Hej!
Det är så här att jag alltid tyckt sjukhus är jobbiga, obehag för sprutor, lite socialfobi i sådana situationer.
Senaste åren har jag inte haft några problem när jag röntgat mig och gjort magnetröntgen för min höft som jag har artros i och fick den diagnosen 2017. Men jag har aldrig behövt tagit sprutor utan det har varit andra undersökningar.
Nu till problemet. Så ändrades min avföring lite grann till en början, ganska så snart märkte jag någon liten mängd ljust blod i det samt något blodstänk. Tiden gick (4v) och det fortsatte tills det blev mera och nästan varje gång. Redan ifrån början visste jag att det måste kollas upp då det kan vara allvarligt samt kan bli ännu farligare att vänta om det skulle vara något (någonting är det såklart ).
Jag är dålig på att prata med folk i mobilen, en av mina sociala brister. Jag har inte ens berättat för någon i min närhet och inte ens min pappa som jag bor med (har ej flyttat hemifrån, jag är 20år). Han var med mig på besöken med höften.
Men det här känns som något pinsamt att bara prata om ju, och dessutom en del av undersökningarna. Det är nog där det sitter, det som hindrar mig.
Jag vet att jag måste ringa och boka en tid, emellan åt känns det nästan mer akut än så även om jag mår bra för övrigt vad jag vet.
Det här är kanske inte heller rätta stället men jag skulle vilja ha tips och råd hur jag ska våga och kanske få det sagt till mig att jag måste och inte har något val.
Någon som kanske varit i liknande sits, att inte våga även om det är ett måste för ens egna hälsa?
Det är så här att jag alltid tyckt sjukhus är jobbiga, obehag för sprutor, lite socialfobi i sådana situationer.
Senaste åren har jag inte haft några problem när jag röntgat mig och gjort magnetröntgen för min höft som jag har artros i och fick den diagnosen 2017. Men jag har aldrig behövt tagit sprutor utan det har varit andra undersökningar.
Nu till problemet. Så ändrades min avföring lite grann till en början, ganska så snart märkte jag någon liten mängd ljust blod i det samt något blodstänk. Tiden gick (4v) och det fortsatte tills det blev mera och nästan varje gång. Redan ifrån början visste jag att det måste kollas upp då det kan vara allvarligt samt kan bli ännu farligare att vänta om det skulle vara något (någonting är det såklart ).
Jag är dålig på att prata med folk i mobilen, en av mina sociala brister. Jag har inte ens berättat för någon i min närhet och inte ens min pappa som jag bor med (har ej flyttat hemifrån, jag är 20år). Han var med mig på besöken med höften.
Men det här känns som något pinsamt att bara prata om ju, och dessutom en del av undersökningarna. Det är nog där det sitter, det som hindrar mig.
Jag vet att jag måste ringa och boka en tid, emellan åt känns det nästan mer akut än så även om jag mår bra för övrigt vad jag vet.
Det här är kanske inte heller rätta stället men jag skulle vilja ha tips och råd hur jag ska våga och kanske få det sagt till mig att jag måste och inte har något val.
Någon som kanske varit i liknande sits, att inte våga även om det är ett måste för ens egna hälsa?