Snälla,säg att jag gjorde rätt

[makarontanten]

Förtvivlad,ledsen,arg och förbannad. Idag ska min älskade hund få komma till änglarna och jag vet inte vad jag ska ta vägen med mina känslor. Bara gråter och gråter. Hur står man ut med tomheten,hur står man ut med känslan att man tagit beslutet att döda sin bästa vän?

Jag har kämpat mig blå med mediciner,vetrinärbesök,egenvård och allt jag någonsin kan komma på. Att ha en allergihund har inte vart roligt för plånboken,men med de band vi byggt upp under åren har jag levt fattig som en kyrkråtta för att ge hunden det bästa,utan att blinka. Inget annat har betytt så mycket för mig i livet som denna hund.

I går tog jag beslutet att inte kämpa mer,för hennes skull. Jag har vaknat på mornarna av hennes kliande nu de sista veckorna,hon har på våran morgonpromenad vart snabb till gräset,rullat sig för att det kliar. Masserade man ryggen på henne,så ryckte det i huden för att det kliade. Pälsen har vart torr,huden har mjällat.. Hon har med andra ord blivit försämrad med sin allergi.

Kämpade jag för lite,kunde jag gjort något mer? Innerst inne vet jag att det var rätt beslut,men hur ska man veta om man gjort rätt? Hur ska man veta om hon hade blivit bättre imorgon,om ett par dagar? Hur lever man med smärtan? Hur vet man om hon led eller inte,överreagerade jag? Var går gränsen?

Idag är hon med sambon,fri och ledig på landet,busandes med andra hundar,några gårdskatter att jaga,bland människor som tycker om henne. I kväll kommer sambon ta bort henne. Jag orkar inte vara där,klarar inte av att se henne i ögonen för mitt beslut jag tagit.

Här hemma sitter jag med alla tankar,alla minnen. Jobbar hela helgen och kämpar med gråten bland folk jag träffar,gråter floder så fort jag är själv. Jag måste vara stark,kan knappast börja gråta bland mina vårdtagare inom psykiatrin.Låser in mig på toa,gråter,tvättar ansiktet och spelar glad. Berättade för en boende igår: Sa att jag inte mår så bra,då jag ska ta bort min hund i helgen. Hen var medkännande och sa att hen såg att jag inte mådde bra. Jag skämdes över min oproffsiga beteende,men kände att jag var tvungen att förklara varför jag inte var som vanligt.Hur jävla oproffsig får man vara,lasta över mina problem på någon annan. Fy faan jag skäms,avskyr och hatar mig själv att jag inte kan kontrollera och styra mig. Jag är ju stark,har alltid varit..

Hon åkte med sambon igår eftermiddag,jag höll mina känslor och tårar med järngrepp tills han stängde dörren,ville ju inte visa hunden vad jag kände. Jag sa bara hejdå och gav henne två snabba klappar. Ville visa att allt var som vanligt för henne.

Jag orkar inte detta,det har hänt för mycket detta år. Kan någon ge ett endaste råd om hur man står ut med smärtan. Jag är ju ändå inte ensam om att ta bort den bästa vän man haft.

Jag vill ringa sambon,skrika i luren: Gör det inte,kom hem med henne. Men jag vet att det inte är rätt,egentligen? Men varför tvekar jag? Varför känner jag mig så usel,så otillräcklig,så tom och ledsen om jag gör rätt?

Försökte plocka bort några av hennes saker igår. Slutade med att jag slängde in dem i en garderob,jag orkade inte. I garderoben låg ett alldeles nytaget foto jag gjort canvastavla på. Blicken stirrade på mig i garderoben och jag stängde snabbt dörren för att slippa se in i hennes milda,lena och snälla bruna ögon. Vad i helvete har jag gjort,dödat min bästa vän....

Hur går man vidare? Jag orkar inte. Ursäkta,men jag ville skriva av mig lite,ingen kan hjälpa mig ändå.....Glad påsk,nej.....

