Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

[escodobe]

Det som är så obehagligt är tanken som finns implicit när man tillskriver det här fenomenet betydelse: att individen själv bär ansvar för sin sjukdom genom att välja bort att bli frisk. Visst kan det i vissa fall finnas en aspekt av vilja när det kommer till psykisk ohälsa, men att på allvar hävda att man har något att vinna på att drabbas av psykisk ohälsa är ju helt inkorrekt om man ställer det mot vinsterna det innebär att vara frisk. Sjukdomsvinst duger helt enkelt inte som förklaringsmodell till varför det kan vara svårt att bota psykisk ohälsa. Begreppet verkar snarare vara en produkt av den retorik som dominerat den politiska diskursen i många år nu, att människor drabbade av utanförskap och osjälva bär ansvaret för sin situation.

Det är väl ingen här som påstår att det enda orsaken till att psykisl ohälsa är svårbehandlat?
Däremot att det kan vara en av flera faktorer.

tex händer det ofta att dynamiken i en familj förändras både när en blir svårt sjuk(fysiskt eller psykiskt) och vid tillfrisknande eller dödsfall.

 

[Saeta]

Nej, det besvarar inte min fråga. Du verkar ju inte alls förstå att sjukdomsvinst existerar på riktigt och inte bara är nån fördom. Menar du att det är behandlare som ställt dessa frågor? Jag tycker inte det är konstiga frågor alls, helt rimligt. För längesen skrev jag på ett forum för folk som varit utsatta för sexuella övergrepp, jag och psykologen jag hade då diskuterade det flera gånger (huruvida det var en bra idé).

Jaså? Jag har aldrig sagt att det är en fördom. Ja, jag menar att det är behandlare som ställt såna frågor. Även folk som har noll kunskap om psykisk ohälsa.
Det kan väl vara jättebra att prata med folk som varit med om samma sak som en själv, samtidigt som det säkert kan förvärra för vissa.

 

[Saeta]

Visst kan vissa få ideer och testa och se om dom fungerar, men att fortsätta långvarigt med ett allvarligt självskadebeteende gör ingen som inte mår väldigt dåligt. Alla hittar förr eller senare beteenden som lindrar, jag hittade självskadandet långt innan det skrevs böcker om det men då var det bara ingen som pratade om det och det var inte uppmärksamat alls.

Det är otroligt bra att det har blivit uppmärksamat så att vården lär sig hur dom ska hantera sådana problem för jo, tro mig, dom fanns långt innan det skrevs om det.

Jag är fruktansvärt trött på denna myt att om man pratar om det så blir det värre och ett större problem, så är det inte. Det behöver uppmärksamas och jag lovar att det finns inget romantiskt med det där.

Så otroligt bra sagt!

 

[Saeta]

Nejvisst. Inte så många SVARAR att de vill förbli sjuka. Men det chockerar mig nästan att du inte ser hur skrämmande livet som frisk kan vara när man vet väldigt lite om det.

Min bedömning är att jag aldrig har träffat någon person med psykisk ohälsa som inte är eller framstår som minst ambivalent inför att vara frisk. Jag har några år som anställd i psykiatrin bakom mig, och utan att fördjupa mic i personliga detaljer så är självmord den vanligaste dödsorsaken i min pappas familj de senaste 100 åren. Oklart dessförinnan.

Du tror alltså att jag inte vet hur det är, även fast jag själv har erfarenhet av att vilja dö. Att försöka fokusera på minut för minut var något jag gjorde. Överlevde jag en minut till så var det liksom "bra", även om jag helst bara ville dö.
Livet som frisk har aldrig någonsin skrämt mig. Däremot vägen dit. Och det är tufft som fan att ta sig ur en djup depression. Men som jag sagt flera gånger. Jag tror inte att någon VILL vara kvar i mörkret. Alla vill väl må bra. Det om något är skrämmande för mig. Att folk tror att många psykiskt sjuka inte vill bli friska.

 

[mandalaki]

Varit borta ett par dagar så jag är lite förvirrad över tråddelningen men jag gissar att detta från förra tråden hör hemma här.

Finns det några exempel på ungdomar som gjort sig ett namn genom att skriva om sin psykiska sjukdom på det sättet som man oroar sig för här i tråden? Själv vet jag bara om sådan som skriver om hur de kämpar för att må bättre och det är ju ett lite annat fokus.

Jag är inte målgruppen så jag har inga namn. Men du kan säkert googla vilken sjukdom eller NPF som helst tillsammans med ”blogg” så hittar du exempel.

