Sökes: Drömmar

Jag insåg idag att jag inte har några drömmar längre. Inget att se fram emot eller längta efter.

Såklart längtar jag efter att vara ledig, åka utomlands och min tågresa genom Sverige. Men det är inte sånt jag tänker på. Utan mer stora spännande drömmar.

När jag köpte Ariel 2008 drömde jag att hon skulle bli diplomsto, få föl och stamboksföras. Det uppnåddes 2010, 2013 och 2014. Sen drömde jag om fälttävlan och vi var på läger 2015. Sen gick liksom luften ur mig.

Nu har jag inga drömmar. Jag ser på mina hästar och har en vag känsla av att ”bara de är friska” så är jag nöjd. Jag ser på mitt jobb och är nöjd. Min lägenhet är också ett ”det duger bra, jag är nöjd”.

Hur hittar man sina drömmar igen? Eller försöker finna nya?

 

[Scata]

Hittar du svaret så hoppas jag att du delar med dig!

Jag har hamnat i en bubbla av "Jag borde vara nöjd för jag har det så bra", men jag är inte nöjd
För jag har inga drömmar längre, dels har sjukdom satt stopp för hästeridrömmarna men jag har inte hittat något nytt som känns lika. Svårt att förklara. Inte ens hunderiet som jag också haft stort nöje av tidigare i mitt liv, är lika längre. Jag provade nya idéer (både agility och nosework) för att hitta något mål eller något att sträva mot - men nej, det infann sig inte

 

[Habina]

Jag skulle vara fullständigt vilsen i livet om jag inte hade häst @Scata Testade 2007 att vara helt hästfri och höll på att bli tokig. Dagarna liksom försvann i ett töcken. Efter ett halvår började jag aktivt leta en egen häst som jag hade råd med, så det blev ett föl i slutändan, då jag var fattig student.

Nyttigt för mig att läsa om dig, jag tar kanske livet med häst förgivet?

 

[tott]

Jag insåg idag att jag inte har några drömmar längre. Inget att se fram emot eller längta efter.

Såklart längtar jag efter att vara ledig, åka utomlands och min tågresa genom Sverige. Men det är inte sånt jag tänker på. Utan mer stora spännande drömmar.

När jag köpte Ariel 2008 drömde jag att hon skulle bli diplomsto, få föl och stamboksföras. Det uppnåddes 2010, 2013 och 2014. Sen drömde jag om fälttävlan och vi var på läger 2015. Sen gick liksom luften ur mig.

Nu har jag inga drömmar. Jag ser på mina hästar och har en vag känsla av att ”bara de är friska” så är jag nöjd. Jag ser på mitt jobb och är nöjd. Min lägenhet är också ett ”det duger bra, jag är nöjd”.

Hur hittar man sina drömmar igen? Eller försöker finna nya?

Måste man ha drömmar?
Varför?
Är det inte ok att vara nöjd med tillvaron bara?

Ta inte mina frågor som kritik. Jag känner själv att jag inte har drömmar och vet inte ens om jag har haft. Det är modernt nu att man ska ha mål och drömmar som man ska jobba mot, men jag känner mig väldigt tveksam. Blir det inte en onödig stress om man aldrig får leva i nuet utan alltid måste se framåt - mot sitt mål och mot sina drömmar.
Jag vet inte.

 

[Habina]

Måste man ha drömmar?
Varför?
Är det inte ok att vara nöjd med tillvaron bara?

Ta inte mina frågor som kritik. Jag känner själv att jag inte har drömmar och vet inte ens om jag har haft. Det är modernt nu att man ska ha mål och drömmar som man ska jobba mot, men jag känner mig väldigt tveksam. Blir det inte en onödig stress om man aldrig får leva i nuet utan alltid måste se framåt - mot sitt mål och mot sina drömmar.
Jag vet inte.

