Sjuk förälder

[BernT]

Min pappa har blivit (inte fastställt än men väldigt troligt) dement och det är antagligen demens i sista fasen. Kan inte äta, dricka, duscha, gå, hänga med i samtal osv.

Han känner inte igen oss barn, det tar lång tid för honom att komma på vem han pratar med och inte i telefon då, blandar ihop oss, trodde att min halvsyster var död (och var inte ens ledsen, det var bara ett konstaterande från hans sida) och har på sistone blivit hysterisk. Han ringde min lillasyster och skrek om att han skulle flytta till alla möjliga olika orter (han ska INTE flytta, han är på sjukhus och ska ingenstans) och att min lillasyster bara ljög för honom när hon sa nej. Sen sa han att han lika gärna kan ta livet av sig för hon bara ljög. Hur nu det skulle gå till när han inte är kapabel till något.

Jag har inte hälsat på pappa än på sjukhuset (legat där i ca 5-6 veckor) eftersom jag bor i Göteborg och har en femmånadersbebis. Men egentligen allra mest för att jag inte orkar.. Men vi ska dit i ca mitten av maj.

Hur hanterar man en demenssjuk anhörig? Att han skulle "repa" sig och bli som vanligt är ju helt osannolikt så det känns som att man måste ställa in sig på att pappa aldrig kommer tillbaka. Hur länge lever man med demens i sista fasen? Pappa kan verkligen inte göra något själv.

Jag tycker att det är lite jobbigt men det får jag väl ta itu med sen, jag hinner inte riktigt med att dels ta hand om bebis, dels ska vi flytta (skönt nog inom samma område så vi byter bara till ny lägenhet och iaf inte ort) dels jobbar jag varannan helg och dels ska jag och sambon hinna med varandra och så pappas sjukdom och sen sist kommer ju hur det känns iom pappas sjukdom/förfall.

Är man hemsk om man inte finns där mer än att man hälsar på ibland och så? Pappa förstår ju ändå inget tänker jag. Och verkar oftast inte bry sig.

 

[Kilauea]

Det viktiga är att du orkar med dig själv, särskilt om han ändå inte känner igen er.
När min pappa var dålig och sedermera gick bort så var mamma hos honom dagligen, jag flera dagar i veckan och min bror bara några gånger. Allt enligt vad vi själva ville. Men så kände pappa fortfarande igen oss, hela tiden.

Det kan, beroende på hur nära man står sin anhöriga, vara sjukt jobbigt att se en person förändras så. Det är två olika sorger. Först sorgen att man förlorar personen rent närvarande, sen när man förlorar personen genom den faktiska döden.

Hur länge de kan leva är väldigt individuellt. Inte ens läkarna brukar kunna ge svar alla gånger tyvärr.

Jag beklagar att din pappa är dålig

 

[Hyacinth]

När min morfar fick alzheimer tyckte jag att det var skönt att träffa honom. Jag hade med BARNET vilket var ett lyckokast. Även om han inte kände igen mig blev han glad av att det var ett BARN med.

Vi pratade om sånt han gillade, fåglar, naturen och växter. Vi tog med glass, vilket han blev fantastiskt glad av.
Jag grät floder efteråt, men kände att det gjorde att jag fick en chans att bearbeta. Min morfar var borta, det var lite av en ytterst blek kopia kvar. Jag hälsade på 4-5 gånger vilket jag är glad över.

 

[Lovisaleonora]

Min morfar var borta, det var lite av en ytterst blek kopia kvar.

Jag tror det här kan vara bra att ta fasta på. Det är ett skal med annat innehåll. Ett skal som liknar någon man en gång känt. Och det är ju givetvis en stor sorg (och ibland ilska) över att det blivit så här. Varför det drabbat just mig. Och den sjuke, så klart.