Jag undrar faktiskt också!

Min tanke utgick faktiskt från dig. Jag minns för flera år sedan när du hade en blogg som många bukefalister följde. Du skrev att bloggen handlade om ”mitt liv med mina sjukdomar” eller ”mitt liv med mina diagnoser”, minns inte vilket. Den enda diagnosen du hade var hypo- eller hypertyreos, minns inte vilket där heller. Och så trodde du att du hade ADD eller ADHD, minns inte vilket.

Det kändes helt otroligt att bygga en sjukdomsblogg på det. Men alla inlägg handlade om hur dåligt du mådde. Det gick inte att känna annat än att det där bloggandet inte var bra för dig.

 

[Saeta]

Men vet du så mycket om dina vänners mående att du kan uttala dig om hur det blir för dem långsiktigt? Kan du verkligen uttala dig om vilken funktion det fyller med ex bloggandet och vad det innebär för känslomässiga processer i sjukdomen?
Vad innebär ”det funkar superbra för dem”?
Jag tror det är ovanligt att man reflekterar lika djupt kring sjukdomsprocesser med en vän som man gör med sin psykolog.

Jag pratar om ätstörning generellt.

Ja men det tycker jag nog att jag gör. Vi är alla otroligt öppna med hur vi mår. Och vi pratar "bakom kulisserna" om behandlingar, psykologsamtal vi vart på osv. Så visst kan jag nog påstå att jag vet mycket om deras mående. Sen är det ju svårt att sätta sig in i deras känslor.

Jag tror det blir vanligare och vanligare att reflektera och prata väldigt ingående om ens sjukdomar med sina vänner. Och det tror jag är på grund av att många vågar prata om det offentligt. Sen är det väl en annan sak att prata med sin psykolog som en inte har ett känslomässigt band till. Men jag och mina vänner brukar iallafall prata om exakt samma saker som jag och tidigare psykologer har pratat om. Då har jag ändå gått hos många olika psykologer.

 

[Saeta]

Det är klart att ingen genuint vill vara kvar i sjukdom. Det är ju inte så de här begreppen bör tolkas.
Däremot är det ju extremt svårt att bli frisk och en psykisk sjukdom fyller oftast någon slags funktion.
Det handlar ju om så mycket mer än bara sina följare. Så ytliga processer pratar vi inte om.

Vad för funktion fyller det att vara psykiskt sjuk?

 

[Fruentimber]

Min tanke utgick faktiskt från dig. Jag minns för flera år sedan när du hade en blogg som många bukefalister följde. Du skrev att bloggen handlade om ”mitt liv med mina sjukdomar” eller ”mitt liv med mina diagnoser”, minns inte vilket. Den enda diagnosen du hade var hypo- eller hypertyreos, minns inte vilket där heller. Och så trodde du att du hade ADD eller ADHD, minns inte vilket.

Det kändes helt otroligt att bygga en sjukdomsblogg på det. Men alla inlägg handlade om hur dåligt du mådde. Det gick inte att känna annat än att det där bloggandet inte var bra för dig.

Men alltså, stopp nu. Det är väl ändå OTROLIGT onödigt att sitta och peka ut enskilda medlemmar i den här tråden? Vad är du ute efter? Helvete så gränslöst gjort. Rapporterat.

 

[Saeta]

Jag har två vänner som vägrar bli friska för de får så mycket vinster av att vara sjuka. Det är tragiskt.

Det tragiska är väl snarare att folk TROR att dessa personer vägrar bli friska. Vill personerna på riktigt må dåligt? Knappast.

 

[glimmer]

Varit borta ett par dagar så jag är lite förvirrad över tråddelningen men jag gissar att detta från förra tråden hör hemma här.



Jag är inte målgruppen så jag har inga namn. Men du kan säkert googla vilken sjukdom eller NPF som helst tillsammans med ”blogg” så hittar du exempel.



Min tanke utgick faktiskt från dig. Jag minns för flera år sedan när du hade en blogg som många bukefalister följde. Du skrev att bloggen handlade om ”mitt liv med mina sjukdomar” eller ”mitt liv med mina diagnoser”, minns inte vilket. Den enda diagnosen du hade var hypo- eller hypertyreos, minns inte vilket där heller. Och så trodde du att du hade ADD eller ADHD, minns inte vilket.

