Smärta

[the_connemara]

Jag skulle vilja läsa om era upplevelser. Jag tycker det har varit svårt att sätta fingret på vad som inte stämt och jag har haft lätt att tänka "var inte så nojig" även om jag vetat att det inte varit ogrundad noja. Det känns för mig som något vi hade behövt prata om? Eller åtm upplever jag med en ohalt, välfungerande häst att jag behöver prata

När vi kom till vet så beskrev jag nog problemet med smärtan (den av mig befarade alltså) som att hästen varit mer lättstressad, mer lättpåverkad och mer spänd. Jag tror inte riktigt jag hade kommit så långt att jag ens sagt rakt ut att "Jag tror min häst har ont". Men något störde min häst och hade gjort en obestämbar tid tillbaka.

Först kopplade jag symptomen till stress (som i het) när konditionen ökade och hästen var i normalhull igen (inte överhull). Det var samma visa förra gången nämligen, utan smärtpåverkan och som löstes med lite ridhjälp så att hästen blev trygg i den nya känslan (av att vara en ponny som orkade springa hehe). Sedan gjorde andra symptom att jag misstänkte problem och bokade tid till vet.

Under tiden vi väntade på kliniktiden oroade jag mig såklart och studerade min häst extra noga och då kom nojan att jag påverkade min häst negativt på det viset också såklart. Han är väldigt känslig för inställning och klarar inte av "studerande" så värst bra. Försökte lägga band på mig själv för jag behöver generellt öva på att ha lite mer is i magen tillsammans med honom. Men det kändes svårt för mig att utläsa vad jag skapade och vad min häst sa om ni förstår? Och det hjälper ju inte för att ge en tydligt bild över problemet om man funderar över dels om det finns ett problem (i mitt nuv fall fanns det ju andra symptom efter ett tag vilket ändå kändes skönt, det kunde jag varken inbilla mig eller framkalla och gick alltid tillbaka till i min noja) och dels försöker reda ut vad man ska göra åt det. En hälta är ju "lätt", bara boka hältundersökning, men det finns ju mer som ger smärta o där man vill kunna ge vet en tydlig bild av vad som gör att man befarar problem.

I mitt fall var det tex först att hästen inte ville komma in från hagen för arbete. Det finns ju miljoner anledningar man börjar fundera på då. Min häst brukar dessutom vara ganska galen på vårkanten och nu var det kanske vår i luften? tänkte jag i början. Eller var det sadeln/bettet/min ridning/gick han för hårt/har vi gjort något nytt han tycker känns obehagligt? Ni vet, man funderar ju på tusen saker. Rent allmänt såg det nog ut som att Han bara busade, förökte dra med kompisen på lek, sprang runt o lät mig komma hyfsat nära i bland. Stängde jag av hagen på mitten så de bara hade 0.5 ha att springa runt på tröttnade han snabbt. Följde kompisen med mig in kom han direkt. Hela tiden öronen spetsade o med bus i blicken.

Men det var också något annat där. Något spänt och oharmoniskt. Något väldigt fokuserat på mig och mina reaktioner på hans upptåg och det där reserverade som finns nära under ytan trots hans ponnyras. Lite känslan av "Kan jag lita på dig? Vad svarar du mig när jag beter mig såhär?".

Sedan kom mer stressymptom som tydligare visade att något var fel.

Här vill jag flika in att han var superfin att rida hela tiden (han hade ingen rörelserelaterad smärta). Det tog aldrig mer än (beroende på vilken metod jag kände för att testa) MAX 10 min att hämta i hagen. Han protesterade aldrig på något vis öht, varken i ridning eller hantering. Här tänker jag hur många hästar SKRIKER genom sina beteenden även om jag är medveten om att min är en introvert individ van att uttrycka sig på små vis till mig som känt honom i över 10 år.

Hos vet blev han behandlad men dagarna efter hade jag fullt upp. Har visserligen hästarna hemma men en ruckad nattvecka på jobbet så halvt zombie dygnet runt. Fyra dagar efter behandlingen ska jag hämta i hagen för lite motion och min underbara, lugna, harmoniska och glada ponny är tillbaka Sådär att man bara känner det vid första ögonkastet att nu är något HELT anorlunda och blir trygg i att det var åt helvete fel innan. Känner ni igen det? Jag litar visserligen mycket på min magkänsla men hur beskriver man läget där det bara är fel och man vet inte vad? Jag är kanske lite väl "praktiskt lagd" här men för mig är det mycket lättare att förmedla tex "hästen har inte ro att äta, sparkar i galoppen, har ont i ryggen om jag klämmer där o där". Förstår ni?