 

[Vinterbad]

Sv: Snälla,säg att jag gjorde rätt

Jag har inga råd att ge dej, men vi kan gråta tillsammans. Min vän somnade in igår. Jag hade bestämt att ta bort henne efter helgen och jag hade lovat att hon inte skulle behöva gå in på kliniken där hon var så rädd, och där dom hade stuckit henne så mycket. Igår morse gick vi ut, hon flämtade och var andfådd, och så stannade hon vid vägkanten och bara lade sej ner och dog. På en minut var det över.
Så jag vet precis hur du känner med tomheten och saknaden, men det är nog svårare för dej som måste ta beslutet och kanske har möjligheten att skjuta upp det en dag till... och en till. Och det har du kanske redan gjort många gånger. Men om du ser att hunden plågas och du vet att det inte finns någon bättring, då är det rätt beslut du tar och det kommer att kännas bra efteråt trots tårar och saknad.
Och jag lovar att din vovve kommer att få träffa en glad kompis!

 

[makarontanten]

Sv: Snälla,säg att jag gjorde rätt

Jag bleklagar din sorg och kan inte låta bli att gråta mer...

Ja,jag kan skjuta upp mitt beslut (några timmar till),men vad jag än gör känns det inte rätt. Hon har ju inte mått hundra,hur kan jag övertala mig själv till att jag gör fel? Jag kan ringa samtalet och få hem henne igen( vilket just nu känns ännu värre,då jag vet att hon inte är borta än) ,jag har ännu en chans att få hem henne vid liv,men det är inte rätt det heller.

Vi har vart hos vetrinären allt för många gånger. De har stuckit henne,de har karvat bort bitar i huden (biopsi),de har skrivit ut medicinska behandlingar,hon har gått på medicinering i hela sitt vuxna liv,hon har fått gå på mat hon inte gillar,duscha flera gånger i veckan... Jag orkar inte mer,jag orkar inte se hennes klåda med rent samvete och komma på ursäker till varför hon inte blir bra.

Lider med dig,lider själv. Känns så jävla hopplöst just nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag hoppas så att det är rätt beslut jag tagit,men saknaden är så fruktansvärd. Faan,jag älskar min hund mer än mig själv och vad jag någonsin gjort med en människa... Säkert en felproritering,men det känns så jävla skit just nu....

 

[Vinterbad]

Sv: Snälla,säg att jag gjorde rätt

Suck, nu gråter jag lite mer också. Tack för din omtanke.
Jag förstår att den här dagen är oändligt lång och overklig för dej. Men tala gärna om för folk i din närhet varför du är ledsen, tänk inte att du lastar över dina bekymmer på dem, de kommer att vara tacksamma för att du visar dem förtroendet att få dela din sorg och kanske ge dej lite tröst.

 

[Golddigger]

Sv: Snälla,säg att jag gjorde rätt

Jag förstår precis hur du känner det, känner igen dina känslor så väl.

Min katt levde med en leversjukdom, inga mediciner behövdes, men specialkost. Han levde med sjukdomen i 4 år, blev förgiftad av något utomhus vid 1 års ålder, så jag beredd på att en dag måste ta beslutet.

Så kom den dagen då det började bli leverans dags på vår valp. Jag tyckte att katten hade varit lite sämre under sommaren. Dessutom hade vi inom en 6 månaders period av olika sjukdomar tvingats ta bort våra andra 2 katter.

Men den katten vi hade kvar hade blivit smalare och la inte på sig vikt längre då levern blivit sämre men ändå inte akut dålig. Jag hade varit medveten i flera år att jag en dag skulle behöva bestämma att idag är sista dagen du får vara med oss här i livet.

När den här katten förgiftades hade jag kämpat gärnet med mediciner från morgon till kväll, provtagning en gång i veckan och veterinär besök hit och dit, och efter ett halvåtr var han så bra att han kunde sluta helt med mediciner. Men levern skulle ju aldrig bli frisk.

Så dagarna innan leveransen av valpen så började katten kännas mer slö och hängig än vanligt. Vi beslöt att skjuta upp valpens ankomst ytterliggare några dagar för att avvakta och se hur det skulle vara med katten. Men jag tyckte att han blev ännu hängigare och fått öroninflamation så jag ville inte låta katten gå igenom den stress det innebär med en valp i huset så jag ringde min mamma och bad henne skjutsa oss till veterinärern.

