Scenskräck (hjälp!)

[Midsommarblomster]

Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större föredrag, men det har alltid gått bra ändå. Jag har till och med varit toasmadame på några bröllop och fått höra att det verkar falla väldigt naturligt för mig. Men nu har jag helt plötsligt fått scenskräck. Eller egentligen både scenskräck och svårigheter att prata om känsliga ämnen.

Jag tror att det började i samband med några konflikter på arbetsplatsen för något år sedan. Min roll hamnade i kläm och även om folk tyckte om mig så tyckte de inte om mitt uppdrag. Folk började luta sig tillbaka på möten och hålla armarna i kors. På digitala möten stängde en del kritiker av sin kamera, andra kunde synbart se kritiska ut. Jag blev osäker, och på något möte precis innan min föräldraledighet började hjärtat plötsligt slå fort och jag fick anstränga mig för att inte tappa tråden eller börja skaka på rösten.

Det här verkar ha gått utför och smittar av sig även i trygga sammanhang. Förra veckan skulle jag prata inför den här gruppen igen, där vi idag har gått vidare från där vi var för ett år sedan och alla är väldigt positivt inställda till arbetet. Det är kul nu. Men jag fick plötsligt scenskräck och började bli orolig för att jag skulle tappa tråden, eller få en blackout. Jag ryckte upp mig inför mötet och tänkte att varför i hela fridens namn skulle jag få det? Löjligt. Allt är ju bra nu och det är ett avslappnat möte. Men precis så blev det. Halvvägs in kände jag hur pulsen steg, jag blev så distraherad av hjärtklappningen att jag börjar tappa tråden. Jag kommer på en ursäkt så att jag får en paus, letar upp ett dokument. Andas några sekunder. Känner att rösten inte kommer fram när jag öppnar munnen. Andas lite igen. Fortsätter prata och efter någon minut släppte det.

Samma sak hände på ett tal i höstas, och idag när jag faktiskt i all ensamhet skulle prata med min chef om en jobbig sak. Hjärtat rusade och händerna skakade och JAG VET INTE varför jag reagerar så starkt hela tiden. Det skulle vara en enkel förklaring att saker helt enkelt är jävligt jobbigt rent känslomässigt för mig på jobbet men SÅ jobbigt är det faktiskt inte. Det är inget jag grubblar om på nätterna. Jag känner mig trygg och lugn på jobbet annars. Och jobbet förklarar ju inte varför det blev såhär på ett tal i höstas. Det är som om jag helt tappat förmågan. Eller att det blivit en ond spiral. Jag blir rädd för att det ska hända och så händer det.

Nu vet jag dessutom om att jag ska in i hetluften kring en del saker det här året. Vi har konflikter och slitningar och jag tänker inte låta mig bli överkörd. Jag ska driva ett stort förändringsarbete, prata mycket och kunna möta motstånd. Men hur i hela fridens namn ska jag kunna göra det när skakar som ett asplöv så fort jag ska göra min röst hörd? Hur ska jag kunna få förtroende i det här?

Vad gör man? Träffar en retoriker? Tränar framför spegeln? Förbereder sig in i absurdum? Jag är så säker på min sak, så stolt över mitt jobb och har aldrig varit såhär kompenent förr så jag förstår inte varför jag känner mig som ett sårbart barn så fort strålkastaren riktas åt mitt håll. Nåt har gått jättefel och jag behöver alla goda råd jag kan få av er.

 

[Tassa]

Har det hänt något annat som gör att du blir osäker på dig själv? Jag har efter en utmattning jättesvårt att prata om mig själv med tex chefen. Har inte alls haft det problemet innan men har väl på något sätt blivit väldigt känslosam.

Har väl egentligen inte direkt några tips till dig, men kan du fokusera på att du är väldigt kompetent och att du kan det här. Tänka på att det faktiskt gick bra även fast det blev jobbigt mitt i mötet, för jag förstod det som att du pausade lite och sedan släppte det? Det är ju jättebra gjort av dig tycker jag.

 

[vemsomhelst123]

Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större föredrag, men det har alltid gått bra ändå. Jag har till och med varit toasmadame på några bröllop och fått höra att det verkar falla väldigt naturligt för mig. Men nu har jag helt plötsligt fått scenskräck. Eller egentligen både scenskräck och svårigheter att prata om känsliga ämnen.