Jag vet faktiskt inte hur jag hade gjort om inte de typiska symptomen visade sig längre fram. Hade troligtvis åkt till min vet o sagt "Något är fel men jag vet inte vad" och nu har jag säkert lite övertro till honom men det var en enkel diagnos så jag tror han hittat felet. Men jag känner ett behov av att diskutera kring generell smärta. Eller kanske generella smärtsymptom? Vad har ni för erfarenheter och hur hittade ni vägen till en smärtfri (vad vi nu vet men minskade symptom/hittat fel) häst? Hur många symtom ser ni nu i efterhand?

 

[Efwa]

Just nu är det nog mest smådjuren (hund och katt) som jag haft "magkänsla" och det har alltid stämt.

Det har varit småsaker och jag har aldrig kunnat sätta fingret på det. Bara att något är fel. Dottern är också väldigt känslig för detta och har också alltid haft rätt. Och nej, det är inte något djuren för över i bilder utan jag tror man är väldigt känslig för förändringar, även otroligt små sådana. Man känner sina djur så pass bra. Sonen och mannen som inte har samma relation till djuren har inte heller samma känslighet.

Oftast har det varit smärta på något sätt. Leder, inre problem (på gammal hund) som vi faktiskt inte hittade utan misstänkte och fick behandling men hann inte behandla klart samt massa annat smått och stort.
Vi har också klarat minst två djur på väldigt diffusa symptom som veterinärerna tyckt var larvigt att vi ens tagit in djuret.

Kolikhästen hemma är jag extremt synkad med, som de flesta med fånghästar, ser minsta förändring, tolkar och känner efter i maggropen.

Hans Pain face är väldigt tydligt. Jag undrar om det inte kan ligga mycket i det också då vi är väldigt duktiga som människor att tolka ansikten utan att veta vad och varför vi tolkar. Vi kan bara säga att den har ont, mår inte bra eller gillar inte mig.

Sedan har jag givetvis inte alltid varit så känslig och missar fortfarande tecken på att något är fel. Jag har haft en dubbelsidigt halt häst i några år som jag bara fattade först när hon blev mer halt på ett ben. Ung och oerfaren är nog svaret på det dåliga samvete jag bär idag men som kanske bidragit till min känslighet idag.

Sedan är jag så paniskt rädd att något djur ska ha ont och jag inte märka det att jag ofta märker när andras djur, som jag känner, har ont.

Andra verkar inte lära sig hur många år de ens har på sig men jag undrar om det har med inställning till djuret snarare? Jag menar inte att de inte älskar sina djur utan mer verkar tro att smärta på annat än oss måste vara tydlig, annars har det inte ont.

 

[TinyWiny]

Jag håller med @Efwa . Jag får en känsla av att något inte stämmer och tyvärr har jag alltid rätt. Min sambo kan bli tokig på mig ibland för han ser absolut ingenting men även han har lärt sig att lita på att min känsla har rätt även om det är motvilligt ibland. Jag kan oftast inte sätta fingret på det i början för det är så subtilt, små små förändringar i djurets beteende eller ibland bara i dess uppenbarelse. För min del har det varit problem ibland då det är så uppenbart att något är fel men det finns inget att peka på. Det är svårt att komma till kliniken/veterinären med sitt djur och säga att det är något som inte är bra men jag vet inte vad Alltför ofta blir man dumförklarad Oftast får jag dock en känsla av vad det är som spökar efter ett tag och med min kolikhäst visste jag precis när det var dags igen. Jag har åkt hem från fester, gått ut när vi har haft folk här, vaknat mitt i natten och gått ut och kom alltid ut till henne i tid. Samma med vår häst som hade PPID. Jag visste precis när det gick upp eller ner utan att ens vara i närheten av honom och jag kände när ett fånganfall var på gång och kunde häva dem alla gånger utom första då jag inte förstod i tid vad som var fel. Min första hittekatt åkte jag med till veterinären månader innan han blev synligt sjuk. De tog en massa prover, klämde och kände men hittade ingenting. När han sedan fick totalstopp av urinsten så var det redan försent. Tre operationer senare fick vi helt enkelt ge upp. Det gick inte att rädda honom Hade det varit idag (det är nästan tjugo år sedan han somnade in) så hade det säkerligen visat sig på prover, med ultraljud eller röntgen men de möjligheterna fanns inte då.

Det där du skriver om oharmoniskt är nog det som är tydligast för mig. Djuren här är harmoniska i normalfallet och minsta avvikelse ifrån det märks. Jag har jättesvårt att förstå hur många kan låta sina djur leva hela sina liv i disharmoni även om jag förstår att det oftast är okunskap som ligger bakom och/eller att de helt enkelt inte ser. Jag tror att det är en gåva. Man är olika känsliga helt enkelt. Sedan beror det kanske också på vilken relation man har med sina djur. Har man sin häst uppstallad med fullservice och ser henom någon timme/dag så kan det omöjligt bli samma relation som om det alltid är man själv som tar hand om dem. Bara det att se på hästarna i hagen säger mig enormt mycket och många ser ju inte sin häst i hagen alls. De ser inte om boxen ser annorlunda ut för de mockar inte själva och det är också något som ger tydliga tecken.