Mycket intressant reflektion. Jag har alltid varit extremt prestationsinriktad (och fått jobba mycket för att dämpa det), just att ha drömmar som bryts ned till mål och delmål är ju ett "måste" i livet. Men egentligen har du rätt, kanske handlar det mer om nu att eftersom jag inte har drömmar/mål längre, så har det uppstått ett tomrum som jag inte vet riktigt hur jag ska hantera. Jag är så sällan i nuet (bara med hästarna) och då blir det förvirrande när jag nu plötsligt inte har nån framtid (alltså som i drömmar) så jag typ tvingas vara i nuet.

Flummigt skrivet av mig, men jag tror du kan vara nåt på spåren.

 

[cassiopeja]

Jag är inne på totts linje. Själv har jag tappat förmågan att föreställa mig framtiden så jag har verkligen inga drömmar, mål eller planer. För mig finns det liksom ingen framtid.
Däremot känner jag en iver och längtan efter att få tid att göra saker som jag tycker är roliga, som att jobba praktiskt med och lära mig mer om byggnadsvård, odling och snickeri. Där drivs jag av nyfikenhet, och att se vad jag klarar av. Och jag är nyfiken på att uppleva nuet och lära mig mer om mina känslor och reaktioner. Det tycker jag är spännande. Och om jag tröttnar på det är jag nyfiken på att lära mig sy, svetsa eller hålla på med järnsmide. Eller utmana mig med friluftsliv och att sova i skogen. Generellt så tror jag att jag drivs av nyfikenhet och utforskande, men jag har verkligen inga mål.
Är det sånt som du menar med drömmar? Typ intressen?

 

[Habina]

Jag är inne på totts linje. Själv har jag tappat förmågan att föreställa mig framtiden så jag har verkligen inga drömmar, mål eller planer. För mig finns det liksom ingen framtid.
Däremot känner jag en iver och längtan efter att få tid att göra saker som jag tycker är roliga, som att jobba praktiskt med och lära mig mer om byggnadsvård, odling och snickeri. Där drivs jag av nyfikenhet, och att se vad jag klarar av. Och jag är nyfiken på att uppleva nuet och lära mig mer om mina känslor och reaktioner. Det tycker jag är spännande. Och om jag tröttnar på det är jag nyfiken på att lära mig sy, svetsa eller hålla på med järnsmide. Eller utmana mig med friluftsliv och att sova i skogen. Generellt så tror jag att jag drivs av nyfikenhet och utforskande, men jag har verkligen inga mål.
Är det sånt som du menar med drömmar? Typ intressen?

Jag tänker att det absolut kan vara drömmar, men att du kanske inte har uppskrivet ”2023 ska jag lära mig järnsmide” eller ”innan 2025 ska jag ha sovit i skogen x antal gånger”. Det blir lite mer fluffigt och abstrakt så som du tänker.

Försöker jag tänka så, så hamnar jag i tankar kring att det ska bli roligt när Ariel är igång mer och vi kan galoppera runt den roliga travslingan eller hoppa terräng igen. Men det är på intet vis konkret och jag vet inte när det kommer att ske.

Sen är kanske drömmar lite mer stora, som ”vad jag vill göra med mitt liv” eller ”vad jag ska bli när jag blir stor”. Men jag har liksom inget där heller. Fast jag behöver kanske inte bli större precis.

 

[cassiopeja]

Du får förlåta om jag ställer dumma frågor men jag är nyfiken och tycker att det var ett intressant ämne - du behöver inte svara om du inte vill!
Men är det viktigt att det finns ett datum för när saker ska ske menar du? Vad händer om man inte har lust längre eller om man har nåt annat för sig då? (Jag är bekant med SMARTa mål, men jag har mest sett det som något jag använder i jobbet - på fritiden är jag nog mer luststyrd...)

De stora drömmarna du nämner förstår jag bättre - jag tänker att det kanske även handlar om att känna mening.

 

[Habina]

Du får förlåta om jag ställer dumma frågor men jag är nyfiken och tycker att det var ett intressant ämne - du behöver inte svara om du inte vill!
Men är det viktigt att det finns ett datum för när saker ska ske menar du? Vad händer om man inte har lust längre eller om man har nåt annat för sig då? (Jag är bekant med SMARTa mål, men jag har mest sett det som något jag använder i jobbet - på fritiden är jag nog mer luststyrd...)