Jag tror att det började i samband med några konflikter på arbetsplatsen för något år sedan. Min roll hamnade i kläm och även om folk tyckte om mig så tyckte de inte om mitt uppdrag. Folk började luta sig tillbaka på möten och hålla armarna i kors. På digitala möten stängde en del kritiker av sin kamera, andra kunde synbart se kritiska ut. Jag blev osäker, och på något möte precis innan min föräldraledighet började hjärtat plötsligt slå fort och jag fick anstränga mig för att inte tappa tråden eller börja skaka på rösten.

Det här verkar ha gått utför och smittar av sig även i trygga sammanhang. Förra veckan skulle jag prata inför den här gruppen igen, där vi idag har gått vidare från där vi var för ett år sedan och alla är väldigt positivt inställda till arbetet. Det är kul nu. Men jag fick plötsligt scenskräck och började bli orolig för att jag skulle tappa tråden, eller få en blackout. Jag ryckte upp mig inför mötet och tänkte att varför i hela fridens namn skulle jag få det? Löjligt. Allt är ju bra nu och det är ett avslappnat möte. Men precis så blev det. Halvvägs in kände jag hur pulsen steg, jag blev så distraherad av hjärtklappningen att jag börjar tappa tråden. Jag kommer på en ursäkt så att jag får en paus, letar upp ett dokument. Andas några sekunder. Känner att rösten inte kommer fram när jag öppnar munnen. Andas lite igen. Fortsätter prata och efter någon minut släppte det.

Samma sak hände på ett tal i höstas, och idag när jag faktiskt i all ensamhet skulle prata med min chef om en jobbig sak. Hjärtat rusade och händerna skakade och JAG VET INTE varför jag reagerar så starkt hela tiden. Det skulle vara en enkel förklaring att saker helt enkelt är jävligt jobbigt rent känslomässigt för mig på jobbet men SÅ jobbigt är det faktiskt inte. Det är inget jag grubblar om på nätterna. Jag känner mig trygg och lugn på jobbet annars. Och jobbet förklarar ju inte varför det blev såhär på ett tal i höstas. Det är som om jag helt tappat förmågan. Eller att det blivit en ond spiral. Jag blir rädd för att det ska hända och så händer det.

Nu vet jag dessutom om att jag ska in i hetluften kring en del saker det här året. Vi har konflikter och slitningar och jag tänker inte låta mig bli överkörd. Jag ska driva ett stort förändringsarbete, prata mycket och kunna möta motstånd. Men hur i hela fridens namn ska jag kunna göra det när skakar som ett asplöv så fort jag ska göra min röst hörd? Hur ska jag kunna få förtroende i det här?

Vad gör man? Träffar en retoriker? Tränar framför spegeln? Förbereder sig in i absurdum? Jag är så säker på min sak, så stolt över mitt jobb och har aldrig varit såhär kompenent förr så jag förstår inte varför jag känner mig som ett sårbart barn så fort strålkastaren riktas åt mitt håll. Nåt har gått jättefel och jag behöver alla goda råd jag kan få av er.

Jag vet precis hur det är. Det går över ju mer man gör det, jag har faktiskt medicinerat med atarax vid några tillfällen (typ stora konferenser), troligen bara placebo men hjälpt mig iaf.

 

[Pilot]

Jag hade nog övervägt att prata med någon istället (terapeut eller liknande). Jag tycker egentligen att din reaktion är rätt rimlig. Det verkar finns viss risk för att samma problem uppstår, så tänker jag att du egentligen kanske ska behöva träna på att hantera dina känslor när det blir så.
Jag vet inte om jag låter flummig, men jag tänker på det här med att kunna skilja på sak och person, att det är ju inte dig de är arga på utan situationen. Men om hjärnan upplever att alla är arga på dig så blir det ju en väldigt negativ spiral. Ibland kan det ju hjälpa att resonera kring det och ha strategier för när sådana känslor dyker upp.

 

[Crossline]

KBT brukar vara effektivt på liknande besvär

 

[Raderad medlem 68338]

Jag har alltid varit väldigt bekväm med att prata inför folk, stå på scen eller i centrum. Men iom min sjukdom, stora mängder kortison och div biverkningar så har jag förändrats mycket fysiskt. Jag har helt enkelt gått från smal till tjock. Det kan låta ytligt, men det har skapat en osäkerhet inom mig när det gäller sociala situationer. Jag förstår liksom logiskt sett att jag har samma kompetens, det jag säger är inte mindre viktigt (eller oviktigt ) men jag har fått någon slags kroppsdysfori som skapat en självmedetenhet.
Nu menar jag inte att det behöver vara relaterat till att ngt hänt med din självkänsla/självuppfattning/självskattning men jag tänker att det kanske kan vara något sådant?