Så, disharmoni är det absolut tydligaste tecknet för mig att något inte är bra och det är det även på djur jag inte känner.

 

[skuggi]

Jag skulle vilja läsa om era upplevelser. Jag tycker det har varit svårt att sätta fingret på vad som inte stämt och jag har haft lätt att tänka "var inte så nojig" även om jag vetat att det inte varit ogrundad noja. Det känns för mig som något vi hade behövt prata om? Eller åtm upplever jag med en ohalt, välfungerande häst att jag behöver prata

När vi kom till vet så beskrev jag nog problemet med smärtan (den av mig befarade alltså) som att hästen varit mer lättstressad, mer lättpåverkad och mer spänd. Jag tror inte riktigt jag hade kommit så långt att jag ens sagt rakt ut att "Jag tror min häst har ont". Men något störde min häst och hade gjort en obestämbar tid tillbaka.

Först kopplade jag symptomen till stress (som i het) när konditionen ökade och hästen var i normalhull igen (inte överhull). Det var samma visa förra gången nämligen, utan smärtpåverkan och som löstes med lite ridhjälp så att hästen blev trygg i den nya känslan (av att vara en ponny som orkade springa hehe). Sedan gjorde andra symptom att jag misstänkte problem och bokade tid till vet.

Under tiden vi väntade på kliniktiden oroade jag mig såklart och studerade min häst extra noga och då kom nojan att jag påverkade min häst negativt på det viset också såklart. Han är väldigt känslig för inställning och klarar inte av "studerande" så värst bra. Försökte lägga band på mig själv för jag behöver generellt öva på att ha lite mer is i magen tillsammans med honom. Men det kändes svårt för mig att utläsa vad jag skapade och vad min häst sa om ni förstår? Och det hjälper ju inte för att ge en tydligt bild över problemet om man funderar över dels om det finns ett problem (i mitt nuv fall fanns det ju andra symptom efter ett tag vilket ändå kändes skönt, det kunde jag varken inbilla mig eller framkalla och gick alltid tillbaka till i min noja) och dels försöker reda ut vad man ska göra åt det. En hälta är ju "lätt", bara boka hältundersökning, men det finns ju mer som ger smärta o där man vill kunna ge vet en tydlig bild av vad som gör att man befarar problem.

I mitt fall var det tex först att hästen inte ville komma in från hagen för arbete. Det finns ju miljoner anledningar man börjar fundera på då. Min häst brukar dessutom vara ganska galen på vårkanten och nu var det kanske vår i luften? tänkte jag i början. Eller var det sadeln/bettet/min ridning/gick han för hårt/har vi gjort något nytt han tycker känns obehagligt? Ni vet, man funderar ju på tusen saker. Rent allmänt såg det nog ut som att Han bara busade, förökte dra med kompisen på lek, sprang runt o lät mig komma hyfsat nära i bland. Stängde jag av hagen på mitten så de bara hade 0.5 ha att springa runt på tröttnade han snabbt. Följde kompisen med mig in kom han direkt. Hela tiden öronen spetsade o med bus i blicken.

Men det var också något annat där. Något spänt och oharmoniskt. Något väldigt fokuserat på mig och mina reaktioner på hans upptåg och det där reserverade som finns nära under ytan trots hans ponnyras. Lite känslan av "Kan jag lita på dig? Vad svarar du mig när jag beter mig såhär?".

Sedan kom mer stressymptom som tydligare visade att något var fel.

Här vill jag flika in att han var superfin att rida hela tiden (han hade ingen rörelserelaterad smärta). Det tog aldrig mer än (beroende på vilken metod jag kände för att testa) MAX 10 min att hämta i hagen. Han protesterade aldrig på något vis öht, varken i ridning eller hantering. Här tänker jag hur många hästar SKRIKER genom sina beteenden även om jag är medveten om att min är en introvert individ van att uttrycka sig på små vis till mig som känt honom i över 10 år.

Hos vet blev han behandlad men dagarna efter hade jag fullt upp. Har visserligen hästarna hemma men en ruckad nattvecka på jobbet så halvt zombie dygnet runt. Fyra dagar efter behandlingen ska jag hämta i hagen för lite motion och min underbara, lugna, harmoniska och glada ponny är tillbaka Sådär att man bara känner det vid första ögonkastet att nu är något HELT anorlunda och blir trygg i att det var åt helvete fel innan. Känner ni igen det? Jag litar visserligen mycket på min magkänsla men hur beskriver man läget där det bara är fel och man vet inte vad? Jag är kanske lite väl "praktiskt lagd" här men för mig är det mycket lättare att förmedla tex "hästen har inte ro att äta, sparkar i galoppen, har ont i ryggen om jag klämmer där o där". Förstår ni?

