C
Calenfiriel
En vän har en ung siameshona som de nu ska "göra sig av med" för att hon bits och klöser. Jag rådde dem att skaffa sällskap till henne i början, men nej, det räckte med en katt (han har haft ensamkatt innan, lyder anledningen, men det var en fet kastrerad huskattshane, BIG DIFFERENCE från en ung siameshona!!)...
Jag misstänker att katten är gravt understimulerad, i lägenhet utan sällskap och heltidsjobbande "föräldrar".
Hur vanligt är det egentligen att rena "lynnesfel" finns hos rasdjur?
Jag ska försöka få dem att stimulera och aktivera henne mer, jag tänker också att det kanske är en ungdjursfas hon går igenom, som växer bort om de behandlar henne rätt. Eller att det är en ovana som utvecklats från understimuleringen. Jag och pojkvännen tänkte ta henne först, men jag vet inte hur mycket jag vill offra mina egna katters tålamod och psyken. Min yngsta har precis blivit vuxen och slagit sig till ro, och harmonin är fullständig igen. Dessutom har vi inte mer tid än vad ägarna har, det enda vi har som de inte har är katter till sällskap. Jag vill så gärna göra något för kissen, men jag vill egentligen att DOM ska göra det, inte jag, för det är deras ansvar när de skaffar katt ju!
Och dessutom skulle vi varken ha plats eller tid för en kisse till hur stort mitt hjärta än är...var nära på att "rädda" en annan övergiven som sökte hem i en annons, men hon hade precis blivit tingad - ett tecken tro? Vi ska inte ha fler, inte i denna lilla lägenheten. Jag tror egentligen att det är bebisnerven som rycker i mig och pojkvännen
Vad tror ni? Inte om jag ska ta katten eller inte, för jag avböjer, men vad ska jag göra med hennes ägare, vad ska jag rekommendera? Några råd och tips och tankar? Dom ska väl inte behöva avliva katten i första taget!?
Jag misstänker att katten är gravt understimulerad, i lägenhet utan sällskap och heltidsjobbande "föräldrar".
Hur vanligt är det egentligen att rena "lynnesfel" finns hos rasdjur?
Jag ska försöka få dem att stimulera och aktivera henne mer, jag tänker också att det kanske är en ungdjursfas hon går igenom, som växer bort om de behandlar henne rätt. Eller att det är en ovana som utvecklats från understimuleringen. Jag och pojkvännen tänkte ta henne först, men jag vet inte hur mycket jag vill offra mina egna katters tålamod och psyken. Min yngsta har precis blivit vuxen och slagit sig till ro, och harmonin är fullständig igen. Dessutom har vi inte mer tid än vad ägarna har, det enda vi har som de inte har är katter till sällskap. Jag vill så gärna göra något för kissen, men jag vill egentligen att DOM ska göra det, inte jag, för det är deras ansvar när de skaffar katt ju!
Och dessutom skulle vi varken ha plats eller tid för en kisse till hur stort mitt hjärta än är...var nära på att "rädda" en annan övergiven som sökte hem i en annons, men hon hade precis blivit tingad - ett tecken tro?
Vi ska inte ha fler, inte i denna lilla lägenheten. Jag tror egentligen att det är bebisnerven som rycker i mig och pojkvännen Vad tror ni? Inte om jag ska ta katten eller inte, för jag avböjer, men vad ska jag göra med hennes ägare, vad ska jag rekommendera? Några råd och tips och tankar? Dom ska väl inte behöva avliva katten i första taget!?