Det kändes helt otroligt att bygga en sjukdomsblogg på det. Men alla inlägg handlade om hur dåligt du mådde. Det gick inte att känna annat än att det där bloggandet inte var bra för dig.

Och du känner att personligt påhopp är okey? Och att nedvärdera någon annans mående?

 

[Niyama]

Men alltså, stopp nu. Det är väl ändå OTROLIGT onödigt att sitta och peka ut enskilda medlemmar i den här tråden? Vad är du ute efter? Helvete så gränslöst gjort. Rapporterat.

Fast @Saeta frågade ju faktiskt om exempel, och hon själv är ju ett sådant (även om det inte blivit en youtube eller blogg-"karriär" av det). Hon har under många år varit väldigt öppen med sin blogg här.

 

[escodobe]

Du tror alltså att jag inte vet hur det är, även fast jag själv har erfarenhet av att vilja dö. Att försöka fokusera på minut för minut var något jag gjorde. Överlevde jag en minut till så var det liksom "bra", även om jag helst bara ville dö.
Livet som frisk har aldrig någonsin skrämt mig. Däremot vägen dit. Och det är tufft som fan att ta sig ur en djup depression. Men som jag sagt flera gånger. Jag tror inte att någon VILL vara kvar i mörkret. Alla vill väl må bra. Det om något är skrämmande för mig. Att folk tror att många psykiskt sjuka inte vill bli friska.

Jag tolkar inte @Petruska som att hon menar att många inte vill må bra, men att vägen dit kan vara så svårt och skrämmande att det finns en ambivalens.

Jag har tex en person i min närhet med ett helt knippe diagnoser och problem. Bland annat en tydlig GAD och undvikande beteende . Självklart har personen en önskan om att bli frisk, men personen har lyckats bygga upp ett någotsånär om ändå mycket begränsat liv. En liten bubbla. Så länge det funkar tillräckligt ok, är ångesten så stor att personen inte är speciellt motiverad att förändra situationen i stort för att få det ännu bättre långsiktigt.
Det är liksom just så dom problemen uttrycker sig.
Det är komplicerade processen.

 

[glimmer]

Det tragiska är väl snarare att folk TROR att dessa personer vägrar bli friska. Vill personerna på riktigt må dåligt? Knappast.

Håller med. Tycker det tragiska är bristen på empati för andras mående.
Läser här åsikter om att psykisk/fysiskt sjuka inte vill bli friska och bara gillar sympati för att de delar med sig av sina besvär.

Alltså även om en person har psykolog-kontakt så har ju man inte det varje dag varje timma. Utan en kort tid nån gång i veckan, kanske t.o.m nån gång i månaden. Och när de här personerna då mår dåligt nån dag när de inte har psykologtid och känner för att prata ut, vart ska de vända sig tycker ni? Om inte till människor som också varit med om samma och som kan stötta och förstå?

Jag förstår att människor som har samma problematik drar sig till människor med liknande besvär för av samhället att döma så är det inte många som förstår hur det är om man inte varit där själv.

De flesta ser bara den sjuke som arbetsovillig, sjukdomsvinst och klagande. Det är sorgligt tycker jag. Alla vill vara friska, men alla har inte förmånen eller lyckan att få vara det.

 

[Fruentimber]

Fast @Saeta frågade ju faktiskt om exempel, och hon själv är ju ett sådant (även om det inte blivit en youtube eller blogg-"karriär" av det). Hon har under många år varit väldigt öppen med sin blogg här.

Men vad spelar det för roll? Det är bara så otroligt osmakligt gjort, att börja diskutera enskilda användare och deras psykiska mående, speciellt om man har vetskapen om att användaren inte mår/har mått bra. Hur svårt är det att ta ett annat exempel? Näe, inte okej alltså. Verkligen långt ifrån okej. Och dessutom dra in diagnoserna i det hela och antyda på att det inte är tillräckligt med diagnoser för att få skriva om? Jösses.

 

[Fruentimber]

Jag har hela tiden haft en olustig känsla över denna tråd och tycker att den hela tiden steppdansar på gränsen, men nu gick den fan över.

 

[Niyama]

Jaså? Jag har aldrig sagt att det är en fördom. Ja, jag menar att det är behandlare som ställt såna frågor. Även folk som har noll kunskap om psykisk ohälsa.
Det kan väl vara jättebra att prata med folk som varit med om samma sak som en själv, samtidigt som det säkert kan förvärra för vissa.

Poängen var att jag tycker inte det är konstigt alls att behandlare ställer såna frågor. Du verkade tycka att det var fel.