Jag vet faktiskt inte hur jag hade gjort om inte de typiska symptomen visade sig längre fram. Hade troligtvis åkt till min vet o sagt "Något är fel men jag vet inte vad" och nu har jag säkert lite övertro till honom men det var en enkel diagnos så jag tror han hittat felet. Men jag känner ett behov av att diskutera kring generell smärta. Eller kanske generella smärtsymptom? Vad har ni för erfarenheter och hur hittade ni vägen till en smärtfri (vad vi nu vet men minskade symptom/hittat fel) häst? Hur många symtom ser ni nu i efterhand?

Jag känner mig också väldigt nojjig numera, men efter lite bekräftelse har jag iaf konstaterat att min magkänsla är (har blivit) sjukt bra.
Varje vända hos vet (blivit några nu..) har jag "hittat" ett nytt tecken på när hästen inte är ok. Sammansatt kan man väl säga att alla oväntade förändringar får mig att bli misstänksam. Plötsligt stressad, onormalt sävlig/lugn/snäll/ej leksugen unghäst, onormalt strechande efter arbete, ovilja att komma i hagen, ovilja att erbjuda mig uppsittning(tränat att de kommer sidvärts emot om jag står på pall) är alla tidiga tecken på att mina djur inte mår bra. I samtliga fall har man (jag) inte känt eller sett någon hälta, veterinär har inte sett hälta och i vissa fall inte ens kunnat böja/provocera fram något. Alltför många gånger har vi fått träna vidare tills fler och tydligare symptom visat sig.
Nu vet jag mina hästars problemområden, så om jag ser de där tendenserna igen så vet jag vilken veterinär jag ska åka till (en som litar på min magkänsla) och vilket område jag ska peka ut för primär undersökning.

 

[Fiorano]

De är så otroligt svårt det här. Jag brukar ha rätt när jag känner att något är fel men med Burban har jag tex fått ha lite is i magen och fått rida igenom vissa grejer. Tex att hon i början var hysterisk vid galoppfattningar, hon slog och hävde sig in i galoppen vilket för mig är ett riktigt varningsbeteende. Men med lite mer ridning, mer ork och muskler ordnade de till sig mer och mer, för att idag ett halvår senare vara klockrena. Men så nojar jag istället över att hon vilat på höger bakben efter arbete men tack vare en riktigt bra hovslagare verkar vi kunna ha hjälpt henne med det också. Jag märker dock på henne efter några lite hårdare pass är hon inte så pepp att komma i hagen, de dagarna låter jag faktiskt henne vara och tant får bestämma lite själv när hon vill jobba (ja, mina ponnier är bortskämda ).

Tycker absolut att det är jätteviktigt att vara uppmärksam på sin hästs beteende. tror att de där små nyanserna av beteendeförändringar är superviktiga att vara uppmärksam på. Risken är dock att en fastnar i felletandet och ibland är vad som behövs att rida igenom bättre, stärka mer osv. Jag tänker att hästarna är lite som oss, lite skeva här och var och det som hjälper bäst är då att hålla dom i fint skick i kroppen med arbete och muskler-då kan de fungera ändå trots avvikelser. Det jobbiga är att en måste pressa igenom jobbiga perioder där hästen faktiskt har lite ont under uppbyggnadsfasen. Det blir som att välja mellan pest och kolera-acceptera en kort tids smärta för ett förhoppningsvis längre och fräschare liv utan smärta sen eller att bara låta bli.

 

[tara]

Folk tycker jag är mesig emellanåt men mina känslor brukar stämma.

Känns något fel så nog sjutton är det något fel visar det sig så småningom.

 

[escade]

Mitt sto (Felix mamma) blev helt plötsligt svår att fånga i hagen. Hon kunde vara så i perioder under året, men det gick alltid över av sig själv och det tog ju aldrig någon lång stund att fånga henne. Det jag tänkte på i efterhand var att hon ofta travade runt mig på en volt denna gången innan jag kunde ta henne. I ridningen fungerade hon bra. Men efter ett tag märkte jag att hon taktade i skritten istället för att ta ut steget, och det var väldigt olikt henne! Hon hade en stor skritt och mkt motor. Från den dagen att jag tog henne på lina och anade en hälta/rörelsestörning (bokade då tid hos vet) kom hon till mig i hagen när jag visslade. Hon blev sen mer och mer halt (gick i hagen och inväntade MR av en hov), och trots att hon var rejält halt kom hon springandes när jag kallade. Det var precis som att hon hade väntat på att jag skulle lyssna, och när jag hade hört henne visste hon att jag hjälpte henne. Har bara lite dåligt samvete för att jag inte hörde när hon viskade.

För övrigt så gör jag som @Fiorano om Felix har gått tuffare och inte kommer till mig när det är dags för ridning. Då får han lite klapp, godis och en vilodag

 

[skiesabove]

Jag känner igen mig sjukt mkt. Min första häst visade sig ha PSSM och fångproblematik, jag hade redan från början på känn att något var på G, något som inte stämde med hela kroppen.

