som jobbar med sånt. Och att om det är så så hjälper det ju inte om jag har försökt såmycket jag kan för det räcker ändå inte.
Jag vet inte hur jag ska förklara men ville bara skriva det nu när jag tänkte på det.

Först och främst, angående trådstarten: väldigt tråkigt att du mår som du gör. Men måste säga att din text är en väldigt talande beskrivning som kanske kan förklara hur det känns även för nån som inte redan vet.

Och angående det citerade: dom som säger så har fel! Och i den mån det betyder något vettigt måste man tolka om det rätt långt ifrån hur du (eller någon annan o don situation) kan tolka det.
Jag tror absolut att viljan spelar roll för den mentala hälsan. Men som ett steg på vägen, det är inte det FÖRSTA steget.
Mat och sömn är exempel på sånt som kommer innan viljan. Och ibland behövs tid. Osv.

 

[manda]

Jag vill be om ursäkt att det här blir lite långt. Lyckas inte få det kortare. Kanske stämmer det inte för dig och då behöver du inte bry dig om det. Men såhär tror jag, efter att ha tänkt mycket på samma sak när jag varit sjuk länge. Jag tror att anledningen till att folk säger så är något som kallas ableism, vilket är fördomar eller diskriminering av människor med funktionsnedsättning.

Att låtsas som att man kan bli frisk bara man vill, gör det mindre läskigt att tänka på sjukdom och det verkar inte lika troligt att man själv skulle råka ut för något liknande, för man själv vill ju vara frisk. Så länge man tänker att det är viljan som är det avgörande för att vara eller bli frisk, så går det också att tänka att "det skulle aldrig hända mig". Men om man erkänner det faktum att sjukdom inte handlar om vilja, utan om olika saker som slump, kanske ärftlighet, kanske sårbarhet, då är risken plötsligt lika stor för en själv att bli sjuk. Det är en läskig tanke och därför är det lättare att mot bättre vetande fortsätta tro att friskblivandet bara handlar om vilja (för "jag skulle ju vilja bli frisk och då kan jag ju det om jag blir sjuk så då är det inte så farligt").

Som du skriver säger de professionella kring dig (och mig) inte så, utan det är andra som kanske inte är lika vana att möta funktionsnedsättningar och sjukdom som säger sådant. De kanske försöker "hålla ifrån sig" det obehagliga i att bli sjuk och inte själv kunna bestämma över att bli bättre, genom att säga till dig att det är så tror jag.

Så tror jag. Inte att de flesta tänker så medvetet, utan att det är ett sätt att hålla ifrån sig en obehaglig verklighet. De tror att de underlättar, men de bara förnekar hur verkligheten funkar vilket blir som en sorts dömande av sjuka. Att sjuka inte "vill" tillräckligt och därför får skylla sig själva för att de är sjuka. Det blir en lätt förklaring, som de nog använder bara för att sjukdom inte ska kännas så hotande för dem själva.

Jag önskar dig så att allt ska få vara lite mindre tufft @EmmaFilippa .

 

[LiviaFilippa]

Jag tänker att det är en myt som lever kvar på grund av okunskap och som du skriver, de som har professionell kunskap hävdar motsatsen. Att lägga ansvaret på den som mår dåligt gör ju saken bara värre och det förstår de som arbetar inom området.

Jag har lärt mig genom åren att inom de flesta område - de som inte har kunskap svarar snabbt och ger enkla lösningar medans de som har kunskap är mer försiktiga och svarar ofta att lösningen kan vara olika och behöver anpassas. Blev lite rörigt, hoppas du förstår.

Ja det kanske är som du skriver. Men det är ju ändå svårt för då kanske många tycker att man är dålig och miss lyckad och att man inte försöker och att man bara får skylla sigsjälv. Och det är ju inte så kul om kanske många tycker det.

 

[LiviaFilippa]

Först och främst, angående trådstarten: väldigt tråkigt att du mår som du gör. Men måste säga att din text är en väldigt talande beskrivning som kanske kan förklara hur det känns även för nån som inte redan vet.