De stora drömmarna du nämner förstår jag bättre - jag tänker att det kanske även handlar om att känna mening.

Ja, då har man ju misslyckats och är dum, dum, dum. Jag alltså, inte andra människor. Man får gärna skratta nedlåtande åt mig eller säga elaka saker bakom min rygg också (det har hänt tyvärr).

Alltså så resonerade jag förut. Nu har jag ju inte riktigt nåt längre. Bara en massa tid framåt som är oklart.

Du får fråga precis vad du vill! Finns inga dumma frågor, bara andra perspektiv som tvingar mig att faktiskt tänka till lite.

 

[Ninnurur]

När jag la ner det där med mål och drömmar fick jag en nytändning med hästen och vi fick jätteroligt sista tiden. Vi tränade för vår skull, för att det var kul, inte för att vi skulle tävla och prestera.

 

[parellikusken]

När jag la ner det där med mål och drömmar fick jag en nytändning med hästen och vi fick jätteroligt sista tiden. Vi tränade för vår skull, för att det var kul, inte för att vi skulle tävla och prestera.

Så kände jag också när jag efter några år la ned parelli-nh-träningen med min häst. Slutade med det av etiska skäl, men bieffekten blev att vi slapp en massa krav, mål och drömmar som vi blivit indoktrineriade i innan.
Utan mål var vi lyckligare och friare.

 

[Scata]

Måste man ha drömmar?
Varför?
Är det inte ok att vara nöjd med tillvaron bara?

Ta inte mina frågor som kritik. Jag känner själv att jag inte har drömmar och vet inte ens om jag har haft. Det är modernt nu att man ska ha mål och drömmar som man ska jobba mot, men jag känner mig väldigt tveksam. Blir det inte en onödig stress om man aldrig får leva i nuet utan alltid måste se framåt - mot sitt mål och mot sina drömmar.
Jag vet inte.

Nu svarar jag för mig och hoppas att @Habina inte har något emot att jag lägger mig i?!

Men jag ÄR nöjd i stora drag. Det är jätte-ok att glida runt och vara nöjd!
Jag hatar min sjuka kropp, men har landat väl i acceptans att det är som det är och jag kan inte annat än anpassa mig efter det.
Så med det sagt så har jag i övrigt ett bra liv och ska/borde inte klaga...
MEN det jag har svårt för är att det blir så trist (jag skäms när jag skriver det!).

Jag vill så gärna ha något som jag blir helt uppslukad av, där nyfikenheten inte får nog.
Det är att ha mål och drömmar för mig.
Inte kopplat till stress och "förverkligande", för det är något helt annat tycker jag.

Det här var bara min reflektion och mina tankar på ditt inlägg, inte någon form av svar eller försvar, jag försöker själv att reda ut vad som felas mig

 

[MiaMia]

Intressanta reflektioner olika personer bidragit med.

Jag kommer med mitt inhopp från perspektivet att jag inte längre har möjlighet att ha några "drömmar". Det jag saknar är då inte att kunna nå X prestationer eller genomföra X mål.
Men att inte kunna tillfredsställa nyfikenhet, intressen och meningsfullhet i vardagen eller ha några möjligheter att avsätta tid/pengar/resurser för att uppnå någon sorts "existensminimum" på den fronten är på lång sikt dränerande.

Så min reflektion går på temat om du @Habina saknar resultat/prestationsmål eller om du saknar tillfredställelse/stimulans i vardagen? (om den frågan nu var begripligt formulerad)

 

[TinyWiny]

Visst kan det vara bra med mål och delmål men inte om det skapar en press och stress och man anser sig ha misslyckats och vara dum dum dum när de inte uppnås som du skrev tidigare. Då är det inget som tillför något positivt i livet utan skapar bara stress och känslan av att aldrig befinna sig här och nu och leva i det som faktiskt är utan att hela tiden leva någonstans därborta, där framme. Då missar man hela livet.