 

[co-SMAD4]

Min första tanke var faktiskt inte scenskräck, utan panikångestattack utifrån det du skriver. Det kan ske pga. stress, trauma, överbelastning, m.fl. orsaker. Oavsett vad, hade jag rekommenderat att prata med en terapeut/psykolog. De kan ge en verktyg för att hantera situationen och kanske också hjälpa en förstå varför det händer.

 

[Philosophia]

Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större föredrag, men det har alltid gått bra ändå. Jag har till och med varit toasmadame på några bröllop och fått höra att det verkar falla väldigt naturligt för mig. Men nu har jag helt plötsligt fått scenskräck. Eller egentligen både scenskräck och svårigheter att prata om känsliga ämnen.

Jag tror att det började i samband med några konflikter på arbetsplatsen för något år sedan. Min roll hamnade i kläm och även om folk tyckte om mig så tyckte de inte om mitt uppdrag. Folk började luta sig tillbaka på möten och hålla armarna i kors. På digitala möten stängde en del kritiker av sin kamera, andra kunde synbart se kritiska ut. Jag blev osäker, och på något möte precis innan min föräldraledighet började hjärtat plötsligt slå fort och jag fick anstränga mig för att inte tappa tråden eller börja skaka på rösten.

Det här verkar ha gått utför och smittar av sig även i trygga sammanhang. Förra veckan skulle jag prata inför den här gruppen igen, där vi idag har gått vidare från där vi var för ett år sedan och alla är väldigt positivt inställda till arbetet. Det är kul nu. Men jag fick plötsligt scenskräck och började bli orolig för att jag skulle tappa tråden, eller få en blackout. Jag ryckte upp mig inför mötet och tänkte att varför i hela fridens namn skulle jag få det? Löjligt. Allt är ju bra nu och det är ett avslappnat möte. Men precis så blev det. Halvvägs in kände jag hur pulsen steg, jag blev så distraherad av hjärtklappningen att jag börjar tappa tråden. Jag kommer på en ursäkt så att jag får en paus, letar upp ett dokument. Andas några sekunder. Känner att rösten inte kommer fram när jag öppnar munnen. Andas lite igen. Fortsätter prata och efter någon minut släppte det.

Samma sak hände på ett tal i höstas, och idag när jag faktiskt i all ensamhet skulle prata med min chef om en jobbig sak. Hjärtat rusade och händerna skakade och JAG VET INTE varför jag reagerar så starkt hela tiden. Det skulle vara en enkel förklaring att saker helt enkelt är jävligt jobbigt rent känslomässigt för mig på jobbet men SÅ jobbigt är det faktiskt inte. Det är inget jag grubblar om på nätterna. Jag känner mig trygg och lugn på jobbet annars. Och jobbet förklarar ju inte varför det blev såhär på ett tal i höstas. Det är som om jag helt tappat förmågan. Eller att det blivit en ond spiral. Jag blir rädd för att det ska hända och så händer det.

Nu vet jag dessutom om att jag ska in i hetluften kring en del saker det här året. Vi har konflikter och slitningar och jag tänker inte låta mig bli överkörd. Jag ska driva ett stort förändringsarbete, prata mycket och kunna möta motstånd. Men hur i hela fridens namn ska jag kunna göra det när skakar som ett asplöv så fort jag ska göra min röst hörd? Hur ska jag kunna få förtroende i det här?

Vad gör man? Träffar en retoriker? Tränar framför spegeln? Förbereder sig in i absurdum? Jag är så säker på min sak, så stolt över mitt jobb och har aldrig varit såhär kompenent förr så jag förstår inte varför jag känner mig som ett sårbart barn så fort strålkastaren riktas åt mitt håll. Nåt har gått jättefel och jag behöver alla goda råd jag kan få av er.

Jag tror också KBT skulle kunna vara något för att bli av med den onda spiralen. Det är ju inte ovana att prata och det är inte bristande kompetens, så att öva eller förbereda sig mer tror jag inte hjälper - snarare tvärt om. Det kommer bara att öka på självmedvetenheten (jag tror att @tornblomma är på rätt spår här).