Tyvärr lät jag i början mig bli övertalad att det bara var "stallmodighet" och att han behövde bli trygg med mig.

När jag började våga stå upp för min magkänsla och hittade en underbar veterinär som höll med mig, och efter ett år av behandlingar för muskelproblemen och sen en hovkrasch fick jag tips via Buke att testa för PSSM .

Det sista året med B lärde jag mig läsa painface, och han var inte en lätt häst att läsa, väldigt avstängd och reserverad eftet att ha gått så länge med smärta och blivit ignorerad.

Jag tror på att "magkänslan" dels är att vi läser painface undermedvetet, men också att vi fångar upp kommunikation.

En av mina nya hästar är väldigt öppen och kommunikativ och nu har jag istället problemet att jag är inställd på för hög "mottagning" och kan bli översvämmad av hans känslor om han ex blir stressad. Det är en tydlig skillnad på hur min stress känns och hans, hans känns otroligt "alien" och inte som något jag själv upplevt innan.

Nu är vi ute på flummiga vatten .

Men jag vet inte hur man annars ska förklara dessa upplevelser.

 

[Efwa]

En av mina nya hästar är väldigt öppen och kommunikativ och nu har jag istället problemet att jag är inställd på för hög "mottagning" och kan bli översvämmad av hans känslor om han ex blir stressad. Det är en tydlig skillnad på hur min stress känns och hans, hans känns otroligt "alien" och inte som något jag själv upplevt innan.

Nu är vi ute på flummiga vatten .

Men jag vet inte hur man annars ska förklara dessa upplevelser.

Jag tror att det egentligen inte är så "flummigt". Anledningen till att vi tycker det är ju för att vi, som människor med hög social kompetens, läser av saker vi inte kan förklara. Det är ju liksom meningen med avläsning att det ska gå skitsnabbt och inte analyserande.

Det är ju det som är så svårt att förstå för de som inte kan läsa av och för oss att förklara. Vad är det man ser?

Jag har ju en krubbitare som biter rätt mycket i perioder. Det i sig är "inga problem" (förutom att det beror på något såklart) men rätt var det är så känner både jag och medryttaren att det är "något på gång". Vad kan vi sjutton inte förklara men båda ser det. Har vi tur kan vi mota koliken i grind, så att säga. Tack vare vår avläsning som vi inte kan förklara.
Jag är säker på att det är pain face men om någon vill ha en förklaring på vad jag ser specifikt så går det ju inte. "Öhh, han ser annorlunda ut......."

 

[pews1972]

Jag är också otroligt känslig för alla hästarna som bor här och hur de mår. Jag kan se på deras sätt i hagen - direkt jag ser dem - att något är fel. Har drivit inack.stall i några år och så fort en häst bott hos mig i några veckor så har jag lärt mig den hästen och ser hur den mår. Jag har upptäckt flera skador/sjukdomar hos inack.hästar under årens lopp, innan deras ägare gjort det. Jag vet inte ens vad det är jag ser - det är en känsla också. När det gäller egna hästar så har jag ett sto som kommunicerar väldigt bra med mig - hon har koll på sin flock och talar om för mig om/när något är fel. Det kan vara en sådan enkel sak som att mat eller vatten är slut eller en viktig sak som att någon inte mår bra.

 

[Buck]

Jag har tidigare trott att jag varit duktig på att läsa hästar. Men efter Corinas rygg diagnos så vågar jag inte lita på mig själv, eller andra heller riktigt.. Jag vet inte hur många gånger när jag väl var iväg till veterinären och frågade om div bulor och spänningar som hästen hade och fick svaret att det inte var ngt viktigt och helt normalt.
Tränare som bara tyckte att hästen var knäpp och jag som okunnig såklart svalde allt och lärde mig ignorera.
Minns att jag vid det första vet besöket hade förra ägaren med, jag frågade om Karp knöl saken Corina hade på ryggen och vet så att det inte var ngt men att man alltid kan röntga om jag ville, fd ägaren så att det inte var lönt och bara dyrt.
Jag har skitmycket ångest över alla gånger jag var hos veterinär och inte frågade mer och vad som kolla om mer, varför ingen frågade mig om sadel eller ens tänkte på ryggen när hästen hade kotledsinflamation som höll i sig i nära nog 3 månader och har för mig 4 återbesök..

Jag vet att folk på buke rekommenderade att jag skulle röntga men jag var då också fattig student som fortfarande trodde att det skulle kosta skitmycket och vara helt i onödan då fd ägaren och min dåvarande arbetsgivare sagt så. (Och buke var ju bara random folk på Internet, de jag litade på irl sa ju annat).
Och massören jag hade ute ganska frekvent löste ju upp alla ömheter och jag fick en gladare häst.

Är först efter jag såg röntgenbilderna som jag förstod att min häst skrikit på mig i flera år .