Tidigare var mitt mål att överleva till min yngsta var gammal nog att flytta hemifrån. Att hen skulle hinna bli så pass gammal att hen klarade sig själv utan mig. När den dagen kom var jag väldigt vilsen. Vem var jag nu? Vad och vem skulle jag kämpa för nu? För vad och för vem skulle jag orka leva ännu en dag? Sedan hände det ingen trodde och min väg till graven ändrades till en väg där saker och ting blev bättre. Hårt slit, enormt hårt slit men min fantastiska kropp som lidit och lider så svårt av alla sjukdomar som jagar mig klarade ting ingen, inte ens jag trodde var möjliga. Jag sa alltid "när jag blir frisk ska jag..." även när det gick med en rasande fart åt andra hållet för någon acceptans för hur det var skulle jag aldrig få för mig att försöka få till hur mycket vården och många andra än försökte propsa på med det eländet. Det vore att göra enormt våld på mig själv och att döda det hopp (och drömmar!) som fanns kvar och jag hade med all sannolikhet hatat min kropp istället för att omfamna och älska min kropp som klarar så ofantligt mycket. Istället för att jobba med min kropp och kämpa tillsammans hade jag nog som så många andra sjuka hatat min kropp och klankat ner på den.

Just nu drömmer jag om att kunna åka de drygt 40 milen för att hälsa på mitt ena barn hemma hos hen. Det är nu en dröm som faktiskt är realistisk även om jag hade fått betala av den skulden under lång tid och det är så fantastiskt. Jag är så förbannat stolt över min kropp som har klarat alla de här åren och som har läkt så mycket och som orkar fortsätta läka mot alla odds. Mitt liv hade setts som misär för den som är frisk men för mig är det inte så för jag ser det lilla i det stora. Visst kan det kännas sorgligt ibland om jag säger, jag klarade det här! Och responsen uteblir totalt eftersom det är vardag för andra att kunna det, det är inget de ens har reflekterat över skulle vara något de inte skulle kunna göra men jag försöker att bortse ifrån det även om den prestationen egentligen borde firas med pompa och ståt.

Jag drömmer också om att kunna rida tre gånger i veckan och att kunna göra något mer utöver det på en vecka. Jag drömmer om att vakna utvilad på morgonen och om att kunna känna att jag har en hel dag framför mig fylld med saker jag vill göra och det utan att behöva betala av på det i dagar efteråt. Jag drömmer om att kunna vara så spontan som jag egentligen är. Att inte behöva planera utan bara kunna åka och handla när andan faller på eller gå ut och rida bara för att jag vill. Jag drömmer om att kunna jobba. Jag leker ibland med tanken på hur det skulle vara att kunna åka hemifrån till ett jobb flera dagar i veckan. Vilken ynnest! Vilken glädje!

Varje dag och varje timme i mitt liv är planerat utefter att maxa den tid och energi jag har. Jag lägger enormt mycket av min tid på träning, ungefär en tredjedel av min vakna tid går direkt till träning för att bibehålla och öka kroppens förmågor men mål efter mål uppfylls och därför är det värt det!

Tidigare drömde jag om att bli så pass att jag kunde låtsas vara frisk. Den teatern kan jag spela nu och det är fantastiskt. Att kunna träffa människor utan att de ser eller ens misstänker att jag är så sjuk som jag egentligen är. Det är wow.

Alla mina drömmar är sådant jag mår väl av. Sådant som får det att kännas bra inombords. Jag har inga datum eller ens år för när det eller det ska vara uppfyllt utan när det händer, när målet är uppnått är jag bara så enormt glad och tacksam för det och tar mig vidare till nya mål.

 

[Habina]

Intressanta reflektioner olika personer bidragit med.

Jag kommer med mitt inhopp från perspektivet att jag inte längre har möjlighet att ha några "drömmar". Det jag saknar är då inte att kunna nå X prestationer eller genomföra X mål.
Men att inte kunna tillfredsställa nyfikenhet, intressen och meningsfullhet i vardagen eller ha några möjligheter att avsätta tid/pengar/resurser för att uppnå någon sorts "existensminimum" på den fronten är på lång sikt dränerande.

