Sex minuter om dagen

[fickan]

Min mor är fritidspedagog och hon beklagar sig ofta över det här. Hon märker stor skillnad på barnen som börjar förskoleklass nu jämfört med för några år sedan. Föräldrar idag (nej inte alla..) pratar inte med sina barn utan slänger istället fram paddan eller smartphonen istället vilket resulterar i att många barn är otroligt eftersatta i språket helt i onödan.

 

[Araminta]

Sex minuter låter lite, tycker jag också. Saknar länk till artikeln som refereras. Och blir lätt förtvivlad över att nästa rekommenderade artikel lyder "Hjälp ditt barn med språket med Instagram" - det var ju precis det vi inte ville!

Men om man ska spekulera kring vad artikeln kan mena så gissar jag att det beror på hur man definierar "pratar med". Jag gissar att de sollat bort "kommandon" såsom "gör det", "kom hit", "nej" och "gå ut". Det är en del av vardagskommunikationen men ger inte speciellt mycket språklig input. Det finns ganska många familjer där detta är den enda typen av samtal som sker mellan förälder och barn. Många föräldrar vet inte hur man leker med barn, istället hamnar barnet framför skärmar eller så läggs lekandet på äldre syskon/kusiner. Andra föräldrar leker men glömmer av att prata samtidigt eller blir för styrande och släpper inte fram barnet tillräckligt.

Jag är logoped och lägger ganska stor del av min tid på att lära ut till föräldrar hur man leker språkstimulerande. Mitt perspektiv blir skevt då de barn jag träffar är språksvaga. Det är viktigt att påpeka att de allra flesta barn klarar sig fint även när inputen brister. Den mänskliga hjärnan är så socialt och språkligt fokuserad att den kan kompensera även när miljön inte är optimal. Det finns exempel med hörande barn som bara har teckenspråk hemma (t.ex. hörselskadade föräldrar) som har helt fin språkutveckling på talad svenska enbart med den stimulans de får från förskola och kompisar. Men, för de barn som hamnar hos oss, uppåt 10% av alla barn, så är det helt avgörande att de får höra så mycket språk av så hög kvalitet som bara möjligt.

Tyvärr är det också så att man har sett i forskning att vi pratar mindre med just de barnen som behöver mest stöd. Det är väldigt enkelt att jobba språkstimulerande med en fyraåring som aldrig är tyst och som själv initierar samtal om allt från mjölkpaket till döden. Det är betydligt svårare att göra samma sak med en fyraåring som inte sätter ihop mer än tre-fyra ord i taget, som inte engagerar sig i samtal eller som är svårförståelig. Med den senare så ser vi hur även de mest engagerade föräldrar och förskolepedagoger hamnar i "kommando-läget", den vuxne styr och barnet följer. Det är mänskligt då även vi vuxna behöver respons för att fortsätta kommunicera. Tyvärr leder det till spiraler där språksvaghet leder till minskad stimulans vilket leder till större svårigheter osv.

Nu kom jag lite ur spår men nörden inom mig behöver få utlopp ibland

Jag ska rätta mig själv. Liknelsen mellan barn som växer upp med teckenspråk och barn med bristande språkstimulering är helt uppåt väggarna. Teckenspråk är ett fullt likvärdigt språk, liksom svenska, dari och kinesiska. Den språkliga inputen från teckenspråkiga föräldrar kan vara minst lika rik som den från talande föräldrar. Jag ber om ursäkt. Måste ha helt tappat hjärnan för ett ögonblick.

 

[TheRedLightning]

Ännu mer obegripligt med flera? Om det är ett så kan man förstå att de insåg försent att det inte var deras grej.

Du har en poäng där. Jag har alltid fått höra att barn är inget man kan ångra och det bästa är om det är genomtänkt innan, tror många missar den biten tyvärr. :/

 

[pollex]

Jag ska rätta mig själv. Liknelsen mellan barn som växer upp med teckenspråk och barn med bristande språkstimulering är helt uppåt väggarna. Teckenspråk är ett fullt likvärdigt språk, liksom svenska, dari och kinesiska. Den språkliga inputen från teckenspråkiga föräldrar kan vara minst lika rik som den från talande föräldrar. Jag ber om ursäkt. Måste ha helt tappat hjärnan för ett ögonblick.

