- Svar: 1
- Visningar: 637
Jag var på CR-kurs för Lotta i helgen igen och blev tilldelad ett stort halvblod som jag ridit 2 gånger tidigare. Han är ganska kraftigt byggd, är valpig och har lite egna idéer. Om han känner för att dra tyglarna ur ryttarens hand så gör han det. Han är råstark. Första gången jag red honom hade jag ingen koll alls. Jag kunde inte styra särskilt väl och han ångade på lite som han tyckte passade.
Men med helgens tre pass har jag nu ridit honom totalt 5 gånger och det går betydligt bättre. Jag lyckas förvisso inte hålla honom i rätt tempo exakt hela tiden, men det blir nästan rätt i alla fall för det mesta. Han är kul att rida. När man får honom att nästan sakta av till skritt så kan man i stället för att övergå till skrittens fyrtakt, be honom trava vidare i tvåtakt och den traven är det en del svikt i. Intressant upplevelse. Lotta kallade det för "seger över materian", för jag är egentligen bara som en flugfjärt uppe på den där hästen. Han är som sagt stor och stark och jag är bara en liten tvåbening.
Vid ett tillfälle då han reds av en annan ryttare (på en annan kurs) så var de och nosade lite på piaffen. Den var det kvalité i. Inget häng i handen utan med rätt bärighet. Han kan ju korta stunder och har nog egentligen en fallenhet för att kunna samla sig så där. Så trots att han egentligen är på tok för stor för mig så är han intressant att rida. Det vore kul om man kunde komma till ett läge där man kan också kan be honom länga steget utan att han drar och stannar mellan hand och skänkel. På sikt ska väl det vara möjligt.
För varje gång jag rider för Lotta så känns det bara bättre och bättre. Logiken känns klockren. Hästen är en partner i stället för ett redskap och det är en strävan efter harmoni som jag aldrig upplevt hos vanliga tränare. Anatomin och biomekaniken är i fokus, i stället för att man mekaniskt utan kunskap om funktionen hos häst och ryttare försöker forcera fram något. Det är lätt värt att åka +25 mil enkel väg för att gå på de här kurserna. Synd bara att jag inte har möjlighet att ta med mig Senioren. Det hade verkligen varit något.
Jag och "Heffaklumpen".
Men med helgens tre pass har jag nu ridit honom totalt 5 gånger och det går betydligt bättre. Jag lyckas förvisso inte hålla honom i rätt tempo exakt hela tiden, men det blir nästan rätt i alla fall för det mesta. Han är kul att rida. När man får honom att nästan sakta av till skritt så kan man i stället för att övergå till skrittens fyrtakt, be honom trava vidare i tvåtakt och den traven är det en del svikt i. Intressant upplevelse. Lotta kallade det för "seger över materian", för jag är egentligen bara som en flugfjärt uppe på den där hästen. Han är som sagt stor och stark och jag är bara en liten tvåbening.
Vid ett tillfälle då han reds av en annan ryttare (på en annan kurs) så var de och nosade lite på piaffen. Den var det kvalité i. Inget häng i handen utan med rätt bärighet. Han kan ju korta stunder och har nog egentligen en fallenhet för att kunna samla sig så där. Så trots att han egentligen är på tok för stor för mig så är han intressant att rida. Det vore kul om man kunde komma till ett läge där man kan också kan be honom länga steget utan att han drar och stannar mellan hand och skänkel. På sikt ska väl det vara möjligt.
För varje gång jag rider för Lotta så känns det bara bättre och bättre. Logiken känns klockren. Hästen är en partner i stället för ett redskap och det är en strävan efter harmoni som jag aldrig upplevt hos vanliga tränare. Anatomin och biomekaniken är i fokus, i stället för att man mekaniskt utan kunskap om funktionen hos häst och ryttare försöker forcera fram något. Det är lätt värt att åka +25 mil enkel väg för att gå på de här kurserna. Synd bara att jag inte har möjlighet att ta med mig Senioren. Det hade verkligen varit något.
Jag och "Heffaklumpen".
Sista åren jag red så red jag för en CR instruktör också, och en häst som nog är samma typ som din heffaklump. Ibland kändes det helt hopplöst men så fick man de där stunderna när man kände att det var vi två mot världen och vi kunde göra allt. 
