Sv: Snäll vid hantering, omöjlig (enligt mig) vid ridning.
Det är väldigt svårt att beskriva i text, jag behöver se dig för att veta och eg är inte jag någon expert så sett så antagligen hade inte jag kunnat hjälpa dig heller.
Hästvana människor betyder inte att de har god hästhantering. Det är en sak man eg inte ser skillnad på förräns man sett båda sidorna ''live''; dvs de som har hästar som håller sin uppmärksamhet på dem och lyssnar (även om de ibland hittar på bus) och de som har hästar som fullständigt struntar i sin människa eller eventuellt har en häst som lyder från ryggen men inte alls från marken. Ofta är de hästarna ganska nervösa eller har någon ovana, och ryttarna är helt övertygade om att de inte har något problem. Även om det tar 3 timmar att lasta hästen varannan helg till tävling...
Och självklart finns det många som ligger någonstans mellan dessa två kategorier.
Men åter till dig.. Du beskrev innan att du drog upp hästen i pannluggen när den nosade på marken vid tränsning, hur den ''gormade'' (och jag tog det som att du inte fick den att sluta.. jag misstänker att du drog tillbaka i tygeln när den åt?) din beskrivning på hur du uppfattar ''bestämdhet'' med skänkel etc..
En massa sådana saker. Egentligen ligger det i ditt tankesystem, även om någon förklarar hur du ska göra i alla de situationerna finns det tusentals andra situationer varje dag som du begår samma misstag i. Men kommer någon duktig och visar och förklarar själva tanken bakom blir det genast mycket lättare och du löser flera av problemen på en gång.
En väldigt flummig förklaring.. jag vet.
Jag kan berätta lite om mig istället.. Jag red på ridskola och lite då och då på privathästar. Var inte särskilt duktig men kunde åka häst, stanna och starta för det mesta. Jag reagerade så som var logiskt för mig och som jag sett andra hästmänniskor göra. Drog hästen ut med nosen drog jag in den igen, gick den mot skänkeln tryckte jag tillbaka. Jag hade inte mycket koll på hästen utan gjorde allt på det ätt som verkade enklast för stunden (t.ex. att dra upp i pannluggen) istället för att försöka lista ut hur jag skulle få hästen att vilja lyda och motivera den till det. Helst ville jag galoppera barbacka över fälten utan träns oc med full kontroll men ''insåg'' att det var omöjligt.
Sen kom den stora vändningen när jag träffade en kvinna, som bodde granne med min mamma då. Nu i efterhand tänker jag att hon nog ärr rätt så märklig och lite egen.. men hon visade mig en helt ny sida av hästhanteringen. När jag frågade om jag fick rida (naturligtvis gjore jag det då
svarade hon att ''ok, om du rider i grimma med två tyglar'' När jag sken upp som en sol av förslaget verkade det som om hon ''såg'' något i mig och efter det har jag varit där några sommrar. Hon beskrev allt jag gjorde fel, allt jag gjorde rätt och allt jag inte gjorde:P
Jag började förstå baktanken bakom det mesta; hur jag skulle få misshandlade lilla Tjalfe att släppa mig nära med grimman i hagen, hur den sura märren Julia blev jätteglad bara av att slippa den tråkiga vägen och gå bredvid och hur jag skulle hantera unghingsten Rimfakse med det avbitna örat inför inridning, sitta upp på honom och skritta och trava runt ensamma i skogen i bara grimma. Och mycket, mycket mer.
En del saker hon visat har jag tragiskt nog glömt, en del har jag ''bytt ut'' mot ny kunskap och andra ideer, och en del har jag behållt. Det var NH inspirerat, men inte helt NH. Och en del saker var rent åt helvete :P Men hon hjälpte mig mycket ändå.
Jag kan fortfarande inte galoppera fritt på ängarna, men jag vet att det går.
Och det krävs att man ser och känner det själv, det går inte att läsa sig till special övningar, utan kärnan i allt är att lyssna på individen samtidigt som man kommer ihåg instinkter etc..
(nu blev det ännu flummigare.. x)