Skäms över mig själv som ryttare

[Lumos_Nox]

Ber om ursäkt för ett långt och kanske rörigt inlägg men jag behöver skriva ner mina tankar och kanske få lite idéer tillbaka.
Jag vet att inlägget kommer låta gnälligt, barnsligt, otacksamt och fullt med strunt men jag är tacksam om ni kan hålla god ton.

Jag har en djup och stor svacka i ridningen, säkert pågått i över ett år. Jag är aldrig nöjd över min ridning och trycker ner mig själv för varje sak som går fel eller som jag tycker är dålig.
När tränarna säger "bra" eller " fint där" himlar jag med ögonen och tänker att de ljuger eller bara säger så för att vara snälla. Kritik tar jag åt mig men förstorar flera gånger tills jag inte kan släppa det. Hakar upp mig på vissa saker och kommer inte förbi, spärrar mig själv.

Självkritisk är jag, vet alla mina fel och brister och med tanke på det borde det sporra mig att träna mer och träna hårdare för att bli bättre men istället gräver jag bara ner mig själv djupare och djupare. Mina delmål jag haft stryker jag ett efter ett för det är ju ingen ide att ha eftersom jag aldrig kommer lära mig nått.
Avskyr detta och när jag ser alla andra träna och utvecklas blir jag avundsjuk och därefter äcklad av mig själv som inte bara kan glädjas åt de utan att känna avund först.

Nu när tävlings terminen drar igång igen blir detta mer påtagligt då flera bekanta gått ikapp eller förbi mig i utvecklingen. Så roligt för de och speciellt en person som verkligen hittat sin drömprins till häst och utvecklas i raketfart nu efter att hon fått ta bort din förra häst.
Även om jag vill vara glad så tar jag bara detta som ett tecken på hur otroligt dålig jag är och rider jag inte för tränare slutar jag gärna när det går dåligt för jag får så dåligt samvete mot hästen som måste bära runt på mig. Ständigt dåligt samvete.

Mina tränare är underbara som hjälper och stöttar och hittar nya sätt och övningar. Började för en ny extra tränare ivåras och det var så roligt. Fick massor av hjälp och vi hittade nya sätt att se på våra problem. På topp när jag satte mig i bilen men på väg hem började jag grubbla och landade i att jag red jätteilla och hur mycket jag missat innan och slarvat och att tränaren nog egentligen tyckte jag var värdelös också och ett hopplöst fall som egentligen borde rida lc istället för msvc. Självklart sa hen inget av detta utan det är bara idéer från monstrena i min hjärna.

Ett annat exempel är att min andra tränare brukar filma och skicka bilder på oss hen tagit under passen, sekvenser där hen tycker vi är bra och fina. Som inspiration och uppmuntran. Tyvärr tar jag det helt åt andra hållet. Jag fokuserar bara på saker som ser dåligt ut och mår illa och blir ledsen istället.

Varför håller jag på så här?! Det ska vara roligt att rida men mina monster sabbar för mig hela tiden. Inte ens en lugn skritt i skogen är mysig längre, då tänker jag på hur illa jag sitter.

Försöker arbeta bort detta själv med riddagbok och böcker.

Någon mer som klättrat upp ur ett sånt här djupt hål?

 

[Shaggy]

Det låter som om du behöver jobba med din självkänsla. Eftersom det låst sig så totalt vid ridningen kanske du ska släppa den ett kortare tag. Det går att göra annat med sin häst (säger hon som traskar och traskar med sin). Då får du möjlighet att bara vara med hästen och slipper pressen du lägger på dig själv. Samtidigt börjar du jobba med att beröma dig själv i andra situationer där du gör bra saker så du kan börja se ditt eget värde igen.
Jag har många gånger lagt ner ridnignen (och promenerat hästarna för hand) för jag kan ju inte, alla andra lär sig så fort och min häst ska inte behöva släpa runt på en sådan idiot. Det tog många år innan jag insåg att det stora problemet är min obefintliga självkänsla. Jag har jobbat mycket med den och haft turen att träffa människor som hjälpt mig att börja värdesätta mig själv. Nej jag är ingen stjärnryttare men nu kan jag oftast se de där sakerna som faktiskt blev bra och glädjas åt dem. Det har också medfört att jag blivit en bättre ryttare då jag numera vågar försöka.

