Sjukhusbesök? (Blod i avföring) Hur ska jag våga ta klivet dit?

Sazlight

Trådstartare
Hej!

Det är så här att jag alltid tyckt sjukhus är jobbiga, obehag för sprutor, lite socialfobi i sådana situationer.
Senaste åren har jag inte haft några problem när jag röntgat mig och gjort magnetröntgen för min höft som jag har artros i och fick den diagnosen 2017. Men jag har aldrig behövt tagit sprutor utan det har varit andra undersökningar.

Nu till problemet. Så ändrades min avföring lite grann till en början, ganska så snart märkte jag någon liten mängd ljust blod i det samt något blodstänk. Tiden gick (4v) och det fortsatte tills det blev mera och nästan varje gång. Redan ifrån början visste jag att det måste kollas upp då det kan vara allvarligt samt kan bli ännu farligare att vänta om det skulle vara något (någonting är det såklart ).

Jag är dålig på att prata med folk i mobilen, en av mina sociala brister. Jag har inte ens berättat för någon i min närhet och inte ens min pappa som jag bor med (har ej flyttat hemifrån, jag är 20år). Han var med mig på besöken med höften.

Men det här känns som något pinsamt att bara prata om ju, och dessutom en del av undersökningarna. Det är nog där det sitter, det som hindrar mig.

Jag vet att jag måste ringa och boka en tid, emellan åt känns det nästan mer akut än så även om jag mår bra för övrigt vad jag vet.
Det här är kanske inte heller rätta stället men jag skulle vilja ha tips och råd hur jag ska våga och kanske få det sagt till mig att jag måste och inte har något val.

Någon som kanske varit i liknande sits, att inte våga även om det är ett måste för ens egna hälsa?
 
Hej!

Det är så här att jag alltid tyckt sjukhus är jobbiga, obehag för sprutor, lite socialfobi i sådana situationer.
Senaste åren har jag inte haft några problem när jag röntgat mig och gjort magnetröntgen för min höft som jag har artros i och fick den diagnosen 2017. Men jag har aldrig behövt tagit sprutor utan det har varit andra undersökningar.

Nu till problemet. Så ändrades min avföring lite grann till en början, ganska så snart märkte jag någon liten mängd ljust blod i det samt något blodstänk. Tiden gick (4v) och det fortsatte tills det blev mera och nästan varje gång. Redan ifrån början visste jag att det måste kollas upp då det kan vara allvarligt samt kan bli ännu farligare att vänta om det skulle vara något (någonting är det såklart ).

Jag är dålig på att prata med folk i mobilen, en av mina sociala brister. Jag har inte ens berättat för någon i min närhet och inte ens min pappa som jag bor med (har ej flyttat hemifrån, jag är 20år). Han var med mig på besöken med höften.

Men det här känns som något pinsamt att bara prata om ju, och dessutom en del av undersökningarna. Det är nog där det sitter, det som hindrar mig.

Jag vet att jag måste ringa och boka en tid, emellan åt känns det nästan mer akut än så även om jag mår bra för övrigt vad jag vet.
Det här är kanske inte heller rätta stället men jag skulle vilja ha tips och råd hur jag ska våga och kanske få det sagt till mig att jag måste och inte har något val.

Någon som kanske varit i liknande sits, att inte våga även om det är ett måste för ens egna hälsa?
Jag har haft mkt magproblem så har gjort ett gäng undersökningar. Och ja... det kan kännas pinsamt men jag försöker tänka på att personalen tycker inte att detta är pinsamt eller konstigt. De har säkert hört detta många gånger förr.
Om det känns jobbigt under läkarbesöket så kanske du kan skriva en kom i håg-lapp till dig själv? Så kan du titta på den om du kommer av dig.
 
Hej!

Det är så här att jag alltid tyckt sjukhus är jobbiga, obehag för sprutor, lite socialfobi i sådana situationer.
Senaste åren har jag inte haft några problem när jag röntgat mig och gjort magnetröntgen för min höft som jag har artros i och fick den diagnosen 2017. Men jag har aldrig behövt tagit sprutor utan det har varit andra undersökningar.

Nu till problemet. Så ändrades min avföring lite grann till en början, ganska så snart märkte jag någon liten mängd ljust blod i det samt något blodstänk. Tiden gick (4v) och det fortsatte tills det blev mera och nästan varje gång. Redan ifrån början visste jag att det måste kollas upp då det kan vara allvarligt samt kan bli ännu farligare att vänta om det skulle vara något (någonting är det såklart ).

