Separation och höggravid.

[Arezo]

Jaha, min sambo har begärt att vi ska separera efter en längre konfliktfylld tid. Han varken orkar eller vill längre och jag kan inte klandra honom, även om det här är milslångt från vad jag önskat för oss.

Jag är gravid i v.38, vi har ett litet barn tillsammans sedan tidigare. Just nu har han flyttat ut till ett tillfälligt boende för att vi ska "landa". Vad gör man? Hur gör man? Vad ska man tänka på? vad ska man börja med? Allt bara snurrar och jag känner mig så otroligt låst.. Jag medicinerar sedan en tid tillbaka mot en depression och inom några veckor är kommer en ny filur in i mitt liv..

Hjälp?

 

[Madick]

Oj! Jag hoppas du har ett bra nätverk runt dig, föräldrar, vänner osv som kan hjälpa dig för det blir extra tufft nu ett tag, både med bebis och separation samtidigt.

 

[Arezo]

Jag förstår att det kommer bli tufft, på många plan, men vad har jag att välja på? Inget mer än att försöka hålla mig flytande, enkelt uttryckt. Det finns en del runtomkring men de har ju sig själva att ta hand om så i dagsläget kan jag inte hänga upp mig på dem. Barnafadern tänker väl sig att han ska hjälpa till på något vis, men frågan är hur man går tillväga? I vilket snöre ska man börja dra när det är såhär nära inpå? Vad är viktigast?

 

[AgentCarter]

Är det så illa att han måste flytta ut NU!? Jag tänker att det vore kanske lättare både för det mindre barnet och dig om han bor kvar, men kanske delade sovrum och minimal kontakt?

 

[Mabuse]

Är det så illa att han måste flytta ut NU!? Jag tänker att det vore kanske lättare både för det mindre barnet och dig om han bor kvar, men kanske delade sovrum och minimal kontakt?

Jag håller med, två veckor innan förlossningen är väl ungefär maximalt dåligt läge att flytta isär. Det är väl olika, men jag har då absolut behövt hjälp av pappan med att ta hand om bebisen första veckan eller så efter förlossningen, och har ni ett barn till verkar det ju orimligt att du skulle klara bägge barnen själv, som nyförlöst, med bara lite hjälp från hans del.

Är det så tokakut att han inte kan bo kvar till bebisen har kommit? Oavsett er relation, så har han ju helt enkelt jobb att göra med barnen de närmsta veckorna, som är svårt om man inte bor tillsammans med dem.

 

[lil-sis]

Jag förstår att det kommer bli tufft, på många plan, men vad har jag att välja på? Inget mer än att försöka hålla mig flytande, enkelt uttryckt. Det finns en del runtomkring men de har ju sig själva att ta hand om så i dagsläget kan jag inte hänga upp mig på dem. Barnafadern tänker väl sig att han ska hjälpa till på något vis, men frågan är hur man går tillväga? I vilket snöre ska man börja dra när det är såhär nära inpå? Vad är viktigast?

Han borde rimligen bo kvar tills den nya är ute och du har koll på läget med den nya.

Sen kan ni diskutera hur ni tar hand om barnen med varsitt boende.

 

[Girasol]

Du kan ta kontakt med din kommun för samtalsstöd och stöttning. Om mannen ifråga kommer lysa med sin frånvaro kan tänkas att du kan få hjälp med städning och handling första tiden. Mina föräldrar fick det när mina minsta syskon föddes (tvillingar) då de små var mycket sjuka i början. Då hade vi hemtjänst i några månader som kom två gånger i veckan har jag för mig.

 

[Arezo]

Att han just nu flyttat ut är för att få distans och för att jag tycker det är otroligt jobbigt att ha honom runt mig. Det är inte osannolikt att han kan bo här en kort period när barnet fötts, men det kommer tära otroligt mycket på mig. Jag funderar på praktiska saker, som förlossningen - det är visst upp till mig att avgöra om han ska vara där.. Och umgänge, både med stora och lilla barnet?

 

[lil-sis]

Att han just nu flyttat ut är för att få distans och för att jag tycker det är otroligt jobbigt att ha honom runt mig. Det är inte osannolikt att han kan bo här en kort period när barnet fötts, men det kommer tära otroligt mycket på mig. Jag funderar på praktiska saker, som förlossningen - det är visst upp till mig att avgöra om han ska vara där.. Och umgänge, både med stora och lilla barnet?

Umgänge kommer ni lämpligen överens om gemensamt.

 

[Arezo]

@lil-sis

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för frågan. Ja, till syvende och sist kommer vi överens om det gemensamt men jag tänkte om någon med erfarenhet kunde ge något råd eller förslag på hur det skulle kunna se ut.

 

[ameo]

i den bästa av världar kommer föräldrar alltid överens.
Verkligheten är inte alltid sådan. Jag kan ibland bli frustrerad över att vissa svar i liknande trådar direkt eller indirekt skuldbelägger de föräldrar som inte passar in i "den bästa av världar-mallen".
Självklart är det inte idealiskt på något sätt att separera så nära innan en förlossning, men jag kan inte heller tänka mig att någon väljer att separera vid ett sånt tillfälle bara för att jävlas. Utan det finns högst sannolikt goda skäl till det - vilket ts också antyder.

@Arezo hur litet är det äldre barnet? Och Hur konfliktfylld är er relation? Är det så illa att ni har svårt att vara i samma rum utan att bråka? Eller inte riktigt så illa?

 

[Girasol]

Funderar, @Kamomilla har aldrig levt tillsammans med sin yngste sons pappa. Hon kan säkert ge konkreta tips om hur de gjorde.