 

[Hedwig]

Tror alla hamnar där då och då. Att man inte tycker att man kan rida, att man tycker man står still i ridningen. Att andra utvecklas snabbare etc. Jag kan själv tycka att ena gången så är jag säker på att vi snart kommer göra bra resultat i msvA för att någon dag senare undra om man ens skulle kunna ta sig runt en LB på godkända % Hästar har ju en tendens att hela tiden ta ner en på jorden..i synnerhet ston Kan muntra upp dig med att jag red en msvb5 i juni o kom tvåa..åh vad bra vi är..Ska starta en nästa helg o på träningen förra helgen sa tränaren " Alltså är hon så här när du är på tävling så är d nog bättre att du stryker dig" Rent logiskt borde väl hästen vara bättre efter två månader eller? Inte min Hedda..just denna dag ville hon hellre trava med stora steg o galoppera snabbt rakt fram istället för att böja o bända sig i en massa orimliga serpentiner o galoppslutor..O jag tyckte själv att jag red helt hopplöst dåligt som inte kunde lösa problemet. Sen är det inte heller någon idé att jämföra sig med andra. En del sitter på superbegåvade hästar med fantastisk ridbarhet medan man själv har en ganska fin häst men med en jävligt stark egen vilja..
Och det är inte alltid så lätt att glädjas åt någon annan som köpt en flott häst, utbildad av ett proffs som går spikrakt upp i klasserna..jävla räkmacka tänker man då..även om man kanske håller god min utåt.

 

[TheRedLightning]

Känner igen det där, tycker själv inte att jag kan rida och att det går pissdåligt när jag rider. Slutar när det inte går som jag tänkt, men dom gånger jag faktiskt lagt lite djävlar anamma och fortsatt trots att det gått dåligt har det blivit bra till sist.
Min ena tränare sa att när man tycker det går dåligt med ridningen är man på väg uppåt i utbildningstrappan.

Jag tror att det bara är vi själva som kan bestämma vad för krav vi sätter på oss själv. Det sägs att den största fienden kan vara de egna tankarna, jag känner så väl igen det då jag själv är min egen värsta mobbare och expert på att trycka ner mig själv och tycka jag är kass.

Dock jobbar jag på den biten och försöker tänka vad spelar det för roll. Jag är jag oavsett vad som händer och vad är det värsta som kan hända om det inte går bra på ridningen? Världen kommer inte gå under för det. Så här kämpar jag på för att nå mina mål. Jag har sänkt ribban och satt upp några delmål och strävar efter dom.

Angående självkänslan, så ska jag själv prata med en psykolog och det kanske vore något också, att få hjälp utfrån med någon som förstår psykologi. Det kommer vara jobbigt att våga möta sig själv, men kanske är det ett steg på rätt väg?

 

[Corax]

Ber om ursäkt för ett långt och kanske rörigt inlägg men jag behöver skriva ner mina tankar och kanske få lite idéer tillbaka.
Jag vet att inlägget kommer låta gnälligt, barnsligt, otacksamt och fullt med strunt men jag är tacksam om ni kan hålla god ton.

Jag har en djup och stor svacka i ridningen, säkert pågått i över ett år. Jag är aldrig nöjd över min ridning och trycker ner mig själv för varje sak som går fel eller som jag tycker är dålig.
När tränarna säger "bra" eller " fint där" himlar jag med ögonen och tänker att de ljuger eller bara säger så för att vara snälla. Kritik tar jag åt mig men förstorar flera gånger tills jag inte kan släppa det. Hakar upp mig på vissa saker och kommer inte förbi, spärrar mig själv.