Det jag har bestämt mig inför ev kommande häst är att inte vänta ut ngt och åka så fort ngt känns knasigt.
Min tidiga erfarenhet med veterinärer och vänners erfarenheter har alltid varit att man väntar en vecka eller 3 och så är det bra igen. Klinik var ngt för akuta saker och distriktaren kunde lösa allt annat om man väl tog ut dom.
Onödiga pengar att lägga på om saker kan läka av sig själv..

Så för mig är att vara känslig för div småsaker är att man vet att man kan ordna/kolla upp det. Kan man inget göra så slår man omedvetet dövörat till efter ett tag.

 

[skuggi]

"Öhh, han ser annorlunda ut......."

Ja, eller "...han säger att han inte mår bra..."
Jo.. det låter ju lagomt flummigt

 

[Efwa]

Jag har tidigare trott att jag varit duktig på att läsa hästar. Men efter Corinas rygg diagnos så vågar jag inte lita på mig själv, eller andra heller riktigt.. Jag vet inte hur många gånger när jag väl var iväg till veterinären och frågade om div bulor och spänningar som hästen hade och fick svaret att det inte var ngt viktigt och helt normalt.
Tränare som bara tyckte att hästen var knäpp och jag som okunnig såklart svalde allt och lärde mig ignorera.
Minns att jag vid det första vet besöket hade förra ägaren med, jag frågade om Karp knöl saken Corina hade på ryggen och vet så att det inte var ngt men att man alltid kan röntga om jag ville, fd ägaren så att det inte var lönt och bara dyrt.
Jag har skitmycket ångest över alla gånger jag var hos veterinär och inte frågade mer och vad som kolla om mer, varför ingen frågade mig om sadel eller ens tänkte på ryggen när hästen hade kotledsinflamation som höll i sig i nära nog 3 månader och har för mig 4 återbesök..

Jag vet att folk på buke rekommenderade att jag skulle röntga men jag var då också fattig student som fortfarande trodde att det skulle kosta skitmycket och vara helt i onödan då fd ägaren och min dåvarande arbetsgivare sagt så. (Och buke var ju bara random folk på Internet, de jag litade på irl sa ju annat).
Och massören jag hade ute ganska frekvent löste ju upp alla ömheter och jag fick en gladare häst.

Är först efter jag såg röntgenbilderna som jag förstod att min häst skrikit på mig i flera år .

Det jag har bestämt mig inför ev kommande häst är att inte vänta ut ngt och åka så fort ngt känns knasigt.
Min tidiga erfarenhet med veterinärer och vänners erfarenheter har alltid varit att man väntar en vecka eller 3 och så är det bra igen. Klinik var ngt för akuta saker och distriktaren kunde lösa allt annat om man väl tog ut dom.
Onödiga pengar att lägga på om saker kan läka av sig själv..

Så för mig är att vara känslig för div småsaker är att man vet att man kan ordna/kolla upp det. Kan man inget göra så slår man omedvetet dövörat till efter ett tag.

Jag tror inte heller man kan läsa av alla hästar eller alla skador. Så, ditt inlägg är jättebra tycker jag.
Det är ju viktigt att veta att det finns en felmarginal i detta. Hur stor den är vet vi ju inte. Inte ens vi som ser tidigt och flummar. Vi kan ju bara se det vi ser, inte det vi inte ser.
Vi kan ju aldrig mäta det vi inte sett och det som aldrig kommer uppdagas.

Jämför någon som sa till mig att de alltid såg vilt vid vägen och kunde bromsa. Hur vet man det? De man inte sett har man ju inte sett och inte bromsat inför. Det är ju helt omöjligt att veta vad du inte sett.

Kanske också att någon annan ser något konstigt med din häst som du inte själv kan se för att det är normalt för dig och din häst. Att man blir fast ibland i sin vardag.

 

[pews1972]

Det viktiga är ju ATT man reagerar. En så enkel sak som att inte tro att hästar är "dumma" i huvudet och medvetet jävlas. Det finns många människor där ute som har häst och som tror att om hästen inte gör som du vill så är den dum i huvudet. De kan aldrig tänka att hästen kanske försöker säga något. Det behöver ju inte nödvändigtvis alltid handla om smärta - kan lika gärna vara att den inte trivs med något - sadeln, bettet, hagkompisen, maten, rutinerna osv osv. Har vi skaffat oss djur är det vår plikt att försöka lära oss att kommunicera med dem. De kan inte vårt språk men vi kan lära oss ett gemensamt språk. Men då måste man vilja det.