Jag är dålig på att prata med folk i mobilen, en av mina sociala brister. Jag har inte ens berättat för någon i min närhet och inte ens min pappa som jag bor med (har ej flyttat hemifrån, jag är 20år). Han var med mig på besöken med höften.

Men det här känns som något pinsamt att bara prata om ju, och dessutom en del av undersökningarna. Det är nog där det sitter, det som hindrar mig.

Jag vet att jag måste ringa och boka en tid, emellan åt känns det nästan mer akut än så även om jag mår bra för övrigt vad jag vet.
Det här är kanske inte heller rätta stället men jag skulle vilja ha tips och råd hur jag ska våga och kanske få det sagt till mig att jag måste och inte har något val.

Någon som kanske varit i liknande sits, att inte våga även om det är ett måste för ens egna hälsa?

Läkarna är sååå vana med det där, så även om du tycker det är jobbigt/pinsamt så höjer dom inte på ögonbrynen ens.

Som i mitt fall när jag var in och tog cellprov här om dagen (hade inte vågat mig dit sen 2012 för jag tycker det är så jobbigt, skäms på mig!!!) och medans vi kollade blodtryck och sånt så sa jag att jag tycker detta är väldigt väldigt jobbigt, då svarade hon: ”Ja, och för mig är det bara en helt vanlig dag på jobbet!” lättsamt och glatt, och då kändes det faktist lite bättre.

Det är deras jobb, dom ser saker vi andra tycker är jobbigt kanske 10 gånger om dagen, 230 dagar om året, i x antal år.

Ring vårdcentralen eller se om du kan boka via 1177. När samtalet/bokningen är gjord så kommer det kännas bättre.:heart
 
Jag har haft min beskärda del av magproblem och när de undersökt tarm och anal så har det gått väldigt bra till. För min del var det inte alls så illa som jag trodde det skulle vara. Inte säkert du behöver ta blodprov heller.

Kan även lugna och säga att det behöver inte vara något allvarligt. Kan vara hemorrojder som är ofarligt men jobbigt att ha. Då brukar man få salva att smörja som hjälper. Men är ändå viktigt att kolla upp för säkerhetens skull, särskilt när det fortgått en längre tid som det gjort för dig.
 
I år har jag hittills fått uppleva fyra avföringsprov och jag kände mig som en knarksmugglare när jag skulle in på vårdcentralen. Jag lade dem faktiskt lite fint i en mindre papppåse och lämnade över dem. Och idag mindre än två månader senare är jag sjukt tacksam att jag tog steget och gick till vårdcentralen. För dem som jobbar med det är det helt normalt med avföringsprov och frågor kring avföring osv. Boka via nätet på 1177 och leta reda där på din vårdcentral.
 
Har gjort samma resa. Tog mod till mig och det gick så bra. Det knasiga var att när jag skulle på de större undersökningarna så hade det ju slutat blöda men det var ju skönt att konstatera att det inte fanns några avvikelser. Senare har jag kommit på att mina tarmar reagerar på skarpa tomater.....
 
Som varande rump-doktor (kolorektalkirurg) tycker jag att det är synd att folk drar sig för att söka för sina anala besvär. Vi som jobbar med det tycker inte att det är pinsamt (även om vi såklart förstår varför folk tycker det), och ofta kan vi ju faktiskt hjälpa!

Jag blir alltid lite ledsen för patientens skull när hon har lidit av sina hemorrojder sen förlossningen för typ 35 år sen när det finns hjälp att få! För att inte tala om alla de som drar sig för att söka för sina potentiellt väldigt allvarliga symtom där orsaken sen blir mycket svårare att behandla när man väl hittar den.

Är det jobbigt att ringa, prova att få kontakt via 1177 som föreslagits ovan.

Som referens, när jag har heldag på mottagningen så träffar jag 14 patienter (och deras rumpor) på en dag, det är inte så stor grej för oss, och jag är ju där för att få hjälpa.
 
Som referens, när jag har heldag på mottagningen så träffar jag 14 patienter (och deras rumpor) på en dag, det är inte så stor grej för oss, och jag är ju där för att få hjälpa.

Någonstans inbillar jag mig också att ni har möjlighet att byta inriktning om det skulle vara så att ni känner att jobbet med rumpor är illa. För er är det en del av jobbet, för patienten kan det vara jobbigt men lättare när en känner att det ju faktiskt är en del av någons självvalda vardag (jobbet).
 
Som varande rump-doktor (kolorektalkirurg) tycker jag att det är synd att folk drar sig för att söka för sina anala besvär. Vi som jobbar med det tycker inte att det är pinsamt (även om vi såklart förstår varför folk tycker det), och ofta kan vi ju faktiskt hjälpa!