Självkritisk är jag, vet alla mina fel och brister och med tanke på det borde det sporra mig att träna mer och träna hårdare för att bli bättre men istället gräver jag bara ner mig själv djupare och djupare. Mina delmål jag haft stryker jag ett efter ett för det är ju ingen ide att ha eftersom jag aldrig kommer lära mig nått.
Avskyr detta och när jag ser alla andra träna och utvecklas blir jag avundsjuk och därefter äcklad av mig själv som inte bara kan glädjas åt de utan att känna avund först.

Nu när tävlings terminen drar igång igen blir detta mer påtagligt då flera bekanta gått ikapp eller förbi mig i utvecklingen. Så roligt för de och speciellt en person som verkligen hittat sin drömprins till häst och utvecklas i raketfart nu efter att hon fått ta bort din förra häst.
Även om jag vill vara glad så tar jag bara detta som ett tecken på hur otroligt dålig jag är och rider jag inte för tränare slutar jag gärna när det går dåligt för jag får så dåligt samvete mot hästen som måste bära runt på mig. Ständigt dåligt samvete.

Mina tränare är underbara som hjälper och stöttar och hittar nya sätt och övningar. Började för en ny extra tränare ivåras och det var så roligt. Fick massor av hjälp och vi hittade nya sätt att se på våra problem. På topp när jag satte mig i bilen men på väg hem började jag grubbla och landade i att jag red jätteilla och hur mycket jag missat innan och slarvat och att tränaren nog egentligen tyckte jag var värdelös också och ett hopplöst fall som egentligen borde rida lc istället för msvc. Självklart sa hen inget av detta utan det är bara idéer från monstrena i min hjärna.

Ett annat exempel är att min andra tränare brukar filma och skicka bilder på oss hen tagit under passen, sekvenser där hen tycker vi är bra och fina. Som inspiration och uppmuntran. Tyvärr tar jag det helt åt andra hållet. Jag fokuserar bara på saker som ser dåligt ut och mår illa och blir ledsen istället.

Varför håller jag på så här?! Det ska vara roligt att rida men mina monster sabbar för mig hela tiden. Inte ens en lugn skritt i skogen är mysig längre, då tänker jag på hur illa jag sitter.

Försöker arbeta bort detta själv med riddagbok och böcker.

Någon mer som klättrat upp ur ett sånt här djupt hål?

Jag tror inte att det finns någon ryttare som klarat sig undan från svackor.
'Tyvärr' är det i stor mån en inställningsfråga. Men för det första måste du bestämma dig för att helt enkelt sluta älta och börja hitta positiva delar. Skaffa verktyg för att lära dig hur man gör om det så är googla, hjälp av en vän eller psykolog. Men du måste försöka lära dig hur man hanterar tankarna rent praktiskt.
Läs mycket om mental träning och försök strunta i andra. Det är väl Din resa som är viktig och som spelar roll?
Kanske du behöver en ridpaus för tillfället medan du hämtar upp dig själv? Tömkör mycket, jobba från marken?

Jag själv har en häst som är förbannat svår på tävling... SOM jag har kämpat mentalt för att inte gräva ner mig när hästen spänner till och vi kommer sist. Jag var tvungen att skala av känslorna, fråga mig varför jag höll på och hur jag skulle hantera känslorna som kom svallande efter en tävling.
Känslorna av att vara värdelös, inte höra hemma på tävling, uppgivenhet och hopplöshet.
Genom att för det första Bestämma mig för att en ändring var tvungen att ske om jag ens skulle kunna fortsätta tävla, till att gå på föredrag med mentala tränare, kolla på YouTube, börja med mindfulness så har jag vänt hela karusellen.
Jag är fortfarande ingen stjärna men jag kan hitta känslan av att det är roligt att åka ut även om det går som det går. Jag Bryr mig inte längre på samma sätt om resultatet utan ser till vår individuella resa och
fokuserar på det som är positivt framförallt! Det finns Alltid något som man kan vara nöjd med.

 

[cirkus]

Min ena tränare sa att när man tycker det går dåligt med ridningen är man på väg uppåt i utbildningstrappan.

