Grejen med det där är: det går i princip alltid att göra mer, rent fysiskt alltså. MEN det är inte alltid det är rätt att göra mer. Det är inte säkert att "göra mer" faktiskt ger hunden bättre livskvalitet.
När jag var tvungen att avliva min första tik så tyckte vissa att det var fel av mig. Jag fick t.o.m. arga(!) meddelanden från folk på facebook från folk jag knappt kände och som definitivt inte hade koll på hur min hund mådde. Det troliga där var att tumörer spruckit inåt i kroppen och att cancerceller spridit sig rejält och till sist fick henne att må uselt (hon slutade äta och spydde sedan så det kom lite blod, gick på bara någon dag). Jag vet inte säkert dock, eftersom vi aldrig undersökte det närmare. Det var så mycket annat som gjorde att jag kände att det inte hade varit värt det, och det hade inte varit snällt mot en 11årig hund att operera hur galet mycket som helst för att försöka få bort alla tumörer.
Andra hunden hade en felbehandlad skada som resulterat i att hon belastat kroppen fel och fått så mycket artros i ett knä att hon inte hade fysisk möjlighet att sträcka benet rakt. När jag väl hittade någon som hittade felet hade det gått väldigt långt. Hon fick från den stunden äta smärtstillande livet ut, vilket tyvärr bara blev ett år. Folk var åter igen inte glada på mig, pratade om att jag borde ha försökt operera knät, kanske t.o.m. amputera benet och allt vad det var. Där stod jag med en otroligt energisk och normalt sett glad hund, en hund som älskade(!) att vara rejält aktiv, som inte längre kunde vara det utan att få ont. Jag avlivade och försökte inte ens operera även om det kanske fanns något att göra där, för jag insåg att rehaben efteråt skulle vara för krävande och slutresultatet för osäkert.
Tredje hunden fick lymfom (cancer i lymfsystemet) så där var det ju inte mycket att göra till sist. Det hade kanske gått att ge fler cellgiftsbehandlingar och på så sätt hålla liv i henne längre, men det hade inte varit det bästa för henne. Hon hade inte varit levande och lycklig så.
Folk kommer ofta ha åsikter. De flesta har det för att de vill hundarnas bästa. De hoppas att det ska gå att göra något och uttrycker det som "nejmen, ni ska väl testa något till!" och andra tänker att det kanske inte går att få det bättre och säger "klart du ska avliva!". Men det är du som lever med din hund. Du måste ta beslutet och då strunta i vad andra säger. Titta på din hund istället. Fundera på hur livskvaliteten är i nuläget, vad som krävs för att det ska bli bättre, är det rimligt att tro att det går? Är det lång och komplicerad behandling med osäkert resultat? Försök ha med allt sådant i beräkningen, och gör det som får din hund att må bäst. Du kommer sakna hunden oavsett om du tvingas avliva den imorgon eller om 5 år. Det kommer aldrig bli ett lätt beslut, men det är ett beslut man förr eller senare tvingas ta som hundägare. När? Det gäller att vara ärlig där, och sätta hundens bästa först.