Så min reflektion går på temat om du @Habina saknar resultat/prestationsmål eller om du saknar tillfredställelse/stimulans i vardagen? (om den frågan nu var begripligt formulerad)

Jag kanske missförstår vad du menar med ordet saknar, jag tolkar det som "längtar efter". Jag saknar absolut inte resultatmålen, eftersom jag har märkt hur destruktiva de är för mig. Däremot saknar jag att ha nånting att längta efter, se fram emot, planera inför etc. Det är liksom tomt.

Ta tex min åring. När hennes mamma var i samma ålder hade jag planerat (grovt såklart) hur de kommande åren skulle fyllas med olika aktiviteter för att nå målet om en allroundhäst som skulle kunna genomföra en debutantfälttävlan och en CR distansritt. Men nu känns det så avlägset och nästan ointressant att jag en dag ska rida henne. Jag ser det inte framför mig. Jag längtar inte ens. Jag är nöjd med att hon är trevlig i hantering nu och att hon är frisk. That's it. Ibland vet jag inte ens om jag tycker om henne eller om hon bara är ett resultat av att jag verkligen ville ha en avkomma efter stoet.

Eller för den delen jobbet. Jag har världens bästa jobb, men jag har slutat att hitta saker att förbättra. Jag gör det jag ska och är nöjd. Liknöjd typ?

Tidigare inföll alltid en enorm lättnad när våren kom. Att få slippa kylan och snön var verkligen nåt att fira. Nu är jag mest oberörd. Jaha, då var det vår då. Trevligt.

Hoppas de här exemplen förklarar känslan lite. Det är ju absolut ingen negativ känsla, men inte heller positiv. Jag känner mig beige (ironiskt nog har jag på mig min beige klänning när jag skriver detta).

 

[skiesabove]

Jag tror att det lätt blir destruktivt att sätta deadlines på sig själv. Så lätt hänt att livet kommer emellan och så gör man sig själv besviken.

Men att ha drömmar, saker att sträva mot, kan vara bra motivation, och ge livslust.

Kanske det finns något intressant kursgäng du skulle kunna åka på kurs med för att få inspiration? Finns det några miljöträningskurser, unghästkurser, tömkörning, osv?

Eller bara börja ta ut en tränare du känner ger dig inspiration, så du har "hemläxa" att nöta på - men i det tempo som livet tillåter. Det får ta den tid det tar.

Målet som jag strävar mot med min häst är att hitta nycklarna för oss båda så att vi tar oss ut i skogen för långritter (vi bor inte i skogen tyvärr, utan måste igenom villaområde och över extremt trafikerad E4). På grund av separation, ekonomi, pandemi, och mina egna trauman och allt möjligt tjafs så går det långsamt framåt. Men det går framåt. Och det får ta den tid det tar, han är nöjd med livet som "tam vildhäst" och utomhus-husdjur i min lilla djurparkshästhage.

Målet som jag strävar mot i mitt liv är en större gård och hög grad av självförsörjning - och det har verkligen varit en resa med många steg. Nu är det nära, nära, att vi kan ta klivet och landa den där marken som möjliggör "sista fasen" i drömmen. Kanske 1-2 år bort. Och jag har jobbat på det, steg för steg, klättra på bostadsmarknaden, lära känna området, oändligt antal husvisningar bara för att lära mig mer, och mycket kunskapsinhämtning och praktisk träning i att ta hand om hus och gård, i ungefär 10 år. Jag har ingen deadline på det här projektet - men jag har den där "längtan" och en vision som blivit skarpare och mer förfinad med varje ny erfarenhet. Den ger mig drivet att orka med motgångar och snöstormar .

 

[tott]

Jag kanske missförstår vad du menar med ordet saknar, jag tolkar det som "längtar efter". Jag saknar absolut inte resultatmålen, eftersom jag har märkt hur destruktiva de är för mig. Däremot saknar jag att ha nånting att längta efter, se fram emot, planera inför etc. Det är liksom tomt.