Gud så bra uttryckt! Det ska jag ta med mig

 

[TheRedLightning]

Gud så bra uttryckt! Det ska jag ta med mig

Ja, för som hon även sa. När det går lätt/bra då är man på ett trappsteg, medan när det går dåligt är det för att man kämpar med något man kanske inte lärt sig till hundra än men vill ändå nå dit och sen när man tagit sig över det där jobbiga landar man på nästa trappsteg där det är lätt/bra igen osv.

Jag har själv försökt tänka så för att inte bli för negativ i ridningen. Det hjälper en del i alla fall.

 

[Hedwig]

Jag tror inte att det finns någon ryttare som klarat sig undan från svackor.
'Tyvärr' är det i stor mån en inställningsfråga. Men för det första måste du bestämma dig för att helt enkelt sluta älta och börja hitta positiva delar. Skaffa verktyg för att lära dig hur man gör om det så är googla, hjälp av en vän eller psykolog. Men du måste försöka lära dig hur man hanterar tankarna rent praktiskt.
Läs mycket om mental träning och försök strunta i andra. Det är väl Din resa som är viktig och som spelar roll?
Kanske du behöver en ridpaus för tillfället medan du hämtar upp dig själv? Tömkör mycket, jobba från marken?

Jag själv har en häst som är förbannat svår på tävling... SOM jag har kämpat mentalt för att inte gräva ner mig när hästen spänner till och vi kommer sist. Jag var tvungen att skala av känslorna, fråga mig varför jag höll på och hur jag skulle hantera känslorna som kom svallande efter en tävling.
Känslorna av att vara värdelös, inte höra hemma på tävling, uppgivenhet och hopplöshet.
Genom att för det första Bestämma mig för att en ändring var tvungen att ske om jag ens skulle kunna fortsätta tävla, till att gå på föredrag med mentala tränare, kolla på YouTube, börja med mindfulness så har jag vänt hela karusellen.
Jag är fortfarande ingen stjärna men jag kan hitta känslan av att det är roligt att åka ut även om det går som det går. Jag Bryr mig inte längre på samma sätt om resultatet utan ser till vår individuella resa och
fokuserar på det som är positivt framförallt! Det finns Alltid något som man kan vara nöjd med.

Jag tycker också att det kan påverka en negativt när folk " tycker synd om en" när man är i en period när allt inte går som på räls och placeringar på tävling uteblir. Kan bli jätteirriterad när folk säger saker som , " du borde ha en annan/bättre häst, du som kämpar så" När man sen har tagit sig igenom en utvecklingsfas och det går bra en period säger folk även gärna " åh det är du sååå värd, du som kämpar såå"

 

[Hedwig]

Ja, för som hon även sa. När det går lätt/bra då är man på ett trappsteg, medan när det går dåligt är det för att man kämpar med något man kanske inte lärt sig till hundra än men vill ändå nå dit och sen när man tagit sig över det där jobbiga landar man på nästa trappsteg där det är lätt/bra igen osv.

Jag har själv försökt tänka så för att inte bli för negativ i ridningen. Det hjälper en del i alla fall.

Det där var jättebra! Jag är själv inne i en period nu när hästen bitvis går med en helt annan bärighet och är mycket mer lösgjord än tidigare men sen faller tillbaka när jag ska göra en del rörelser. Jag blir frustrerad och det känns som man inte kommer framåt. Nu inser jag att vi är inne i ett utvecklingsskeende.

 

[TheRedLightning]

Det där var jättebra! Jag är själv inne i en period nu när hästen bitvis går med en helt annan bärighet och är mycket mer lösgjord än tidigare men sen faller tillbaka när jag ska göra en del rörelser. Jag blir frustrerad och det känns som man inte kommer framåt. Nu inser jag att vi är inne i ett utvecklingsskeende.

Precis, det gäller att inte sluta kämpa hur motigt och dåligt det än känns. Belöningen när man tar sig igenom är så värt det.