Det var en fredag och jag vill evaliva honom innan helgen då "min" veterinärstation där han var van vid personalen var stängd under helgen så vi körde dit. Veterinären hade gått hem, jag hade ju heller inte bokat tid, men de kände mig där och veterinären kom tillbaka och jag lämnade över katten. Kramade honom en sista gång. Jag klarade inte av att vara med utan åkte hem.

Hela tiden skrek något i mig "VÄND OM, hämta tillbaka honom!". Bara krama honom en gång till, bara se honom en gång till. Vad har jag gjort. Men samtidigt, någon gång måste bli den sista, hur svårt det än är. Det blir aldrig lättare.

Men då hemma över helgen så snurrade tankarna såkalrt hela tiden i huvudet och jag började tänka på öroninflamationen- såklart han var hängig med öroninflamation! Vad har jag gjort, när inflamationen gick över skulle han såklart blivit piggare. Varför gav jag upp så lätt? Jag tog bort honom för en öroninflamation?!

Men i själva verket vet jag att det var rätt beslut. Bara öroninflamationen läkte så skulle han fortfarande vara en sjuk katt, levern skulle kankse pallat någon månad till sedan hade jag ändå måstat ta beslutet. Skulle det ha varit rätt för honom?

Sista tiden hade han hulkat då och då, och man blir illamående om inte levern klarar att ta hand om all skit i kroppen så som den ska göra. Hade det varit rätt mot honom att dra ut på det oundvikliga lite längre. För vad? För att han skulle få leva med sin sjukdom och jag gå och vänta till jag måste ta beslutet?


Jag förstå så väl dina känslor att man vill skrika nej, inte nu! Gör det inte!!!
Men innerst inne vet du, som jag gjorde, att någonstanns måste man sätta stopp. Det är inte av själviska skäl, det är av kärlek till våra bästa vänner. Det är på grund av vår starka kärlek som det gör ont, inte för att det är fel beslut. Se det som att du är en stark och bra vän. Du gör detta för din hunds skull!

Det är okej att vara ledsen. Det är ok att det gör ont. Det kommer göra ont länge men det kommer även att bli lättare. Idag kan jag tänka på min katt och le åt hans hyss och minnas all glädje han skänkte mig i livet. Jag har inte längre dåligt samvete för jag har insett att det var oundvikligt och att jag tog helt rätt beslut. Det gör du också. Så förlåt dig själv för ditt beslut för innerst inne vet du att du tagit rätt beslut och din hund slipper leva med sin sjukdom.

Stor kram! Jag lovar, det blir lättare med tiden.

 

[Luff]

Sv: Snälla,säg att jag gjorde rätt

Du gjorde rätt. Och det är aldrig lätt. Jag kämpade med sista jycken i 5 år med olika problem innan det till sist var sjukdom som fick det att bli sista droppen. Jag kunde inte ge honom ett bra liv på något sätt.
Idag känner jag en stor sorg för att det blev som det blev men en enorm lättnad också. Och han hade det bra hos oss - det gav vi honom iallafall - ett schysst liv.
Gråter gör jag då och då - det gör jag över alla mina änglar. Det måste man tillåta sig. Sorg är inte en svaghet.

 

[*Gotlandsrusset*]

Sv: Snälla,säg att jag gjorde rätt

Jag vet precis vad du går igenom och hur du känner! Ger dig en massa styrkekramar!

Du har gett din hund en chans som inte alla hade givit henne! Du har gjort ditt allra bästa för att hon ska ha det så bra som möjligt! Inte alla hade gjort de! Du är fruktansvärt stark som ser att hon lider och gör någonting åt det! Allt för många hade blundat och låtit egot ta över! Låtit henne vara kvar trots klådan.

Den dagen min hund inte svarar på behandling ska han också få somna in! För en hund med klåda lider, den går omkring med ständig stressa tror jag. Det hade jag gjort iaf om det kliat så på mig hela tiden!

Det är ett fruktansvärt beslut men du tar det för hundens bästa! Du är en otroligt bra hundägare!

