Sv: Slå någon annans häst med grepen på nosen!!!
Men herre jösses... Lever den här tråden fortfarande!?!
Har skummat igenom alla svar och sett att den vaknat till liv igen flera gånger under de här
TRE åren som gått! Den har aldrig hamnat i min kontrollpanel, märkligt nog.
Så här är läget nu, för dom som vill veta.
Sedan snart två år tillbaka lever inte min häst längre. Fick ta bort honom pga kronoisk knäledsinflammation. Många blandade känslor, eftersom jag verkligen älskade min första och hittills enda häst. Men, han var lite väl mycket.
Så länge det var lungnt och stilla i stallet var han som en ängel. Så fort det blev det minsta rörigt, om något annorlunda hände så blev han extremt stressad/upprörd/jag vet inte vad. Vi flyttade senare till ett annat stall för att få mer lugn och ro.
Jag har träffat på många hästar i mitt liv, men INGEN som varit så klåfingrig och påhittig som Charlie. Han var aldrig nånsin elak, blev ALDRIG farlig, men kunde driva mig till vansinne många gånger. Det enda som hjälpte vara att bli arg
på riktigt och verkligen visa det, inte som de flesta andra hästar jag träffat, att det räcker med en enkel tillsägelse.
Jag kämpade som bara den med Charlie och blev rent utsagt förtvivlad när någon annan medvetet förstörde det jag höll på att jobba med. Naturligtvis är det inte tillåtet att nafsa och det fick han veta varje gång också. Jag lät honom liksom aldrig få chansen heller och en vacker dag står någon där och låter honom göra det. Gav man Charlie lillfingret tog han inte bara handen utan hela armen och mer därtill.
Eftersom jag hade såna problem (han testade mig ju till förbannelse i ridningen också, men det löste vi genom en sjuhelvetes maktkamp ute på stallplanen
) men honom var jag ju också lite känslig för kritik mot att han var ouppfostrad. Jag kan garantera, att om jag jobbat så mycket med lydnad med någon annan häst, som jag gjorde med honom, hade vi banne mig varit världskändisar!
Den dagen han skulle avlivas var han totalt coolugn, trots att allt var så annorlunda som det kunde bli. Jag tror att han hade lite för många fler myror i huvudet än vad som var bra för honom. På flera sätt kändes han så tacksam den där dagen. Därför ångrar jag inte att jag tog beslutet om att avliva honom. Ett liv som sällskapshäst hade han inte pallat med. Ju mer man red och aktiverade honom, destå lugnare i själen/huvuet blev han nämligen.
Jag saknar honom oerhört, men jag har lovat mig själv och alla andra, att blir det en ny häst nån gång så ska det vara den mest okomplicerade som går att hitta.
Har bråkat klart nu.