 

[Amanda_F]

Jag tycker också att det kan påverka en negativt när folk " tycker synd om en" när man är i en period när allt inte går som på räls och placeringar på tävling uteblir. Kan bli jätteirriterad när folk säger saker som , " du borde ha en annan/bättre häst, du som kämpar så" När man sen har tagit sig igenom en utvecklingsfas och det går bra en period säger folk även gärna " åh det är du sååå värd, du som kämpar såå"

Jag känner så igen mig i det här på alla sätt. Jag vet att jag köpt på mig problem när jag köpte min häst, men det stora problemet är snarare min självkänsla än hans bakknän. Jag har känt att något är fel med alla fyra hästar jag tävlat och det har det ju varit, för alla har haft mig och min dåliga självkänsla på ryggen. Oavsett framgång har jag aldrig känt att jag varit tillräckligt bra.

Men det är klart, det har inte blivit bättre av att tränare sagt ganska elaka kommentarer om min häst. Tack och lov har vi nu bytt bort dem och tränar för personer som har en plan och som jobbar med mig, inte mot min självkänsla.

 

[b_ridutbildning]

Jag känner så igen mig i det här på alla sätt. Jag vet att jag köpt på mig problem när jag köpte min häst, men det stora problemet är snarare min självkänsla än hans bakknän. Jag har känt att något är fel med alla fyra hästar jag tävlat och det har det ju varit, för alla har haft mig och min dåliga självkänsla på ryggen. Oavsett framgång har jag aldrig känt att jag varit tillräckligt bra.

Men det är klart, det har inte blivit bättre av att tränare sagt ganska elaka kommentarer om min häst. Tack och lov har vi nu bytt bort dem och tränar för personer som har en plan och som jobbar med mig, inte mot min självkänsla.

Det är så himla viktigt med en tränare som tror på hela ekipaget. Alla ekipage kan bli bättre. Det finns hästar som gör det lättare eller svårare för mig att må mina mål men jag vill ha en tränare som stöttar mig i mitt val av häst och hjälper mig mot vårt gemensamma mål.

 

[TheRedLightning]

Att ha rätt tränare är A och O, ryttaren och hästen kan ha kapaciteten, men för fel tränare kommer inget bli bättre medan för rätt tränare utvecklas. Det viktigaste är att man trivs med sin tränare och kan kommunicera om önskemål, vad man vill bli bättre på osv.

 

[tuaphua]

Jag känner så igen mig i det här på alla sätt. Jag vet att jag köpt på mig problem när jag köpte min häst, men det stora problemet är snarare min självkänsla än hans bakknän. Jag har känt att något är fel med alla fyra hästar jag tävlat och det har det ju varit, för alla har haft mig och min dåliga självkänsla på ryggen. Oavsett framgång har jag aldrig känt att jag varit tillräckligt bra.

Men det är klart, det har inte blivit bättre av att tränare sagt ganska elaka kommentarer om min häst. Tack och lov har vi nu bytt bort dem och tränar för personer som har en plan och som jobbar med mig, inte mot min självkänsla.

Det där med att tränaren säger elaka saker om hästen är jävligt dubbelt.
En del tål inte att höra sanningen. Och kan behöva höra den.

Dock kan man välja hur man som tränare levererar åsikter om ekipage. Och man måste ibland vänta tills man lärt upp
Eleven innan den är redo att förstå budskapet.
En del tål saker direkt och vill höra allt direkt. Andra får man alltid linda in saker för.

Sen kan folk behöva höra att de köpt fel häst. De kan ibland hata en efter. Inland hatar de en ett tag. Men oftast lägger det sig och byts mot positiva känslor.
Jag har behövt ta den diskussionen både före och efter köp med elever.
Några har slutat efter något sånt.
Men nästan alla har tackat en efter ett tag. För de hade inte klarat släppa annars. Och fått fortsätta vara rädda, känna sig dåliga etc.

Det kan vara lätt att ha häst. Lätt och kul rakt av utan en massa ångest.