 

[athena_arabians]

@BernT: Min mamma har alzheimers och har inte känt igen mig på flera år nu. När hon var i den mer aggressiva och oroliga fasen som din far verkar vara i så gled man bara med i konversationen, man försökte inte ta en diskussion utan bara försöka lugna ner och avleda.

Det som är skönt (antar jag) för den sjuke är när det gått så långt att ångesten och rädslan försvunnit, de blir litegrann som i sin egen bubbla. Det är dock vidrigt för oss anhöriga.

Jag upplever det också som @Hyacinth, den jag besöker är inte min mamma. Allt som var HON finns inte kvar. Jag har inga föräldrar kvar även om mamma lever fortfarande.

 

[Hyacinth]

Jag upplevde att besöken var ett bra sätt att hantera sorgen. Men svårt är det.

 

[mandalaki]

Jag tycker att det är lite jobbigt men det får jag väl ta itu med sen, jag hinner inte riktigt med att dels ta hand om bebis, dels ska vi flytta (skönt nog inom samma område så vi byter bara till ny lägenhet och iaf inte ort) dels jobbar jag varannan helg och dels ska jag och sambon hinna med varandra och så pappas sjukdom och sen sist kommer ju hur det känns iom pappas sjukdom/förfall.

Är man hemsk om man inte finns där mer än att man hälsar på ibland och så? Pappa förstår ju ändå inget tänker jag. Och verkar oftast inte bry sig.

Min mamma är dement, grad 2 på väg mot grad 3 enligt minnestest. Och det är inte jätteroligt varje gång att besöka henne och pappa. Men jag skulle inte orka leva med mig själv "sedan" om jag inte hälsade på dem med jämna mellanrum. När hon är borta vill jag inte tänka "jag struntade i att hälsa på henne för det var jobbigt/ jag prioriterade annat". För min egen skull är det viktigt att finnas där.

Din pappa har förmodligen klarare episoder också, då han nog skulle uppskatta att träffa dig. Men slumpen ska vara lycklig om du prickar en sådan med ditt besök.

 

[mazariin]

Jag arbetar med minneslösa patienter och det är väldigt olika hur anhöriga hanterar det. Det finns inget rätt eller fel sätt. Du ska göra som det känns bäst för dej. Dom lever ju väldigt mycket i nuet, och kan absolut uppskatta besök även om det är glömt en stund senare. Jag tror ändå att kontakten till anhöriga är viktig också för minneslösa, för stunden kan det innebära en stor trygghet för dem.

 

[Hyacinth]

Jo, Man får tänka på att hur genomtrist man själv tycker miljön är så kan den vara bra för den sjuke.
Kraven sänks på kul och underhållning när man som lilla morfar glömmer hur man sätter på sig byxorna.
Det är en ofta tyst, lite steril och tråkig miljö, men min morfar klarade inte massa intryck.
Det blev lättare när han var van, första månaderna var fruktansvärda och han kände sig inlåst och försökte rymma. Att vi visste att han hade det bäst där hjälpte inte, han förstod inte.
Vårt finaste ögonblick var över en mazarin
Han tyckte den var så söt och fin att det var synd att bita i den när han väl gjorde det var det så gott att han fnissade och jag bölade. BARNET kommenterade att gubben brevid luktade fis.
Det var alla tiders.

 

[Centaur]

Det är din pappa. Struntar du i att besöka honom nu kan du komma att ångra dig resten av livet.... Det låter som det gått väldigt snabbt utför med din pappa? Då har du kanske inte så mycket tid kvar.

Min mormor hade alzheimer och ja det är hemskt att se någon bli så borta, men det var ju ändå min mormor. Jag besökte henne många ggr men önskar att jag hade åkt dit ännu oftare. Upplevde att hon alltid kände igen oss, åtminstone förstod hon att vi var "hennes", även om hon inte kom ihåg att jag var hennes barnbarn så visste hon att jag var familj och att vi hörde ihop. De första åren tog vi med henne hem till oss några ggr också.