 

[makarontanten]

Sv: Snälla,säg att jag gjorde rätt

Du gjorde rätt. Och det är aldrig lätt. Jag kämpade med sista jycken i 5 år med olika problem innan det till sist var sjukdom som fick det att bli sista droppen. Jag kunde inte ge honom ett bra liv på något sätt.
Idag känner jag en stor sorg för att det blev som det blev men en enorm lättnad också. Och han hade det bra hos oss - det gav vi honom iallafall - ett schysst liv.
Gråter gör jag då och då - det gör jag över alla mina änglar. Det måste man tillåta sig. Sorg är inte en svaghet.

Tack... Jag försökte in i det sista. Trots att jag haft problem över öronen det sista året,så har jag alltid prioriterat att hon ska få minst en långpromenad dagligen,att hon ska få sin medicin,att hon ska få njuta av ben och grisöron. Jag har i den mån hon gillat,skaffat lekkamrater och gett henne turer i skogen 1-2 gånger i veckan(vi bor i en stad) för att springa av sig. Nu är allt borta,livet känns meningslöst......Jag hoppas att jag gav henne et bra liv,men kanske inte.. Fy faan,det känns bara hemskt just nu...

 

[millispillis]

Sv: Snälla,säg att jag gjorde rätt

det låter faktiskt som du/ni gjort allt som går! och det är oerhört modigt o starkt att kunna ta det beslutet att hjälpa vovven vidare och inte bara tänka ego, min bebis.
vet oxå jag hur det känns...
jag har många bilder jag inte kunnat titta på på flera mnader minsista som dog var precis innan jul. jag har bara en bild av henne som jag kan se, allt annat känns som nån drar med ett rivjärn på en. det känns som hon e kvar liksom , fastän ändå inte. min gamla Bodil hon är helt kalrt kvar. henne kunde jag inte titta på bilder på över två år. var liksom inte färdigt med henne.
men det känns som om din flicka kommer må bra nu!
det lter fånigt nu jag vet, MEN det blir lättare att leva med så måningom även om sorgen aldrig försvinner.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Snälla,säg att jag gjorde rätt

Att du tagit beslutet och genomfört det - trots att du känner så djupt och mycket för din hund - det är beviset att det var rätt beslut. Det var inget lättvindigt, egoistiskt beslut. Det var ett ångestfyllt, krampartat, panikslaget beslut som fötts ur en känsla djupt inom dig. Den känslan som förbinder dig med din hund, den känslan som gör att du förstår din hund och vet hur hon mått.

Det är aldrig ett lätt beslut. Men det enda riktiga när gränsen till värdigt liv är utsuddad.

Det går. Timme för timme, sedan dag för dag. Och lite senare vecka för vecka. Andetag efter andetag lever vi vidare utan våra älskade, för valet är egentligen inget val. Vi har alltid två hundar, och försöker att ersätta en vidarerest vän med en ny - för den kvarvarande hundens skull. Det blir aldrig detsamma, men annorlunda är inte sämre. Det är bara.... annorlunda.

Mina varma tankar och min medkänsla i din svåra stund. Det enda som hjälper mig är att tänka på så oerhört mycket jag får tillbaka av våra hundar. En resa är slut.

 

[Lena Furberg]

Sv: Snälla,säg att jag gjorde rätt

Klokt och vackert skrivet!! (inlägget ovan)

För, du fattade beslutet TROTS att det var så ohyggligt svårt för dig, du gjorde det för hennes skull! Klarar man av att fatta ett sådant beslut, rakt igenom sin egen smärta - då har man gjort något osjälviskt och mycket kärleksfullt!

 

[vallhund]

Sv: Snälla,säg att jag gjorde rätt

Håller med övriga, det är aldrig lätt.
http://www.indigo.org/rainbowbridge_ver2.html

 

[Lejonelle]

Sv: Snälla,säg att jag gjorde rätt

Jag känner med dig, har ju själv tagit bort en kär hundvän för bara ett år sedan. Man kommer till den punkten som du kom till, när man vet att det är det enda rätta att göra. Och då backade du inte utan tog det svåraste beslut en djurägare kan ta. Våra djur har inga synpunkter på hur långt livet ska vara. De lever i nuet, och det enda viktiga för dem är att varje nu är så bra som möjligt. När inte det går längre.. ja, då måste man göra som du har gjort. Saknaden och sorgen är svår men det är vår skyldighet, och deras rättighet. Du gjorde det av kärlek.