Och angående det citerade: dom som säger så har fel! Och i den mån det betyder något vettigt måste man tolka om det rätt långt ifrån hur du (eller någon annan o don situation) kan tolka det.
Jag tror absolut att viljan spelar roll för den mentala hälsan. Men som ett steg på vägen, det är inte det FÖRSTA steget.
Mat och sömn är exempel på sånt som kommer innan viljan. Och ibland behövs tid. Osv.

Ja för iallafall som jag har lärt mig så är det att man måste upp fylla grund be hoven FÖRST och sen kommer andra saker senare. Men såklart så är det väl bra om man vill må bättre men det hjälper ju inte hurmycket man vill det om man inte har grund be hoven ens. Eller även om man vill jätte mycket må bättre så ändrar ju inte det nåt bara därför.

 

[LiviaFilippa]

Jag vill be om ursäkt att det här blir lite långt. Lyckas inte få det kortare. Kanske stämmer det inte för dig och då behöver du inte bry dig om det. Men såhär tror jag, efter att ha tänkt mycket på samma sak när jag varit sjuk länge. Jag tror att anledningen till att folk säger så är något som kallas ableism, vilket är fördomar eller diskriminering av människor med funktionsnedsättning.

Att låtsas som att man kan bli frisk bara man vill, gör det mindre läskigt att tänka på sjukdom och det verkar inte lika troligt att man själv skulle råka ut för något liknande, för man själv vill ju vara frisk. Så länge man tänker att det är viljan som är det avgörande för att vara eller bli frisk, så går det också att tänka att "det skulle aldrig hända mig". Men om man erkänner det faktum att sjukdom inte handlar om vilja, utan om olika saker som slump, kanske ärftlighet, kanske sårbarhet, då är risken plötsligt lika stor för en själv att bli sjuk. Det är en läskig tanke och därför är det lättare att mot bättre vetande fortsätta tro att friskblivandet bara handlar om vilja (för "jag skulle ju vilja bli frisk och då kan jag ju det om jag blir sjuk så då är det inte så farligt").

Som du skriver säger de professionella kring dig (och mig) inte så, utan det är andra som kanske inte är lika vana att möta funktionsnedsättningar och sjukdom som säger sådant. De kanske försöker "hålla ifrån sig" det obehagliga i att bli sjuk och inte själv kunna bestämma över att bli bättre, genom att säga till dig att det är så tror jag.

Så tror jag. Inte att de flesta tänker så medvetet, utan att det är ett sätt att hålla ifrån sig en obehaglig verklighet. De tror att de underlättar, men de bara förnekar hur verkligheten funkar vilket blir som en sorts dömande av sjuka. Att sjuka inte "vill" tillräckligt och därför får skylla sig själva för att de är sjuka. Det blir en lätt förklaring, som de nog använder bara för att sjukdom inte ska kännas så hotande för dem själva.

Jag önskar dig så att allt ska få vara lite mindre tufft @EmmaFilippa .

EXAKT som det du skrev i slutet att det blir som man får skylla sig själv för man är sjuk är så det känns! Som att nån som inte ens känner mig kan av göra att jag vill förlite eller jag försöker inte må bättre eller nåt. Så kan dom skriva eller säga det så är det ju tydligt vems fel det är att jag mår skit.
Men det kan ju vara dom som har mått dåligt själva också. Men dom kanske har mått dåligt för DOM men det kanske inte är lika som mitt dåliga liksom.
Men som idag så var jag tvungen att åka till bup akuten. Och det var disskution om jag skulle bli in lagd ifall dom be hövde göra tvångs åt gärder som bältning och sond matning och sånt. Men sen kom vi fram till att jag inte skulle det utan skulle försöka klara det här för jag har ändå personal som kan hjälpa mig 24 7. Men iallafall så då sa läkaren att det ENDA jag ska ha fokus på är att jag ska vila och äta. Och om det var bara att vilja rätt så skulle hon nog ha sagt det och inte att jag bara ska ha fokus på vila och mat isåfall.