Jag måste bara säga att jag inte läste ditt inlägg som att teckenspråk skulle vara mindervärdigt på något sätt, utan enbart som att det faktum att teckenspråket (antar jag) är ett barns modersmål inte säger att det ska påverka hens svenska. Men jag tycker att det är jättefint att du skriver ett förtydligande inlägg, vilket engagemang!

 

[pollex]

Ja kommunikation är ju nyckeln, på något vis. Ju mer en pratar med varandra, desto mer utvecklat språk får de och desto mer avancerade saker kan en prata om och språket gör att en kan vara kreativ och skapa... Min dotter började skriva böcker innan hon kunde skriva själv. Hon kom med teckningar ihopsatta i en viss ordning och dikterade storyn och så skrev jag åt henne. Så underbart.

Det måste vara ett så "fattigt" föräldraskap, att inte prata med barnen.

Jag har alltid tänkt på ett rikt språk som en skatt jag vill ge till mina barn. Men jag inser att förmågan att göra det varierar och kan bero på faktorer utanför den individuella föräldern. Jag tänker att den undersökning vi pratar om nu förmodligen inte räcker för att säga någonting om hur mycket föräldrar umgås med sina barn eller hur de vill vara som föräldrar.

 

[pollex]

Tack för intressant! Väldigt tråkigt, men förståeligt på något sätt. Dvs om någon har tre barn och ett aldrig säger flasklock utan stor uppmuntran? Svårt.

Och så kommer ju jag med min tråkiga standardkommentar. Det visas ju gång på gång i undersökningar att föräldrarna då också pratar betydligt mindre med pojkar och pojkbebisar och sedan läser mindre för dem och sedan läser mindre skönlitterär text när de väl läser. Mindre än 6 minuter då eller (jag tänkte mer ned från 40 minuter eller ngt). + föräldrar läser allt mindre för barn alls.

Jag blev lite oroad när man kan få kommentarer från läraren som (i en klass där det anses gå merpart barn från uhm välutbildade? föräldrar?), ditt barn har så stort ordförråd, han använder ord som -riddare (eh va? är inte det det första ordet man lär sig från TVs utbud på barnkanalen?)

Har också ett som det är typ svårt att få tyst på.

Skriver under på din standarskommentar, med söner känns det ännu viktigare att prata, prata, läsa, läsa!

 

[pollex]

Min mor är fritidspedagog och hon beklagar sig ofta över det här. Hon märker stor skillnad på barnen som börjar förskoleklass nu jämfört med för några år sedan. Föräldrar idag (nej inte alla..) pratar inte med sina barn utan slänger istället fram paddan eller smartphonen istället vilket resulterar i att många barn är otroligt eftersatta i språket helt i onödan.

Flera har ju varit inne på det här med att det är iPads och telefoner som påverkar, antingen för att föräldrarna sitter fast i dem eller för att barnen parkeras vid dem eller både och. Det är sorgligt, tycker jag (i för stor utsträckning, då).

 

[Jozze]

Samtidigt, gällande plattor och telefoner: mitt barn har lärt sig jättemycket engelska genom att titta på skärmar. Iofs skulle hon kanske inte göra det om hon inte hade en rik svenska i grunden..?

Det enda jag hittade gällande vad som räknats in i de där 6 minuterna var att det inte var tillsägelser utan samtal. Men som @pollex skriver: vad är då ett samtal?

Här har vi iaf mååånga samtal per dag med femåringen, trots att hon samtidigt får titta för mycket på både tv och andra skärmar. Hon har alltid pratat mycket och haft ett rikt ordförråd.

 

[TinyWiny]

Jag undrar om det faktiskt har ändrat sig så mycket? När mina barn var små på 90-talet var det liknande rapporter. De flesta föräldrar pratar nog till sina barn men inte alla pratar med sina barn. Den skillnaden är enormt stor. Att ha en dialog istället för en monolog, att ha ett samtal istället för att ge instruktioner var vad de menade då och jag gissar att det är vad de menar nu med. Sorgligt få har samtal med sina barn så som de har med vänner och bekanta och det är det som faktiskt behövs.