Ta tex min åring. När hennes mamma var i samma ålder hade jag planerat (grovt såklart) hur de kommande åren skulle fyllas med olika aktiviteter för att nå målet om en allroundhäst som skulle kunna genomföra en debutantfälttävlan och en CR distansritt. Men nu känns det så avlägset och nästan ointressant att jag en dag ska rida henne. Jag ser det inte framför mig. Jag längtar inte ens. Jag är nöjd med att hon är trevlig i hantering nu och att hon är frisk. That's it. Ibland vet jag inte ens om jag tycker om henne eller om hon bara är ett resultat av att jag verkligen ville ha en avkomma efter stoet.

Eller för den delen jobbet. Jag har världens bästa jobb, men jag har slutat att hitta saker att förbättra. Jag gör det jag ska och är nöjd. Liknöjd typ?

Tidigare inföll alltid en enorm lättnad när våren kom. Att få slippa kylan och snön var verkligen nåt att fira. Nu är jag mest oberörd. Jaha, då var det vår då. Trevligt.

Hoppas de här exemplen förklarar känslan lite. Det är ju absolut ingen negativ känsla, men inte heller positiv. Jag känner mig beige (ironiskt nog har jag på mig min beige klänning när jag skriver detta).

Tro det där beiga livet kommer mer och mer med stigande ålder också. Man blir liksom världsvan.

 

[TinyWiny]

Jag kanske missförstår vad du menar med ordet saknar, jag tolkar det som "längtar efter". Jag saknar absolut inte resultatmålen, eftersom jag har märkt hur destruktiva de är för mig. Däremot saknar jag att ha nånting att längta efter, se fram emot, planera inför etc. Det är liksom tomt.

Ta tex min åring. När hennes mamma var i samma ålder hade jag planerat (grovt såklart) hur de kommande åren skulle fyllas med olika aktiviteter för att nå målet om en allroundhäst som skulle kunna genomföra en debutantfälttävlan och en CR distansritt. Men nu känns det så avlägset och nästan ointressant att jag en dag ska rida henne. Jag ser det inte framför mig. Jag längtar inte ens. Jag är nöjd med att hon är trevlig i hantering nu och att hon är frisk. That's it. Ibland vet jag inte ens om jag tycker om henne eller om hon bara är ett resultat av att jag verkligen ville ha en avkomma efter stoet.

Eller för den delen jobbet. Jag har världens bästa jobb, men jag har slutat att hitta saker att förbättra. Jag gör det jag ska och är nöjd. Liknöjd typ?

Tidigare inföll alltid en enorm lättnad när våren kom. Att få slippa kylan och snön var verkligen nåt att fira. Nu är jag mest oberörd. Jaha, då var det vår då. Trevligt.

Hoppas de här exemplen förklarar känslan lite. Det är ju absolut ingen negativ känsla, men inte heller positiv. Jag känner mig beige (ironiskt nog har jag på mig min beige klänning när jag skriver detta).

Det här låter som en depression.

 

[cassiopeja]

När jag själv kommer in i det beiga mellanmjölksläget så brukar jag snart tappa fart och engagemang och börja må dåligt och känna mig otillfreds. Så det beiga är - för mig - ett förstadie till sämre mående. Men jag har vänner som jag har pratat om det här med, och de är fullt nöjda med att vara i det beiga. Jag tror att man är lite olika där som person. Jag är rätt intensiv och passionerad av mig och åker ofta känslomässig bergochdalbana - men det är också den sortens liv jag trivs bäst med som person.
När jag börjar känna mig beige så har jag kommit fram till att jag behöver "ruska om mig" för att väcka mig ur det stadiet. Dvs göra nåt som är lite wild and crazy utanför min bekvämlighetszon... Det brukar hjälpa för mig. Men då är jag som sagt en person som vill leva passionerat och känslosamt.

 

[Habina]

Det här låter som en depression.

Nä, det är det helt klart inte. Har erfarenhet av depression, så det känner jag mig iaf säker på.