 

[Hench]

Sv: Snälla,säg att jag gjorde rätt

Jag fick ta beslutet igår kväll att våran hund skulle få somna in, min mor är bortrest och jag tog hand om vår kära hund. Hon blev snabbt sämre och livmodersinflammation misstänktes och konstaterades på sjukhuset. 12 år gammal var operation inte ett alternativ så igår kväll fick hon somna in i min famn. Sorgen är enorm hos mig och min familj, men det viktigaste är att vår älskade hund slipper ha ont. Hon har haft ett friskt och långt liv och det här var vi skyldiga henne, nu är det vår sorg som ska få bearbetas.

Det är ett hemskt beslut att ta, även fast inget annat alternativ fanns (som i mitt fall), men man måste göra det som är för hundens bästa. Massa styrkekramar.

 

[marieka]

Sv: Snälla,säg att jag gjorde rätt

Det är ett riktigt helvete att ta dessa beslut.

Tog bort min älskade vän i december och för att använda en gammal klyscha, det blir bättre.
Jag får klump i halsen när jag tänker på min hund men hon blev akut sjuk och det gick inte att rädda henne så hon fick somna in bara 11 år gammal.

Har gjort en tatuering till hennes minne, det är hennes namn och en tiara för hon var min lilla prinsessa

Ta hand om dig och tillåt dig själv att bryta ihop för det behövs.

 

[makarontanten]

Sv: Snälla,säg att jag gjorde rätt

Tack, snälla alla ni som svarat i tråden.

Det har betytt oerhört mycket att just i detta svåra, att få ta del av era egna erfarenheter över smärtan man känner, och att ni skrivit så vackra ord om att jag har gjort rätt. Helt otroligt att en del av er tagit er tid, till och med i er egen sorg, att ni orkar. Trots att man vet innerst inne att de flesta djurägare känner samma smärta över att ta bort sitt djur, så känner man sig ändå ego i en sådan situation, att ingen kan förstå, ingen kan älska sitt djur mer än jag.

I två dygn har jag inte gjort annat än gråtit, idag har det ändå kännts bättre. Från att tårarna runnit nästan konstant, till att idag bara kommit ett par gånger. Jag har läst era svar om och om igen, begrundat, intalat, och tvingat mig till tankarna om att jag gjort rätt.

Men den största orsaken till att det ändå har vänt lite, är att genom era svar här,så har ni fått mig att tänka att det faktiskt är jag som är ledsen, hunden lider ju inte längre.

Så självklart naturligtvis, men svårt att tänka på när man tagit beslutet. Jag är inte van vid att vara ledsen. Jag har alltid fått vara den starka som ska trösta,hjälpa och stötta alla andra runt mig, jag är vanare att lägga locket på och vara stark och handlingskraftig. I helgen har jag inte träffat en människa (mer än på jobbet förstås) och det har kännts oerhört skönt att få gråta ut all förtvivlan och bara fått tycka synd om sig själv. Jag hoppas nu att jag sakta men säkert kan ta mig vidare med våra fina minnen istället. Fokusera på det vi fick, inte det vi förlorat.

Jag kommer gråta många, många gånger mer, jag kommer sakna, känna tomhet och ångra mig hundratals gånger. Men ändå, jag gav henne allt jag kunde, och jag hoppas att hon från sin vackra hundhimmel tittar ner och känner hur älskad hon var. Att hon, befriad från sjukdommar och elände lever livets glada dagar på grönskande ängar. Vila i frid min älskade prinsessa

 

[Lovisaleonora]

Sv: Snälla,säg att jag gjorde rätt

Min absoluta erfarenhet är att sorgen går över fortare om man tillåter den att vara "ren". Att sörja det som krävs. Låta det ta sin tid, utan att maskera det som något annat. Och då åldras sorgen vackert också, och blir fina minnen och inte någon smolkig gegga med lite dåligt samvete, ånger, ångest och en skvätt sorg - som aldrig går över och läker ut.

Du har gjort rätt, och även om det är en lättnad minskar det inte själva sorgen. Låt det ta tid. Det är hon värd, din voffla.