 

[tuaphua]

Jag har tidigare trott att jag varit duktig på att läsa hästar. Men efter Corinas rygg diagnos så vågar jag inte lita på mig själv, eller andra heller riktigt.. Jag vet inte hur många gånger när jag väl var iväg till veterinären och frågade om div bulor och spänningar som hästen hade och fick svaret att det inte var ngt viktigt och helt normalt.
Tränare som bara tyckte att hästen var knäpp och jag som okunnig såklart svalde allt och lärde mig ignorera.
Minns att jag vid det första vet besöket hade förra ägaren med, jag frågade om Karp knöl saken Corina hade på ryggen och vet så att det inte var ngt men att man alltid kan röntga om jag ville, fd ägaren så att det inte var lönt och bara dyrt.
Jag har skitmycket ångest över alla gånger jag var hos veterinär och inte frågade mer och vad som kolla om mer, varför ingen frågade mig om sadel eller ens tänkte på ryggen när hästen hade kotledsinflamation som höll i sig i nära nog 3 månader och har för mig 4 återbesök..

Jag vet att folk på buke rekommenderade att jag skulle röntga men jag var då också fattig student som fortfarande trodde att det skulle kosta skitmycket och vara helt i onödan då fd ägaren och min dåvarande arbetsgivare sagt så. (Och buke var ju bara random folk på Internet, de jag litade på irl sa ju annat).
Och massören jag hade ute ganska frekvent löste ju upp alla ömheter och jag fick en gladare häst.

Är först efter jag såg röntgenbilderna som jag förstod att min häst skrikit på mig i flera år .

Det jag har bestämt mig inför ev kommande häst är att inte vänta ut ngt och åka så fort ngt känns knasigt.
Min tidiga erfarenhet med veterinärer och vänners erfarenheter har alltid varit att man väntar en vecka eller 3 och så är det bra igen. Klinik var ngt för akuta saker och distriktaren kunde lösa allt annat om man väl tog ut dom.
Onödiga pengar att lägga på om saker kan läka av sig själv..

Så för mig är att vara känslig för div småsaker är att man vet att man kan ordna/kolla upp det. Kan man inget göra så slår man omedvetet dövörat till efter ett tag.

Problemet är ju att man förvisso kan upptäcka skador via ultraljud, röntgen etc. Och det går att lära ut hur de ska röra sig under hältutredning genom takt, islag etc. Men till viss del krävs feeling. Har man inte feeling hjälper det inte att man pluggat till vet.
Vi har tyvärr en hel del såna veterinärer. Det går inte att komma ifrån. De har passerat examinationstest och kan en massa. Men det behöver inte betyda att de är bra på att se rörelsestörningar eller andra smärtindikationer som kräver mer än man lär ut på vetutbildningen.
Det finns de veterinärer som har det där lilla extra, feelingen.
Tyvärr är det ju som vanlig dödlig utan att själv ha kunskap eller superfeeling svårt att veta vilken veterinär som har det.
Eller vem som är bra på just vilket område. För man kan ju vara extra bra på just ett område men vara mer halvvass på andra.
Det blir ju jätteknepigt om man går på sin känsla och råkar hamna hos en sån vet som inget ser. IOM att det kan finnas nästan bara halvdana vet i vissa områden kan man ju åka runt och iaf inte få diagnos. Då kanske man tutar och kör.

Jag har oftast rätt vid en känsla. Redan innan jag lärde mig något om träning och rehab hade jag oftast en aning.
Nu kan jag mer om rehab och kan genom att sätta hästar i vissa rörelser rent biomekaniskt checka av dem beroende på hur de rör sig och hur de svarar på träning om man vågar ha is i magen vid vissa tveksamheter.
Sen vet jag av erfarenhet vilken veterinär jag vill ha till vilken sak. Baserat på kunskap, feeling och utrustning för diagnosticering.
Jag åker hellre in en gång för mycket än för lite.
Min egen häst är övertydlig och mkt dramatisk. Där missar man inget.
Men kunders hästar kan ju ibland ha en introvert personlighet och mörka smärta alt ha rätt komplexa smärtsymptom. Då rekommenderar jag gärna en vet om jag upplever att deras egna vet inte hittar problemet.

 

[skuggi]

Problemet är ju att man förvisso kan upptäcka skador via ultraljud, röntgen etc. Och det går att lära ut hur de ska röra sig under hältutredning genom takt, islag etc. Men till viss del krävs feeling. Har man inte feeling hjälper det inte att man pluggat till vet.
Vi har tyvärr en hel del såna veterinärer. Det går inte att komma ifrån. De har passerat examinationstest och kan en massa. Men det behöver inte betyda att de är bra på att se rörelsestörningar eller andra smärtindikationer som kräver mer än man lär ut på vetutbildningen.
Det finns de veterinärer som har det där lilla extra, feelingen.
Tyvärr är det ju som vanlig dödlig utan att själv ha kunskap eller superfeeling svårt att veta vilken veterinär som har det.
Eller vem som är bra på just vilket område. För man kan ju vara extra bra på just ett område men vara mer halvvass på andra.
Det blir ju jätteknepigt om man går på sin känsla och råkar hamna hos en sån vet som inget ser. IOM att det kan finnas nästan bara halvdana vet i vissa områden kan man ju åka runt och iaf inte få diagnos. Då kanske man tutar och kör.