Hon hade också perioder/episoder där hon kunde bli väldigt arg, men det är ju sjukdomen och frustrationen samt förvirringen som orsakar det. Vi som är friska får bara tåla det och försöka lugna ner dem så gott det går. Kom ihåg att det eg inte är dig de är arga på. Personalen på boendet sa även att de som ofta får besök klarar sig bättre och verkar mer nöjda med sin tillvaro. Och att det i regel är helt fel att tänka att "personen är borta så det inte är någon poäng i att besöka dem".

Mormor förlorade sitt språk men hon förstod och kände mycket mer än de runtom trodde. För mig som är van att kommunicera med djur var det nästan samma sak, en ordlös kommunikation där jag kunde känna av vad hon tänkte och försökte säga. När jag sa det jag kände av att hon ville säga högt blev hon så glad och nickade och sa "ja". Dessutom glimtade hon till ibland! Mitt sista riktigt fina minne av henne var den sista julaftonen. Vi satt i hennes lilla lägenhet på boendet och kollade på gamla bilder från när vi barnbarn var små. Där fanns en bild av mig som 4-5 åring och jag glömmer aldrig hur hon strök handen över bilden, tittade upp på mig och strök mig på kinden och sa "du är lik dig". love:

Jag tror du kommer ångra dig om du inte tar dig tid att hälsa på din pappa.
Ta med dig gamla foton, minnen, bebisen och/eller andra barn, gärna hund om någon i familjen har en och det är tillåtet där han bor. Vi brukade ta med min systers lilla hund ibland och alla på boendet blev jätteglada! Såg verkligen hur deras ansikten sken upp när de fick syn på hunden.

 

[macan]

Det är fruktansvärt jobbigt att ha nära anhöriga med demenssjukdom. Och säkerligen är det svårt även för den sjuke. För även om den sjuke kanske oftast inte är riktigt medveten om sitt tillstånd så brukar det finnas stunder av insikt/klarhet även långt fram i sjukdomen. Och att vara medveten om sin sjukdom och att man har kognitiva och kanske även fysiska begränsningar är tufft.

För mig har det varit viktigt att "gå bredvid" min Alzheimersjuka förälder och stötta känslomässigt och praktiskt, trösta, krama, finnas, dela minnen mm. Jag vill fortsätta lära känna min förälder i takt med att sjukdomen ändrar dennes personlighet. Även om vår kontakt med varann aldrig varit dålig, så har den blivit oerhört mycket bättre sedan sjukdomen kom in i bilden och sedan min andra förälder gick bort. Jag "tvingades" (fast jag ser det mer som en stark instinkt och vilja) helt enkelt att försöka hitta ett sätt att försöka närma mig min förälder på dennes villkor och fick tillbaks bevis på hur mycket jag och mitt syskon verkligen betyder för föräldern

Åren med sjukdomen har varit tärande. De första fyra åren åkte jag de ca 25+25 milen varannan till var tredje helg för att kolla läget, ta hand om tvätt, städ, matlagning, styra upp annat som behövde göras, promenera etc. I kombination med krävande jobb, gamla husdjur som hade sina speciella behov, eget hus och hem som inte hanns med utan periodvis var i förfall, ja då fattar jag inte hur jag tog mig igenom allt. Lägg därtill en vattenskada i förälderns bostad med 6-8 månaders reparationstid då källare skulle utrymmas, förstörda saker gås igenom och kastas, bohag skulle packas och magasineras och sedan packas upp igen.


Jag är så glad att jag lagt all tid och engagemang på min förälder!! Idag är livet lättare på den fronten eftersom föräldern flyttat till vårdboende där han får god omvårdnad och hemmet är sålt. Jag hälsar numera på ungefär var 3-4:e vecka och ofta bara över dagen. För övrigt har vi tät telefonkontakt. Även om många samtal bara blir "nonsens" har vi båda glädje av dem. Till min stora glädje har min förälder alltid känt igen mig både i telefon och när vi ses men jag vet att det inte är självklart att det alltid kommer att få vara så.

