Men du måste i stället släppa taget.
Om livet? Monster skriver om att ta livet av sig och du skriver att hon måste släppa taget. Om du inte kan formulera dig bättre, tror jag att du är i fel tråd för att hjälpa. Alla råd funkar inte på alla och dina råd funkar uppenbarligen inte på TS, och hon måste inte alls följa dina råd för att kunna bli frisk.
@monster1 , jag har tyvärr inga riktigt bra råd att ge utöver det som andra redan har skrivit, men jag vill bara berätta att jag för egen egoistisk del är väldigt tacksam för att du startat denna tråd, för den har gett ett perspektiv på mina egna senaste år. Det är så mycket jag känner igen mig i! Precis som du verkar ha, har jag också ett jobb som handlar om kvalitetsförbättring i en organisation där en viss del av högsta ledningen beslutar att ”någon” ska se till att organisationen ska jobba på ett bättre sätt. Denna ”någon” råkade bli jag, som full av ambitioner, energi och lust kastade mig in i detta arbete i princip utan att få förutsättningar för att kunna lyckas. Utan vare sig tydliga mål, förväntningar eller mandat (ser jag
nu) har jag uppdraget att förändra kvalitetsprocessen (dvs leverera efter beställda ordrar, leverera dem i tid och spara pengar på kuppen) i en stor organisation som lever efter ”vi har ju alltid jobbat såhär”. Alla nickar på frågan ”vill vi leverera bättre kvalitet, till önskat datum och tjäna mer pengar” – från ledning, till golvarbetare. Men bara några få vill göra jobbet och satsa de resurser som i så fall krävs. Men som
@mandalaki skrev om, jag får en massa positiv feedback från cheferna som hoppas mycket på att jag ska lyckas vända den här skutan…
(tackar så oerhört mycket för inlägg #115 mandalaki

- du satte verkligen ord på sådant som jag börjat reflektera över men fortfarande efter min egen resa ännu inte tagit in, fortfarande lätt att fastna i att det är mig det är fel på, bara att de där positiva cheferna inte fattat det än…. I mitt tacktal passar jag även på att tacka
@Björk för inlägg #142!)
Jag förstår precis vad du menar med vad jobbet ”är” för dig, jag känner samma sak (har dessutom också flyttat för jobbet, och lever utan familjeliv m.m.). Eftersom jag dock vet med mig att jag har en förmåga att identifiera mig lite
för mycket med jobbet när jag gillar det har jag medvetet försökt att jobba på mina andra identiteter. Inte för att jag kände för det, utan för att jag förnuftsmässigt såg en stor risk med hur jag mer eller mindre omedvetet identifierade mig med det (jag brann ju för det, svårt att inte bli sitt jobb då…). Så jag tvingade mig själv till förändring, eller om man så vill: riskminimering.
Jag är också sån att jag har ett stort behov av att själv bli nöjd med vad jag gör, och jag vill jobba med att
förbättra. Ser jag ett problem så hjälper jag till att lösa det (om jag kan). Det är egentligen ett helt eget kapitel i mitt liv, men jag har också funderat mycket över hur mina egna förväntningsramar och prestationer ens har möjlighet att passa ihop. Att jobba med det har varit totalt supderdupermegaviktigt för att jag ska överleva mitt jobb. Men jag har kommit en bit på väg, även om jag också har mycket kvar.
Jag har också en lång utbildning i ryggsäcken och det finns inte så många sådana här jobb på marknaden, så jag är på ett sätt (fortfarande) överlycklig för att jag får jobba med precis det jag vill. Jag har också velat om jag verkligen vill lämna det här, när jag mått dåligt över jobbet, just för att jag egentligen så gärna vill jobba med det. Och jag vet inte om jag kan hitta samma typ av jobb, men med bättre förutsättningar. Det är ju ett övervägande, om man kan förändra på sig själv eller på jobbet när det nu inte är en bra kombination av jobbets förutsättningar och ens egen personlighet. Jag hoppas att jag lyckats förändra mig själv för att kunna jobba så länge till som jag vill med detta, och därmed kunna gå vidare sedan, men när jag läst din tråd så är jag så oerhört tacksam att jag hann vända innan jag kom dit där du är. Som du mår nu låter det som att hel sjukskrivning vore bra så att du får återhämta dig ett tag utan att behöva tänka på jobbet, och att du sedan kan få hjälp med att hitta tillbaka till ett arbete du trivs med och att stärka dig själv. För jag tror inte att det är din förmåga det är fel på.
Jag har som sagt inte så mycket fler konkreta råd att ge, kanske är det för nära i tid för att jag ska kunna formulera dem och kanske är jag själv rädd för att behöva landa i att jag det klokaste vore att lämna mitt drömjobb. Mycket som jag har jobbat med är ju också väldigt individuellt, utifrån hur jag funkar. Det har vänt mycket för mig det senaste året, och jag hoppas att det räcker för mig.
Kanske blev mitt långa inlägg lite rörigt och egocentriskt, det jag egentligen vill säga till dig monster är att du inte är ensam i detta, och att det åtminstone för mig fanns en väg som gjorde (arbets-)livet mycket ljusare. Eftersom jag varit i en liknande situation känner jag mycket med dig, och jag hoppas också så mycket att du ska kunna se livet vända snart!