Mina dressyrtränare sa "Det här är en jävla skithäst." Och "Du måste sluta vara psykolog åt alla hästar ingen annan vill ha".
Där kunde jag stängt av och bara hört just det. Men vi hade vidare snack där man menade på att jag förtjänade att slippa jobba som ett as innan jag ens kom till ridning. Inte att jag inte skulle klara det. Det poängterades att jag redan gjort en massa gånger. Men man undrade om det var värt det.

För mig var det det. Men visst hade jag kunnat spara mig mycket jobb och ångest genom en lättare häst.
Jag är tacksam över att jag har ärliga tränare. Någon hade säkert tagit deras ord som elaka. Vi är så olika.

 

[tuaphua]

Ber om ursäkt för ett långt och kanske rörigt inlägg men jag behöver skriva ner mina tankar och kanske få lite idéer tillbaka.
Jag vet att inlägget kommer låta gnälligt, barnsligt, otacksamt och fullt med strunt men jag är tacksam om ni kan hålla god ton.

Jag har en djup och stor svacka i ridningen, säkert pågått i över ett år. Jag är aldrig nöjd över min ridning och trycker ner mig själv för varje sak som går fel eller som jag tycker är dålig.
När tränarna säger "bra" eller " fint där" himlar jag med ögonen och tänker att de ljuger eller bara säger så för att vara snälla. Kritik tar jag åt mig men förstorar flera gånger tills jag inte kan släppa det. Hakar upp mig på vissa saker och kommer inte förbi, spärrar mig själv.

Självkritisk är jag, vet alla mina fel och brister och med tanke på det borde det sporra mig att träna mer och träna hårdare för att bli bättre men istället gräver jag bara ner mig själv djupare och djupare. Mina delmål jag haft stryker jag ett efter ett för det är ju ingen ide att ha eftersom jag aldrig kommer lära mig nått.
Avskyr detta och när jag ser alla andra träna och utvecklas blir jag avundsjuk och därefter äcklad av mig själv som inte bara kan glädjas åt de utan att känna avund först.

Nu när tävlings terminen drar igång igen blir detta mer påtagligt då flera bekanta gått ikapp eller förbi mig i utvecklingen. Så roligt för de och speciellt en person som verkligen hittat sin drömprins till häst och utvecklas i raketfart nu efter att hon fått ta bort din förra häst.
Även om jag vill vara glad så tar jag bara detta som ett tecken på hur otroligt dålig jag är och rider jag inte för tränare slutar jag gärna när det går dåligt för jag får så dåligt samvete mot hästen som måste bära runt på mig. Ständigt dåligt samvete.

Mina tränare är underbara som hjälper och stöttar och hittar nya sätt och övningar. Började för en ny extra tränare ivåras och det var så roligt. Fick massor av hjälp och vi hittade nya sätt att se på våra problem. På topp när jag satte mig i bilen men på väg hem började jag grubbla och landade i att jag red jätteilla och hur mycket jag missat innan och slarvat och att tränaren nog egentligen tyckte jag var värdelös också och ett hopplöst fall som egentligen borde rida lc istället för msvc. Självklart sa hen inget av detta utan det är bara idéer från monstrena i min hjärna.

Ett annat exempel är att min andra tränare brukar filma och skicka bilder på oss hen tagit under passen, sekvenser där hen tycker vi är bra och fina. Som inspiration och uppmuntran. Tyvärr tar jag det helt åt andra hållet. Jag fokuserar bara på saker som ser dåligt ut och mår illa och blir ledsen istället.

Varför håller jag på så här?! Det ska vara roligt att rida men mina monster sabbar för mig hela tiden. Inte ens en lugn skritt i skogen är mysig längre, då tänker jag på hur illa jag sitter.

Försöker arbeta bort detta själv med riddagbok och böcker.

Någon mer som klättrat upp ur ett sånt här djupt hål?

Det finns inte mycket som kan sabba ens ridning och utveckling som dålig självkänsla. Den dödar ridkänslan tyvärr.
Man blir låst och för mycket i tankar för att hitta feelingen och optimalt lära in.