Jag blir alltid lite ledsen för patientens skull när hon har lidit av sina hemorrojder sen förlossningen för typ 35 år sen när det finns hjälp att få! För att inte tala om alla de som drar sig för att söka för sina potentiellt väldigt allvarliga symtom där orsaken sen blir mycket svårare att behandla när man väl hittar den.

Är det jobbigt att ringa, prova att få kontakt via 1177 som föreslagits ovan.

Som referens, när jag har heldag på mottagningen så träffar jag 14 patienter (och deras rumpor) på en dag, det är inte så stor grej för oss, och jag är ju där för att få hjälpa.

Jag är så tacksam för att ni finns :heart jag har Morbus Crohn.

Mag-tarm i Falun har gett mig ett så fint bemötande och jag är mer eller mindre symptomfri på mediciner även om jag behövde en operation i ett tidigt skede (mindre op, det var en analfistel som läkte ihop jättefint). Kirurgen som tog hand om mig var också helt suverän.
 
Kan ju också tillägga att mina problem definitivt hamnade i kategorin för vad som generellt anses pinsamt. Diarré, stora mängder blod och vad som visade sig vara en analfistel som gjorde så ont att jag knappt kunde gå. Dvs jag var i rätt dåligt skick när jag väl fick vård. Jag önskar verkligen att jag hade sökt hjälp tidigare.
 
Jag tycker du har fått jättemånga fina och positiva svar. Jag blir faktiskt glad när jag läser om hur många som faktiskt vågar sig iväg till läkaren!

Själv tillhör jag den kategorin som bara inte kan. Inte ens om livet hängde på det. Lämna avföringsprov gårväl an, det gör man ju själv hemma, men undersökningar är helt out of the question (lång övergreppshistorik). Ändå har jag blivit fint och sympatiskt bemött av vården och när jag behövt göra undersökningar (jag har IBS) har jag fått göra dem under narkos. Svensk sjukvård at its best ❤️
 
Tack för alla svar! :heart
Skönt att höra ifrån andras "erfarenhet" och råd/tips.
Än har jag inte tagit klivit över den stora tröskeln, och den känns ibland som en tung börda hänger över mig för att jag inte ens vågar ta upp samtalet med min pappa. (Jag måste prata med han först då han måste köra mig när jag bokar tid).

Orsaken till att jag har haft lite svårt för sjukhus (förutom min socialfobi), är att jag var där ofta som liten då min mor gick bort i cancer när jag var 7år (inte för att jag knappt minns den tiden då det är förträngt).
Jag tror att oron över hur min pappa reagerar och tar samtalet är just för att han blir väldigt "orolig" för att det ska vara något sådant. Det är så många saker som bara får mig att inte klara av det, som att det skulle ligga en betongvägg framför mig som är omöjlig att ta sig igenom.

Men IKVÄLL ska jag prata med honom. Så får jag se om det blir att boka tid med vårdcentralen nästa vecka eller om vi ringer till 1177.
 
Här är en till som också tycke det var sjukt jobbigt att ringa VC och kläcka ur sig "jag har diarré som inte går över". Men blev bra bemött, både i telefon då och sen där. Och även sen på sjukhuset dit jag blev remitteras för koloskopi.
Nej, undersökningarna var inte roliga, men alls var ytterst vänliga och professionella. Och det visade sig att jag hade (har) en autoimmun tarmsjukdom (Mb Crohns) så det var bra jag tog mig i kragen.

Hoppas det går bra att prata både med din pappa och VC @Sazlight .

Tillägg: min familj blev oroliga när jag berättade om mina problem med magen, men de hade upptäckt det ändå med tanke på hur ont jag fick efter måltid tex.
 
Som läkare som tidigare jobbat inom en kirurgisk specialitet i några år så kan jag garantera dig att för oss är det verkligen vardag, även om det såklart inte är det för patienten, vilket vi är fullt medvetna om. Men precis som en skrev innan träffar man 14 rumpor eller snoppar/snippor per dag så kommer din inte vara så speciell för oss, men vi kommer däremot vara glada( och du också förhoppningsvis) att du kunnat få hjälp.
 

Liknande trådar

Övr. Katt Hamnat i en lite knepig sits, ska försöka få med allt men hålla det så kort det går, men varning för det blir långt. Väldigt tacksam om...
Svar
11
· Visningar
2 470
Senast: Heulwen
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Muddypaws 24/25
  • Mata småfåglarna
  • Uppdateringstråd 30

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp