pigleton
Trådstartare
Har en dotter på tre år som bor varannan vecka hos mig och pappan. Har funkat hyfsat ok senaste tiden men idag small det igen. Egentligen en skitgrej. Hennes bror fyller 8 år idag och jag sa väl när de åkte härifrån sist att vi ses på torsdag. Vi hade diskuterat det tidigare och då trodde jag nämligen det var ok, båda barnen såg dessutom fram emot V:s födelsedag och dotterns pappa har själv pratat om hur viktiga syskonen är för varandra.
Idag ringde han och sa att de inte kunde komma och att han kännt sig totalt överkörd i tisdags när han hämtade henne men inte klarat av att säga något då. Han hade inte heller klarat av att ringa när han kom hem och igår var det också för jobbigt så han väntade till idag som då är sonens födelsedag. Jag blev jättebesviken för självklart kan det vara så att det inte passar men jag tycker inte man väntar till sista minuten med det. Det gör ju bara saken värre och besvikelsen större. V blev ju naturligtvis jätteledsen över att hans lillasyster inte kunde komma.
Skälet som angavs först till att de inte kunde komma var att de skulle åka till badhuset, för det gör de ju alltid på torsdagar. I mitt tycke en rätt lam ursäkt, men men jag köper det. Sen kröp det dock fram att det handlade om att han tyckte det var så jobbigt att hon längtade efter mig och att då åka hit och bara träffa mig en liten stund var inget bra ansåg han. Han berättade även att hon nu varje kväll pratade om mig och hur mycket hon längtade efter mig och att hon ville till mig. Därför ville han inte att hon skulle få träffa mig bara lite grann utan hon skulle i princip hållas borta från mig, inte få ringa, inte få bekräftelse på sin längtan och sin vilja utan istället en klapp på huvudet och du är hos pappa nu, typ.
Jag försökte förklara att barn behöver bekräftelse på sin längtan och att det kan tvärtom vara bra att man visar att man förstår deras längtan och tar dem på allvar genom att låta dem ringa eller träffa en liten stund.
Diskussionen blev ganska vild och ledde väl egentligen ingenstans tyvärr.
Är väl mest ute efter att skriva av mig lite och få reflektioner på det hela. Tycker någon nåt? Är jag ute och cyklar, är det bättre att man låtsas att den andra föräldern inte finns och att hela tiden undvika det. Självklart ska hon ju inte få ringa flera gånger om dagen men att ringa en kortis till mamma eller pappa någon kväll när hon pratar om att hon längtar är väl inte fel? Även om längtan blir starkare då så får hon ju känna att hennes känslor blir bekräftade.
Idag ringde han och sa att de inte kunde komma och att han kännt sig totalt överkörd i tisdags när han hämtade henne men inte klarat av att säga något då. Han hade inte heller klarat av att ringa när han kom hem och igår var det också för jobbigt så han väntade till idag som då är sonens födelsedag. Jag blev jättebesviken för självklart kan det vara så att det inte passar men jag tycker inte man väntar till sista minuten med det. Det gör ju bara saken värre och besvikelsen större. V blev ju naturligtvis jätteledsen över att hans lillasyster inte kunde komma.
Skälet som angavs först till att de inte kunde komma var att de skulle åka till badhuset, för det gör de ju alltid på torsdagar. I mitt tycke en rätt lam ursäkt, men men jag köper det. Sen kröp det dock fram att det handlade om att han tyckte det var så jobbigt att hon längtade efter mig och att då åka hit och bara träffa mig en liten stund var inget bra ansåg han. Han berättade även att hon nu varje kväll pratade om mig och hur mycket hon längtade efter mig och att hon ville till mig. Därför ville han inte att hon skulle få träffa mig bara lite grann utan hon skulle i princip hållas borta från mig, inte få ringa, inte få bekräftelse på sin längtan och sin vilja utan istället en klapp på huvudet och du är hos pappa nu, typ.
Jag försökte förklara att barn behöver bekräftelse på sin längtan och att det kan tvärtom vara bra att man visar att man förstår deras längtan och tar dem på allvar genom att låta dem ringa eller träffa en liten stund.
Diskussionen blev ganska vild och ledde väl egentligen ingenstans tyvärr.
Är väl mest ute efter att skriva av mig lite och få reflektioner på det hela. Tycker någon nåt? Är jag ute och cyklar, är det bättre att man låtsas att den andra föräldern inte finns och att hela tiden undvika det. Självklart ska hon ju inte få ringa flera gånger om dagen men att ringa en kortis till mamma eller pappa någon kväll när hon pratar om att hon längtar är väl inte fel? Även om längtan blir starkare då så får hon ju känna att hennes känslor blir bekräftade.