Tyvärr är ju det här med perfektionism och den dåliga självkänsla eller frustration den leder till något vi dressyrnissar verkar ha lättare för än många andra hästmänniskor.
Jag tror vi är många som varit där. Jag med!

Jag tror på mental träning öht. Man måste lära sig vända tankarna.
Försök hitta framsteg du gör. Jämför mot för ngt år sen och försök se om din lägstanivå höjts. Det är inte topparna som avgör hur bra man är. Det är ens lägstanivå som skvallrar om eg kvalitet.
Man strävar efter att höja den.

Jämför dig inte med andra. Man har så mkt olika förutsättningar. En del köper färdiga hästar, kan åka och träna mer, har fysiskt lättare, hinner träna fysiskt mer, har psykiskt lättare etc.

Försök sätta små mål du kan klara varje ridpass. Max 3 saker! Det är max vad en människa klarar av att tänka på.
Det kan vara så simpelt som att tänka på att hästen tar innerskänkel, din ena hand är still, hästen håller givet tempo.
Då kommer du känna att du klarar saker. Med det växer självkänslan.

Varje gång du börjar hacka på dig själv vänder du på det och försöker agera motpart i diskussion. Du ska bemöta det negativa och vända det.
Till slut börjar du automatiskt tänka mer positivt.

Om det är så att inget händer, på riktigt och inte bara i ditt huvud, så kanske du inte hittat rätt tränare.

Jag har nästan alltid ridit rätt svåra hästar. Jag hade inte kunnat behålla självkänsla om jag inte haft ett system jag tror på. Jag vet att jag har en plan. Det ska ens tränare kunna hjälpa en med.
Tydliga hemläxor mellan varje pass.
Det ska inte finnas rum för spekulation.

 

[Hedwig]

Jag känner så igen mig i det här på alla sätt. Jag vet att jag köpt på mig problem när jag köpte min häst, men det stora problemet är snarare min självkänsla än hans bakknän. Jag har känt att något är fel med alla fyra hästar jag tävlat och det har det ju varit, för alla har haft mig och min dåliga självkänsla på ryggen. Oavsett framgång har jag aldrig känt att jag varit tillräckligt bra.

Men det är klart, det har inte blivit bättre av att tränare sagt ganska elaka kommentarer om min häst. Tack och lov har vi nu bytt bort dem och tränar för personer som har en plan och som jobbar med mig, inte mot min självkänsla.

Det är inget fel på varken dig eller din häst. Alla hästar har styrkor och svagheter som vi ryttare måste tampas med. Plus våra egna styrkor o svagheter såklart. Om du gillar din häst och har glädje av honom så har du valt rätt. Patrik Kittel sa vid sin senaste clinic: Alla hästar har något som är bra, fokusera på d, utveckla och förbättra d o så jobbar man samtidigt med svagheterna. Man måste inte som tränare bara tjata om hästens svagheter för att ekipaget ska utvecklas. Om hästen tex har lite tråkig trav behöver man inte säga det utan kan istället föreslå övningar som förbättrar och utvecklar gångarten, har hästen som din, lite svaga bakknän så konstaterar man bara d och hjälper sen till med övningar som stärker hästen. Min har tex inte den bästa ridbarheten men vad hjälper det oss som ekipage att hålla på att påpeka d.Hon har trots d placeringar upp till msvB5. Ge oss istället förslag på bra övningar.. Det är upp till mig som ryttare att avgöra om jag vill fortsätta att träna och tävla min häst, ingen annan. Dessutom handlar det oftast om folks ÅSIKTER vilket har noll med fakta att göra. Åsikter skiftar beroende på vem man frågar..

 

[Billy]

Ber om ursäkt för ett långt och kanske rörigt inlägg men jag behöver skriva ner mina tankar och kanske få lite idéer tillbaka.
Jag vet att inlägget kommer låta gnälligt, barnsligt, otacksamt och fullt med strunt men jag är tacksam om ni kan hålla god ton.