Här skriver du att det verkar vara en fördom.
http://www.bukefalos.com/threads/sjukdomsvinst-och-psykisk-ohalsa.1461953/page-2#post-18499583

 

[Sezziyanen]

Jag förstår att du är en anhängare av honom. Jag förstår också att som vit man är det lätt att tycka om hans åsikter. Jag däremot ser att hans åsikter inte är helt oproblematiska plus att jag är ingen anhängare av den typen av liberalism (jag är inte liberal alls egentligen).

Fast.. det är ju ett stort antagande av dig att stämpla mig som en "anhängare". Jag tycker han har en hel del vettigt, och en del jag inte håller med om. Jag tänker inte definiera mig som en anhängare av nån sådan person i vått och torrt

Tänker inte just kommentera din starka ras-fokus, men liberal, ja det anser jag verkligen att jag är i ordets rätta bemärkelse. För övrigt intressant att du valde att inte kommentera på det du var så bensäker på nyss, med exakta citat och hela faderallan.

 

[Niyama]

Men vad spelar det för roll? Det är bara så otroligt osmakligt gjort, att börja diskutera enskilda användare och deras psykiska mående, speciellt om man har vetskapen om att användaren inte mår/har mått bra. Hur svårt är det att ta ett annat exempel? Näe, inte okej alltså. Verkligen långt ifrån okej. Och dessutom dra in diagnoserna i det hela och antyda på att det inte är tillräckligt med diagnoser för att få skriva om? Jösses.

Tycker att det är mer okej att diskutera en person som är närvarande och med i diskussionen och själv frågar efter exempel, än att dra upp exempel som inte ens är här. Jo, det med diagnoser håller jag med om var onödigt.

 

[MiniLi]

Vad för funktion fyller det att vara psykiskt sjuk?

Psykisk ohälsa kommer ju med en rad beteenden som ställer till det för människor. Inte för att man vill utan för man inte har så mycket andra alternativ. Olika former av självskadebeteenden, tvång, ätstörningsrelaterade beteenden osv brukar ju generellt fylla ngn slags funktion för individen. Annars hade man ju inte gjort så.
Hade du haft ett ”bättre” beteende som fyllde samma funktion hade du nog valt detta.

Känsloreglering är ju en vanlig funktion.

Jag har alltså aldrig försökt påstå att människor ”vill” vara sjuka. Det är verkligen inte så jag ser det.
Tvärtom.

 

[monster1]

Varit borta ett par dagar så jag är lite förvirrad över tråddelningen men jag gissar att detta från förra tråden hör hemma här.



Jag är inte målgruppen så jag har inga namn. Men du kan säkert googla vilken sjukdom eller NPF som helst tillsammans med ”blogg” så hittar du exempel.



Min tanke utgick faktiskt från dig. Jag minns för flera år sedan när du hade en blogg som många bukefalister följde. Du skrev att bloggen handlade om ”mitt liv med mina sjukdomar” eller ”mitt liv med mina diagnoser”, minns inte vilket. Den enda diagnosen du hade var hypo- eller hypertyreos, minns inte vilket där heller. Och så trodde du att du hade ADD eller ADHD, minns inte vilket.

Det kändes helt otroligt att bygga en sjukdomsblogg på det. Men alla inlägg handlade om hur dåligt du mådde. Det gick inte att känna annat än att det där bloggandet inte var bra för dig.

Jag kan säkerligen hitta bloggar om där människor skriver om sina sjukdomar eller funktionsnedsättningar. Det jag var nyfiken på var bloggar eller andra sociala medier där man kunde se att personen inte kunde bryta sig ur sitt dåliga mående på grund av risken för att tappa följare, som det påtalades i den andra tråden. Det finns ju givetvis massor av människor som använder sitt dåliga mående som grund för ett konstnärskap eller författarskap. Sedan finns det ju de här exemplen: http://www.aldrigensam.com/ . NPFer blir man ju dock aldrig frisk inte heller bipoläritet, schizofreni, vissa typer av depressioner och ångesttillstånd. Man kan möjligen dämpa en del symptom. En del av den symptomdämpningen kan ju vara att få göra något av det tex skriva en offentlig dagbok. Många läste ju tex Kristian Gidlunds blogg när han skrev om sin resa mot döden han blev ju snarast hanterad som någon form av profet, skrev krönikor och gav ut en bok. Allt baserat på att han hade obotlig cancer och det finns massor av sådana exempel.