Jag har oftast rätt vid en känsla. Redan innan jag lärde mig något om träning och rehab hade jag oftast en aning.
Nu kan jag mer om rehab och kan genom att sätta hästar i vissa rörelser rent biomekaniskt checka av dem beroende på hur de rör sig och hur de svarar på träning om man vågar ha is i magen vid vissa tveksamheter.
Sen vet jag av erfarenhet vilken veterinär jag vill ha till vilken sak. Baserat på kunskap, feeling och utrustning för diagnosticering.
Jag åker hellre in en gång för mycket än för lite.
Min egen häst är övertydlig och mkt dramatisk. Där missar man inget.
Men kunders hästar kan ju ibland ha en introvert personlighet och mörka smärta alt ha rätt komplexa smärtsymptom. Då rekommenderar jag gärna en vet om jag upplever att deras egna vet inte hittar problemet.

Veterinärer med feeling, och vilja att lyssna på djurägaren är guld värda som den jag "fick" av dig
Kommer på åb igår med en häst som ser otroligt fräsch ut och så mycket bättre än hon någonsin sett honom. Men jag har en känsla om hans ena framben, tycker hoven börjat ändra form (säker på det men hovis har inte lärt sig att lita på min känsla än) och att han skjuter ut bogen.
Underbara veterinären börjar då klämma och jämföra mer ingående. Konstaterar att man är liiite mindre musklad där, skulle vara lätt att bortförklara med att han varit "sjuk" länge. Men nej, hon börjar böja och hålla på... ser nånting.. föreslår en bedövning i bogleden och SE där satt den! Dubbelsidig bogledsinflammation. På en häst som egentligen ser fantastisk ut.
Nu flyttar den där veterinären 30 mil bort, men ärligt, jag skulle åka över hela sverige för att få ta min häst till henne igen

 

[tuaphua]

Veterinärer med feeling, och vilja att lyssna på djurägaren är guld värda som den jag "fick" av dig
Kommer på åb igår med en häst som ser otroligt fräsch ut och så mycket bättre än hon någonsin sett honom. Men jag har en känsla om hans ena framben, tycker hoven börjat ändra form (säker på det men hovis har inte lärt sig att lita på min känsla än) och att han skjuter ut bogen.
Underbara veterinären börjar då klämma och jämföra mer ingående. Konstaterar att man är liiite mindre musklad där, skulle vara lätt att bortförklara med att han varit "sjuk" länge. Men nej, hon börjar böja och hålla på... ser nånting.. föreslår en bedövning i bogleden och SE där satt den! Dubbelsidig bogledsinflammation. På en häst som egentligen ser fantastisk ut.
Nu flyttar den där veterinären 30 mil bort, men ärligt, jag skulle åka över hela sverige för att få ta min häst till henne igen

Ja, de som har det där lilla extra är värda sin vikt i guld. Ögat och feelingen liksom..
Jag vet inte hur många som andra vet inte kunnat hjälpa hon hjälpt mig med. Hjälpt mig rädda utdömda.. Underbar!

 

[Efwa]

Veterinärer med feeling, och vilja att lyssna på djurägaren är guld värda som den jag "fick" av dig
Kommer på åb igår med en häst som ser otroligt fräsch ut och så mycket bättre än hon någonsin sett honom. Men jag har en känsla om hans ena framben, tycker hoven börjat ändra form (säker på det men hovis har inte lärt sig att lita på min känsla än) och att han skjuter ut bogen.
Underbara veterinären börjar då klämma och jämföra mer ingående. Konstaterar att man är liiite mindre musklad där, skulle vara lätt att bortförklara med att han varit "sjuk" länge. Men nej, hon börjar böja och hålla på... ser nånting.. föreslår en bedövning i bogleden och SE där satt den! Dubbelsidig bogledsinflammation. På en häst som egentligen ser fantastisk ut.
Nu flyttar den där veterinären 30 mil bort, men ärligt, jag skulle åka över hela sverige för att få ta min häst till henne igen

Jag vill också ha en sådan. Den ska möjligen inte mot Tokholma eller Uppsala?
Nu har jag ju ingen sjuk häst men borde kolla genom båda.

 

[tuaphua]

Jag vill också ha en sådan. Den ska möjligen inte mot Tokholma eller Uppsala?
Nu har jag ju ingen sjuk häst men borde kolla genom båda.

Hon flyttar till Dalarna.
Ev kan du få tid iaf i Enköping/norra Stockholm ett tag till.
PM:a om du vill ha info.

 

[skuggi]

Hon flyttar till Dalarna.
Ev kan du få tid iaf i Enköping/norra Stockholm ett tag till.
PM:a om du vill ha info.

Och hon kommer regelbundet till norra stockholm även framöver faktiskt