Jag har en djup och stor svacka i ridningen, säkert pågått i över ett år. Jag är aldrig nöjd över min ridning och trycker ner mig själv för varje sak som går fel eller som jag tycker är dålig.
När tränarna säger "bra" eller " fint där" himlar jag med ögonen och tänker att de ljuger eller bara säger så för att vara snälla. Kritik tar jag åt mig men förstorar flera gånger tills jag inte kan släppa det. Hakar upp mig på vissa saker och kommer inte förbi, spärrar mig själv.

Självkritisk är jag, vet alla mina fel och brister och med tanke på det borde det sporra mig att träna mer och träna hårdare för att bli bättre men istället gräver jag bara ner mig själv djupare och djupare. Mina delmål jag haft stryker jag ett efter ett för det är ju ingen ide att ha eftersom jag aldrig kommer lära mig nått.
Avskyr detta och när jag ser alla andra träna och utvecklas blir jag avundsjuk och därefter äcklad av mig själv som inte bara kan glädjas åt de utan att känna avund först.

Nu när tävlings terminen drar igång igen blir detta mer påtagligt då flera bekanta gått ikapp eller förbi mig i utvecklingen. Så roligt för de och speciellt en person som verkligen hittat sin drömprins till häst och utvecklas i raketfart nu efter att hon fått ta bort din förra häst.
Även om jag vill vara glad så tar jag bara detta som ett tecken på hur otroligt dålig jag är och rider jag inte för tränare slutar jag gärna när det går dåligt för jag får så dåligt samvete mot hästen som måste bära runt på mig. Ständigt dåligt samvete.

Mina tränare är underbara som hjälper och stöttar och hittar nya sätt och övningar. Började för en ny extra tränare ivåras och det var så roligt. Fick massor av hjälp och vi hittade nya sätt att se på våra problem. På topp när jag satte mig i bilen men på väg hem började jag grubbla och landade i att jag red jätteilla och hur mycket jag missat innan och slarvat och att tränaren nog egentligen tyckte jag var värdelös också och ett hopplöst fall som egentligen borde rida lc istället för msvc. Självklart sa hen inget av detta utan det är bara idéer från monstrena i min hjärna.

Ett annat exempel är att min andra tränare brukar filma och skicka bilder på oss hen tagit under passen, sekvenser där hen tycker vi är bra och fina. Som inspiration och uppmuntran. Tyvärr tar jag det helt åt andra hållet. Jag fokuserar bara på saker som ser dåligt ut och mår illa och blir ledsen istället.

Varför håller jag på så här?! Det ska vara roligt att rida men mina monster sabbar för mig hela tiden. Inte ens en lugn skritt i skogen är mysig längre, då tänker jag på hur illa jag sitter.

Försöker arbeta bort detta själv med riddagbok och böcker.

Någon mer som klättrat upp ur ett sånt här djupt hål?

Du har ju fått många och långa svar vilka jag inte läst igenom så risken är att någon redan sagt vad jag tänker, men jag tar chansen.
Jag undrar om det bara är inom ridningen du hela tiden drar ner dig själv eller är det inom andra områden också? I så fall är det verkligen läge att söka hjälp med självkänslan.
Varför misstror du din tränare hela tiden? Hade jag varit din tränare hade jag blivit både arg och ledsen - bli anklagad för att ljuga! Tränaren gör verkligen allt för dig och du bara misstror hen.
Rid LC då om det är på den nivån du tycker att du är.

 

[skiesabove]

Jag tävlar inte (längre) bland annat för att jag blir en negativ perfektionist som inte kan hantera kritik och ältar sönder allt kul.

Om du inte tycker att det är roligt att träna och tävla och bara mobbar dig själv över det, varför fortsätter du? Varför har du häst? Vad vill du att hästen ska fylla för behov i ditt liv? Varför vill du att just hästen ska fylla det?

Hur ser dina tankemönster ut i resten av ditt liv?

Skulle hästen kunna hjälpa dig till ett sundare tänk?