Nu är vi ju alla olika men jag tycker att om du har minsta lilla möjlighet så försök att prioritera kontakten med din pappa under en tid och känn efter hur det känns. Orkar du? Jag tror att ni båda kommer att ha glädje av det.

 

[BernT]

Det är din pappa. Struntar du i att besöka honom nu kan du komma att ångra dig resten av livet.... Det låter som det gått väldigt snabbt utför med din pappa? Då har du kanske inte så mycket tid kvar.

Min mormor hade alzheimer och ja det är hemskt att se någon bli så borta, men det var ju ändå min mormor. Jag besökte henne många ggr men önskar att jag hade åkt dit ännu oftare. Upplevde att hon alltid kände igen oss, åtminstone förstod hon att vi var "hennes", även om hon inte kom ihåg att jag var hennes barnbarn så visste hon att jag var familj och att vi hörde ihop. De första åren tog vi med henne hem till oss några ggr också.

Hon hade också perioder/episoder där hon kunde bli väldigt arg, men det är ju sjukdomen och frustrationen samt förvirringen som orsakar det. Vi som är friska får bara tåla det och försöka lugna ner dem så gott det går. Kom ihåg att det eg inte är dig de är arga på. Personalen på boendet sa även att de som ofta får besök klarar sig bättre och verkar mer nöjda med sin tillvaro. Och att det i regel är helt fel att tänka att "personen är borta så det inte är någon poäng i att besöka dem".

Mormor förlorade sitt språk men hon förstod och kände mycket mer än de runtom trodde. För mig som är van att kommunicera med djur var det nästan samma sak, en ordlös kommunikation där jag kunde känna av vad hon tänkte och försökte säga. När jag sa det jag kände av att hon ville säga högt blev hon så glad och nickade och sa "ja". Dessutom glimtade hon till ibland! Mitt sista riktigt fina minne av henne var den sista julaftonen. Vi satt i hennes lilla lägenhet på boendet och kollade på gamla bilder från när vi barnbarn var små. Där fanns en bild av mig som 4-5 åring och jag glömmer aldrig hur hon strök handen över bilden, tittade upp på mig och strök mig på kinden och sa "du är lik dig". love:

Jag tror du kommer ångra dig om du inte tar dig tid att hälsa på din pappa.
Ta med dig gamla foton, minnen, bebisen och/eller andra barn, gärna hund om någon i familjen har en och det är tillåtet där han bor. Vi brukade ta med min systers lilla hund ibland och alla på boendet blev jätteglada! Såg verkligen hur deras ansikten sken upp när de fick syn på hunden.

Ska svara er andra med snart, har lite tight med tid just nu

Det har gått förbannat fort utför. För 2-3 månader sen var pappa helt klar i huvudet. Nu typ helt borta. Han har dessutom opererats för cancer i magen (det var efter denna operation han blev superdålig och blev så han är idag). Innan operationen så var han iofs dålig på att ta hand om sig men i huvudet helt klar. Så det har gått läskigt fort.

Mina syskon och mamma har besökt pappa en del, de säger att det är inte pappa längre. Mamma sa att han är som ett litet barn mentalt. Jag orkar inte riktigt åka dit. Dels pga att det blir ett projekt att ta med bebis osv och dels för att det känns som "ingen idé" vilket säkert inte stämmer. Men vi ska dit, dock flyttar vi i helgen och måste göra det först så att vi kommer lite iordning i nya läggan.

Pappa tyckte om min hund men tror inte han får följa med på sjukhuset, pappa ligger på en avd på sjukhus, han har inget boende (utom sin villa där han inte kan bo!). Jag har inte riktigt ork/tid att vara ledsen utan jag tar det sen. Jag har nog accepterat att pappa är borta redan. Som lite försvarsmekanism kanske.