 

[Pilot]

Jag har alltid varit väldigt bekväm med att prata inför folk, stå på scen eller i centrum. Men iom min sjukdom, stora mängder kortison och div biverkningar så har jag förändrats mycket fysiskt. Jag har helt enkelt gått från smal till tjock. Det kan låta ytligt, men det har skapat en osäkerhet inom mig när det gäller sociala situationer. Jag förstår liksom logiskt sett att jag har samma kompetens, det jag säger är inte mindre viktigt (eller oviktigt ) men jag har fått någon slags kroppsdysfori som skapat en självmedetenhet.
Nu menar jag inte att det behöver vara relaterat till att ngt hänt med din självkänsla/självuppfattning/självskattning men jag tänker att det kanske kan vara något sådant?

Jag är precis samma efter att ha gått upp mycket i vikt för några år sedan.

 

[Karro-Lina]

Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större föredrag, men det har alltid gått bra ändå. Jag har till och med varit toasmadame på några bröllop och fått höra att det verkar falla väldigt naturligt för mig. Men nu har jag helt plötsligt fått scenskräck. Eller egentligen både scenskräck och svårigheter att prata om känsliga ämnen.

Jag tror att det började i samband med några konflikter på arbetsplatsen för något år sedan. Min roll hamnade i kläm och även om folk tyckte om mig så tyckte de inte om mitt uppdrag. Folk började luta sig tillbaka på möten och hålla armarna i kors. På digitala möten stängde en del kritiker av sin kamera, andra kunde synbart se kritiska ut. Jag blev osäker, och på något möte precis innan min föräldraledighet började hjärtat plötsligt slå fort och jag fick anstränga mig för att inte tappa tråden eller börja skaka på rösten.

Det här verkar ha gått utför och smittar av sig även i trygga sammanhang. Förra veckan skulle jag prata inför den här gruppen igen, där vi idag har gått vidare från där vi var för ett år sedan och alla är väldigt positivt inställda till arbetet. Det är kul nu. Men jag fick plötsligt scenskräck och började bli orolig för att jag skulle tappa tråden, eller få en blackout. Jag ryckte upp mig inför mötet och tänkte att varför i hela fridens namn skulle jag få det? Löjligt. Allt är ju bra nu och det är ett avslappnat möte. Men precis så blev det. Halvvägs in kände jag hur pulsen steg, jag blev så distraherad av hjärtklappningen att jag börjar tappa tråden. Jag kommer på en ursäkt så att jag får en paus, letar upp ett dokument. Andas några sekunder. Känner att rösten inte kommer fram när jag öppnar munnen. Andas lite igen. Fortsätter prata och efter någon minut släppte det.

Samma sak hände på ett tal i höstas, och idag när jag faktiskt i all ensamhet skulle prata med min chef om en jobbig sak. Hjärtat rusade och händerna skakade och JAG VET INTE varför jag reagerar så starkt hela tiden. Det skulle vara en enkel förklaring att saker helt enkelt är jävligt jobbigt rent känslomässigt för mig på jobbet men SÅ jobbigt är det faktiskt inte. Det är inget jag grubblar om på nätterna. Jag känner mig trygg och lugn på jobbet annars. Och jobbet förklarar ju inte varför det blev såhär på ett tal i höstas. Det är som om jag helt tappat förmågan. Eller att det blivit en ond spiral. Jag blir rädd för att det ska hända och så händer det.

Nu vet jag dessutom om att jag ska in i hetluften kring en del saker det här året. Vi har konflikter och slitningar och jag tänker inte låta mig bli överkörd. Jag ska driva ett stort förändringsarbete, prata mycket och kunna möta motstånd. Men hur i hela fridens namn ska jag kunna göra det när skakar som ett asplöv så fort jag ska göra min röst hörd? Hur ska jag kunna få förtroende i det här?

Vad gör man? Träffar en retoriker? Tränar framför spegeln? Förbereder sig in i absurdum? Jag är så säker på min sak, så stolt över mitt jobb och har aldrig varit såhär kompenent förr så jag förstår inte varför jag känner mig som ett sårbart barn så fort strålkastaren riktas åt mitt håll. Nåt har gått jättefel och jag behöver alla goda råd jag kan få av er.

Med risk för att rekommendera något man absolut inte gör längre (dålig koll) och dessutom ge förslag på medicin som jag vet är dumt så vill jag ändå berätta att jag hade fruktansvärt jobbigt med alla typer av ”prata inför folk” förr och när hjärtat började slå snabbt så var det liksom kört.