 

[lil-sis]

i den bästa av världar kommer föräldrar alltid överens.
Verkligheten är inte alltid sådan. Jag kan ibland bli frustrerad över att vissa svar i liknande trådar direkt eller indirekt skuldbelägger de föräldrar som inte passar in i "den bästa av världar-mallen".
Självklart är det inte idealiskt på något sätt att separera så nära innan en förlossning, men jag kan inte heller tänka mig att någon väljer att separera vid ett sånt tillfälle bara för att jävlas. Utan det finns högst sannolikt goda skäl till det - vilket ts också antyder.

@Arezo hur litet är det äldre barnet? Och Hur konfliktfylld är er relation? Är det så illa att ni har svårt att vara i samma rum utan att bråka? Eller inte riktigt så illa?

Syftar du på mig nu?

Jag skuldbelägger ingen.

Jag skriver vad jag tycker och hur jag skulle resonera, det handlar inte om skuld.

 

[Arezo]

@ameo

Tack!

Syskonet är drygt tre år. Vi kan vistas i samma rum utan bråk, men jag klarar inga längre stunder utan att bryta ihop så vi försöker undvika det..

Även om jag har god förståelse för varför han vill separera så känner jag mig naturligtvis väldigt sviken och ensam. Det är trots allt ett av de tillfällen då jag behöver min livskamrat som mest och nu, efter åtta år, har han valt att kliva ifrån den rollen.. Det är inget gemensamt beslut och det gör ont.
Samtidigt så verkar de flesta förvänta sig att det här ska hanteras känslolöst, som att det bara är att trycka på en knapp och gå vidare.

 

[ameo]

@lil-sis jag syftar inte på någon särskild utan lite mer allmänt den känsla jag får av tonen i flera av svaren här (och kanske med lite bukehistorik med "perfekta föräldrar" i bakhuvudet)
Skuldbeläggandet är kanske mer indirekt, men det blir ju ändå en tyngd att bära för den som redan ligger ner.

@Arezo jag försöker tänka lite alternativa lösningar, rent praktiskt.
Om vi nu förutsätter att det nya barnet är "friskt och någorlunda normalt", kanske kan han då ha det äldre syskonet hos sig de första dagarna? Och komma till dig och umgås med det nya barnet, samtidigt som det äldre syskonet då kan få tid att umgås med mamma och träffa sitt nya syskon? Jag tänker att det kanske kan underlätta för dig att inte behöva ha det äldre syskonet att ha koll på också, utan att du kan utnyttja bäbisens sovtid till att själv vila. (fast det är ju lite balansgång, så att det äldre barnet inte känner sig bortknuffat från sitt syskon)
Nej, jag vet inte om det är bästa lösningen, men det är "en" variant i alla fall.

Vem förväntar sig att du ska hantera det känslolöst? Det måtte vara någon som är tämligen känslolös själv, låter det som. Jag skulle snarare säga att det är viktigt att du släpper ut dina känslor!

 

[Smulu]

Jag tänker så här.
Praktiskt.
Förlossningen, sällskap? Kan du hitta en Doula, eller finns det någon vän som kan följa?
Kan du komma överens med pappan att han tar hand om 3 åringen under
BB-tiden och har 100% ansvar för 3 åringen under åtminstone de 10 pappadagarna?
Så kan du landa i att vara ensamstående tvåbarns mamma.

Ni hinner komma överens om umgängen sedan. Bebisen måste ju ändå vara mest med dej, pappan kan ju på sin höjd ta ut den på barnvagnspromenader eftersom maten finns hos dej. 3 åringen kan ju däremot umgås mycket med sin pappa. Bo över och så.
Bluddrar iväg, men iallafall... Ta en dag i taget.

 

[Svartfot]

Fy, vilken tråkig situation.

Kan det vara en ide att ngn annan tar ut de 10 första dagarna? Dessa är, om jag minns rätt, inte främst avsedda för att båda föräldrarna ska umgås med barnet (även om det är en väldigt positiv bieffekt). Utan de syftar främst till att du ska läka, ngt som i denna situation kanske görs bättre med ngn annan nära. Minns jag rätt är det du som styr vem som ska få ta ut dem.

Fadern borde ju ändå kunna ta hand treåringen då denna har rätt till fulltid på förskolan en månad efter BF.

 

[Kattennizze]

Jag skulle nog försöka lägga mina egna känslor av sorg, skuld, övergivenhet, utsattheten etc åt sidan och försöka fungera ändå tillsammans för att lösa den akuta situationen. Barnen måste ju tas om hand på bästa sätt och komma i första hand. Däremot skulle jag söka samtalsstöd för egen del för att orka. Sen skulle jag också höra av mig till kommunen och se om de kan erbjuda hjälp.

 

[cirkus]

@Arezo jag var ensam med mina tvillingar från dag 1. Vi löste det praktiskt så att pappan kom hem till mig och sov där två-tre nätter i veckan och jag sov nånannstans. För mig var sömnen det viktigaste, fick jag bara sova hyggligt ett par nätter i veckan så var resten inget problem

 

[cirkus]

@Arezo jag var ensam med mina tvillingar från dag 1. Vi löste det praktiskt så att pappan kom hem till mig och sov där två-tre nätter i veckan och jag sov nånannstans. För mig var sömnen det viktigaste, fick jag bara sova hyggligt ett par nätter i veckan så var resten inget problem

Vidare - jag hade låg ambitionsnivå på vad jag *gjorde* en sak om dagen var målet. Tyå gå till BVC, tvätta, handla. Inte mer. Gjorde jag mer var det bonus.