 

[Sleepy]

Jag undrar om det faktiskt har ändrat sig så mycket? När mina barn var små på 90-talet var det liknande rapporter. De flesta föräldrar pratar nog till sina barn men inte alla pratar med sina barn. Den skillnaden är enormt stor. Att ha en dialog istället för en monolog, att ha ett samtal istället för att ge instruktioner var vad de menade då och jag gissar att det är vad de menar nu med. Sorgligt få har samtal med sina barn så som de har med vänner och bekanta och det är det som faktiskt behövs.

Håller med dig. Mina barn brukade faktiskt säga det ibland när de var små, att kompisarna och deras föräldrar inte umgicks och pratade så som vi gjorde. För mig känns det så naturligt, men alla gör inte så har jag förstått.

 

[Mirre]

Det är vad föräldrar ägnar åt att prata med sina barn, enligt en undersökning. Följden är självklart undermålig språkutveckling. Nu har jag inte studerat undersökningen, men funderar generellt på hur det är möjligt att inte prata med sina barn. Umgås de inte alls med barnen? Vad säger ni?

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/foraldrar-sa-gor-vi-for-att-fa-till-samtal-med-vara-barn

Jag är glad om jag får vila öronen 6 min om dagen snarare
Men tänker de att man sitter ner och har djupare samtal så kanske det blir mer begränsat hur mycket man pratar. Men pratar med dem görs hela tiden när vi är på samma ställe, framförallt stora är mycket ute med kompisar och kommer hem för att äta och sova typ haha

 

[TinyWiny]

Håller med dig. Mina barn brukade faktiskt säga det ibland när de var små, att kompisarna och deras föräldrar inte umgicks och pratade så som vi gjorde. För mig känns det så naturligt, men alla gör inte så har jag förstått.

Ja precis! Föräldrarna visste på sin höjd vad de hade gjort i skolan för där kom frågorna in men riktiga samtal fanns inte. De kände inte sina barn, visste inte deras tankar eller tog sig tid att lyssna på dem, uppleva saker tillsammans, diskutera saker och ting och lära sig av varandra. För mig var (och är nu med fast mina barn är vuxna, jag pratar gärna med bonusbarnbarnen om allt möjligt!) det jätteviktigt att lyssna på barns tankar och jag som är nästan nördigt intresserad av människor och varför de tänker, tycker och gör som de gör ville såklart prata med (inte till) och lära känna mina barn. Då var också helt andra saker än sådana klichéartade saker som frågor om vad de hade gjort i skolan viktiga, det var samtalet som var det viktiga, inte frågor.

Det var alltid samma sak om någon av barnens kompisar åt middag hemma, särskilt när de var små (i förskole, lågstadieåldern sådär). Vi pladdrade för fullt om allt och inget medans kompisen tittade lite storögt de första gångerna innan hen tog del i diskussionerna hen med. Jag fick frågan många gånger av endel föräldrar hur jag fick deras barn att äta. Jag hade inget svar på det men jag har en fundering om det kunde vara så enkelt som att fokus inte var på maten, inget tjat om att äta, utan på samtalet och de som hade svårt att äta åt av bara farten.

 

[Sleepy]

Ja precis! Föräldrarna visste på sin höjd vad de hade gjort i skolan för där kom frågorna in men riktiga samtal fanns inte. De kände inte sina barn, visste inte deras tankar eller tog sig tid att lyssna på dem, uppleva saker tillsammans, diskutera saker och ting och lära sig av varandra. För mig var (och är nu med fast mina barn är vuxna, jag pratar gärna med bonusbarnbarnen om allt möjligt!) det jätteviktigt att lyssna på barns tankar och jag som är nästan nördigt intresserad av människor och varför de tänker, tycker och gör som de gör ville såklart prata med (inte till) och lära känna mina barn. Då var också helt andra saker än sådana klichéartade saker som frågor om vad de hade gjort i skolan viktiga, det var samtalet som var det viktiga, inte frågor.

Det var alltid samma sak om någon av barnens kompisar åt middag hemma, särskilt när de var små (i förskole, lågstadieåldern sådär). Vi pladdrade för fullt om allt och inget medans kompisen tittade lite storögt de första gångerna innan hen tog del i diskussionerna hen med. Jag fick frågan många gånger av endel föräldrar hur jag fick deras barn att äta. Jag hade inget svar på det men jag har en fundering om det kunde vara så enkelt som att fokus inte var på maten, inget tjat om att äta, utan på samtalet och de som hade svårt att äta åt av bara farten.

