Leta du häst Så länge du har nån du vet som garanterat kan hjälpa dig, så blir allt så mycket lättare.
Jag har en egen sen 9 år tillbaka och fick första barnet i juni i år. Red så länge jag kunde vilket var tills jag hade 10 veckor kvar av graviditeten. Dottern låg och tryckte på min ischiasnerv så jag var glad att jag kunde mocka de sista veckorna... Min sambo är inte ett dugg intresserad av hästar så jag fick verkligen göra allt själv men ibland fick jag hjälp av stallkompisarna. De erbjöd sig hela tiden, men lite ville jag göra själv för att hålla mig i form. Mitt under den här perioden fick min häst kolik som inte ville ge med sig och försvann ett par dagar till djursjukhus. Det var ingen bra kombo att vara gravid och orolig för om ens ögonsten skulle överleva eller inte. Jag mådde verkligen botten och bara satt och grät tills jag fick det lugnande beskedet att han var bra och skulle klara sig. Med fyra veckor kvar av graviditeten sände jag honom på bete till min syster som har honom ännu och sköter allt - ridning, skötsel, skoning mm. Och jag kan säga att det har varit jätteskönt. Min dotter har varit så fruktansvärt klängig på mig och pappa funkar bara korta stunder. Nappflaskan hatar hon och ovanpå allt detta har sommaren varit så himla varm och jobbig för oss så jag är ganska glad att inte ha haft min häst att tänka på. Nu när hon är lite äldre (3 mån) börjar det släppa men min sambo vill inte följa med till hästen vilket resulterat i att jag inte ridit nåt alls sen typ mars... Och hon sover nästan inget på hela dagen utom väldigt korta stunder och det går inte att lämna henne till någon annan för då skriker hon så att hon börjar hosta. Dessutom är det fruktansvärt stressande för mig att höra henne skrika. Nu till hösten har jag planerat att hitta en medryttare för jag kommer inte att orka 7 dagar i veckan i stallet, man vill ju träffa sin sambo också när han kommer från jobbet. Men aldrig att jag kommer vara helt borta från hästeriet!
Jag har en egen sen 9 år tillbaka och fick första barnet i juni i år. Red så länge jag kunde vilket var tills jag hade 10 veckor kvar av graviditeten. Dottern låg och tryckte på min ischiasnerv så jag var glad att jag kunde mocka de sista veckorna... Min sambo är inte ett dugg intresserad av hästar så jag fick verkligen göra allt själv men ibland fick jag hjälp av stallkompisarna. De erbjöd sig hela tiden, men lite ville jag göra själv för att hålla mig i form. Mitt under den här perioden fick min häst kolik som inte ville ge med sig och försvann ett par dagar till djursjukhus. Det var ingen bra kombo att vara gravid och orolig för om ens ögonsten skulle överleva eller inte. Jag mådde verkligen botten och bara satt och grät tills jag fick det lugnande beskedet att han var bra och skulle klara sig. Med fyra veckor kvar av graviditeten sände jag honom på bete till min syster som har honom ännu och sköter allt - ridning, skötsel, skoning mm. Och jag kan säga att det har varit jätteskönt. Min dotter har varit så fruktansvärt klängig på mig och pappa funkar bara korta stunder. Nappflaskan hatar hon och ovanpå allt detta har sommaren varit så himla varm och jobbig för oss så jag är ganska glad att inte ha haft min häst att tänka på. Nu när hon är lite äldre (3 mån) börjar det släppa men min sambo vill inte följa med till hästen vilket resulterat i att jag inte ridit nåt alls sen typ mars... Och hon sover nästan inget på hela dagen utom väldigt korta stunder och det går inte att lämna henne till någon annan för då skriker hon så att hon börjar hosta. Dessutom är det fruktansvärt stressande för mig att höra henne skrika. Nu till hösten har jag planerat att hitta en medryttare för jag kommer inte att orka 7 dagar i veckan i stallet, man vill ju träffa sin sambo också när han kommer från jobbet. Men aldrig att jag kommer vara helt borta från hästeriet!