Fick då och då stå på min arbetsplats och prata om fölningar och nyfödda föl inför praktikanter och elever från skolan som var där. Det var fruktansvärt, trots att jag pratade om det som verkligen är min specialkompetens och som jag VET att jag kan väldigt bra, så fick jag skyhög puls och kände mig plötsligt osäker på något jag jobbat med i 15-20 år och anses som ”expert” på.

Jag fick betablockerande att ta för att hålla pulsen nere och när det fysiska försvann så blev också skräcken betydligt lättare att hantera och det gick över ganska snabbt för min del.
Ska inte påstå att jag älskar det numera men det är iallafall hanterbart och jag kan genomföra det utan ångest och typ utomkroppsliga känslor.

 

[athena_arabians]

Jag är precis samma efter att ha gått upp mycket i vikt för några år sedan.

Jag är också i den situationen och det är jättejobbigt.

 

[emma-vsm]

Jag har inte samma erfarenheter som du beskriver och kanske hjälper det här inte dig nu när det är ganska omfattande besvär. I mitt jobb utbildar vi mycket om känsliga ämnen, och får alltid vara beredda på motstånd. För något år sen fick vi handledning av en väldigt duktig och kompetent person, som gav oss konkreta tekniker och sätt att hantera våra egna känslor och det motstånd vi möter. Om du är intresserad kan jag pm:a namnet!

 

[Midsommarblomster]

Tack för era svar! Efter att ha läst era svar, och fått ett PM om social ångest och därmed även läst på om det så blir det tydligt för mig också att det är en ångestproblematik. Det är ingen skräll. Jag har en genetisk känslighet för ångest och har nog inte gått igenom en enda större utmaning i livet utan att det kommit någon form av ångestproblematik som ett brev på posten. Det är bara förbaskat tradigt detta. Om och om igen..

Som du säger @Pilot så är reaktionerna inte helt orimliga. Vi har en del problem på jobbet, och en del problematiska personer. Jag tänker väldigt logiskt kring detta, att det här kan hända på arbetsplatser. Att jag inte ska ta det personligt. Att jag vill bidra till en bättre kultur där vi har högt till tak och är snälla mot varandra. Att jag tror på mig själv och min kompetens. Men det klart att det är svårt att inte påverkas av konflikter och att man inte vet om det blir otrevligt vilken sekund som helst. Lägg på sömnbrist med bebisen hemma, höga krav från alla håll och intensiva dagar så blir det kanske en rätt stark cocktail för en ångestkänslig.

Tror ni HR och ev. företagshälsa kan vara behjälpliga i frågan?

 

[Midsommarblomster]

Jag vet precis hur det är. Det går över ju mer man gör det, jag har faktiskt medicinerat med atarax vid några tillfällen (typ stora konferenser), troligen bara placebo men hjälpt mig iaf.

Med risk för att rekommendera något man absolut inte gör längre (dålig koll) och dessutom ge förslag på medicin som jag vet är dumt så vill jag ändå berätta att jag hade fruktansvärt jobbigt med alla typer av ”prata inför folk” förr och när hjärtat började slå snabbt så var det liksom kört.

Fick då och då stå på min arbetsplats och prata om fölningar och nyfödda föl inför praktikanter och elever från skolan som var där. Det var fruktansvärt, trots att jag pratade om det som verkligen är min specialkompetens och som jag VET att jag kan väldigt bra, så fick jag skyhög puls och kände mig plötsligt osäker på något jag jobbat med i 15-20 år och anses som ”expert” på.

Jag fick betablockerande att ta för att hålla pulsen nere och när det fysiska försvann så blev också skräcken betydligt lättare att hantera och det gick över ganska snabbt för min del.
Ska inte påstå att jag älskar det numera men det är iallafall hanterbart och jag kan genomföra det utan ångest och typ utomkroppsliga känslor.

Jag har tagit både betablockerare och atarax tidigare i livet och tycker att båda har fungerat bra! Jag känner nästan att jag skulle behöva det bara för att ta mig igenom ett samtal med HR om detta Om jag skulle boka ett möte vill jag ju kunna återge hela bilden men jag känner att jag får puls just nu bara av tanken på ett sånt möte.

 

[Midsommarblomster]

Jag har alltid varit väldigt bekväm med att prata inför folk, stå på scen eller i centrum. Men iom min sjukdom, stora mängder kortison och div biverkningar så har jag förändrats mycket fysiskt. Jag har helt enkelt gått från smal till tjock. Det kan låta ytligt, men det har skapat en osäkerhet inom mig när det gäller sociala situationer. Jag förstår liksom logiskt sett att jag har samma kompetens, det jag säger är inte mindre viktigt (eller oviktigt ) men jag har fått någon slags kroppsdysfori som skapat en självmedetenhet.
Nu menar jag inte att det behöver vara relaterat till att ngt hänt med din självkänsla/självuppfattning/självskattning men jag tänker att det kanske kan vara något sådant?