Precis, när mina barn var små så såg jag på dem som små människor. Intressanta små människor med idéer och åsikter och tankar.

 

[Teilani]

Kommunikation med barn är mycket instruktion, men också väldigt mycket bekräftelse. ”Ja, den traktorn var stor.” ”Oj, så fort du sprang.” ”Nej, ekorrar kan inte flyga.”

Jag förstår att det finns barn som inte pratar så mycket, men i mitt fall är det svårt att få en syl i vädret.

Sen djupa samtal om livet, världen och allting, det har jag inte 6 minuter om dagen med min man heller. Men samtalen blir längre när de väl inträffar.

 

[Luff]

Jag har en jag inte fått tyst på. Vi har alltid haft samtal om allt möjligt. Och en med språkstörning och adhd m lite autism men normalbegåvad och ganska verbal. Där var det inte alltid lätt att hitta något att prata om. Då fick man kämpa för att vara intressant nog för ett samtal. Och det är mitt jobb att prata med folk. Så i hans fall kan nog 6 min stämma.

 

[Kattennizze]

Jag är inte alls förvånad. Vissa föräldrar säger bara enstaka ord och kommandon. Ät upp. Skorna. Tyst. Kom hit. Sluta.

Sen är barnet på förskola 7-17 och sen är det typ samma kommandon och "mamma orkar inte", "tyst, jag ser på Netflix/spelar PlayStation/spelar dator"

Jag ser detta så sjukt mycket att jag bara vill gråta ibland.

Men gud vad hemskt det är. Mn jag vet att det förekommer.

 

[ameo]

Jag själv har nog ansett att jag inte har ägnat sådär jättemycket tid åt att prata med mina barn. Men det har nog ändå varit mycket mer än jag tänkt på.
Den lågstadielärare som alla våra barn har haft i år 1-3 har flera gånger upprepat, på utvecklingssamtalen, att "det märks att ni pratar mycket med era barn". Alla fyra har tidigt haft ett rikt språk med stort ordförråd och stor språkförståelse.
Just att läraren ansett att vi har pratat mycket med våra barn har väl mest fått mig att inse hur lite andra måste prata med sina barn eftersom "det lilla" jag ansett att vi har samtalat med barnen ansetts vara mycket.

Jag tror att det är vårt bilåkande som gett mest tid till samtal. Det är där vi har pratat med varandra och främst där som barnen har ställt ungefär en miljard frågor om allt från varför vattnet är blått och vilken hästras som är finast till vad det och det ordet betyder och varför man ska kunna räkna matte.
Vi har läst sagor för och med dem och de har lyssnat på massor av ljudböcker när de var mindre. När sen läsningen kommit igång, så har de plöjt stora mängder böcker.

 

[nullo-modo]

Ser inte det som konstigt alls, iallafall inte på vardagar då mångas vardag är typ
8h sömn för vuxna och barn längre
10h jobb och att ta sig till och från jobbet (många har längre tid för att ta sig till och från jobb)
Finns då kvar 6h där det ska lagas mat, handla, städa och tvätta och när vi börjar prata om barn som börjar skolan så är det ju aktiviteter så som sport som var och varannan unge har flera kvällar i veckan plus läxor.

Har full förståelse för att det inte blir så mycket till prat annat än på helger eller semester.

 

[ameo]

Ser inte det som konstigt alls, iallafall inte på vardagar då mångas vardag är typ
8h sömn för vuxna och barn längre
10h jobb och att ta sig till och från jobbet (många har längre tid för att ta sig till och från jobb)
Finns då kvar 6h där det ska lagas mat, handla, städa och tvätta och när vi börjar prata om barn som börjar skolan så är det ju aktiviteter så som sport som var och varannan unge har flera kvällar i veckan plus läxor.

Har full förståelse för att det inte blir så mycket till prat annat än på helger eller semester.

Man får hoppas att personalen på dagis (förlåt, förskolan) och fritids har intresse, kompetens och möjlighet att ersätta en del av de samtal med barnen som föräldrarna inte hinner med.
Dagens samhälle är ju uppbyggt efter att båda föräldrarna jobbar heltid, vilket i de flesta fall innebär betydligt mindre tid tillsammans med barnen.

 

[Sol]

Mina ungar pratar hela tiden, jag försöker få dem att sluta. Ta en paus ibland.