Visst är det sorgligt hur indoktrinerade vi blivit att vårt värde hänger på vår vikt. Jag kan absolut känna av det också, fast mest i andra sammanhang. Mycket av det är kopplat till min självkänsla som partner. Men just i jobbet tänker jag sällan på hur kroppen förändrats. Jag har också valt att ha löst sittande kläder på mig, det gör att jag känner att min kropp inte är i fokus och jag känner mig avslappnad. Men sen är det ju svårt att veta om det också kan vara en del, om än liten men ändå en del, i en himla olycklig cocktail just nu.

 

[Karro-Lina]

Jag har tagit både betablockerare och atarax tidigare i livet och tycker att båda har fungerat bra! Jag känner nästan att jag skulle behöva det bara för att ta mig igenom ett samtal med HR om detta Om jag skulle boka ett möte vill jag ju kunna återge hela bilden men jag känner att jag får puls just nu bara av tanken på ett sånt möte.

Ja för mig var det exakt den höga pulsen som gjorde att jag när det väl kom var helt oförmögen att formulera vettiga meningar och började fippla med allt som fanns tillgängligt etc. När jag väl upplevt det ett par ggr så blev ju skräcken för att hamna där igen fullständigt förlamande och hjärtklappningen kom ju då redan innan jag ens var igång bara vid tanken så som du beskriver.
Jag upplevde det som att precis alla kunde höra hur högt mitt hjärta slog och ljudet av det gjorde att jag helt tappade fokus.

Jag tror inte att jag kunnat samtala mig till en lösning eller det hade iallafall tagit mig mer tid. Har gått mycket i terapi så inte så att jag inte tror på det som metod men det blev för mig så starkt fysiskt att det kändes relativt enkelt att medicinera och då återfå kontrollen över min kropp och därmed min förmåga att kunna prata någorlunda sansat och metodiskt.

Kan för övrigt ångra våldsamt att jag inte tog hjälp för detta i skolåldern. Har vidriga minnen av redovisningar där jag hade en upplevelse av att tiden stod stilla och jag blev yr av att stå där längst fram med nån pekpinne i handen och prata om Ecuadors huvudstad, nån flod i Asien eller vad det nu handlade om i grundskolan. Mådde fruktansvärt dåligt innan och kan nu med lite perspektiv inte förstå att en lärare kunde tycka att det var en bra idé att tvinga sina elever att genomlida det.

 

[Raderad medlem 68338]

Visst är det sorgligt hur indoktrinerade vi blivit att vårt värde hänger på vår vikt. Jag kan absolut känna av det också, fast mest i andra sammanhang. Mycket av det är kopplat till min självkänsla som partner. Men just i jobbet tänker jag sällan på hur kroppen förändrats. Jag har också valt att ha löst sittande kläder på mig, det gör att jag känner att min kropp inte är i fokus och jag känner mig avslappnad. Men sen är det ju svårt att veta om det också kan vara en del, om än liten men ändå en del, i en himla olycklig cocktail just nu.

Jag menade inte att det behöver vara just detta som triggat dig, det hoppas jag att du förstod? Jag tog bara upp en sak som påverkat mig väldigt mycket. För mig är det mer än "lagt på mig några kilon" utan det är en stor förändring som gett utslag i stil med kroppsdysfori.
Min tanke var kanske att det kunde vara förändring även i ditt fall, men på ngt annat sätt? Att du liksom definierar dig själv annorlunda? Det behöver inte vara kopplat till det fysiska heller.
Obs. jag spånar verkligen vilt här och vill gärna tillägga att jag inte har några som helst vetenskapliga belägg för detta. Det är liksom fria tankar.

 

[Midsommarblomster]

Ja för mig var det exakt den höga pulsen som gjorde att jag när det väl kom var helt oförmögen att formulera vettiga meningar och började fippla med allt som fanns tillgängligt etc. När jag väl upplevt det ett par ggr så blev ju skräcken för att hamna där igen fullständigt förlamande och hjärtklappningen kom ju då redan innan jag ens var igång bara vid tanken så som du beskriver.
Jag upplevde det som att precis alla kunde höra hur högt mitt hjärta slog och ljudet av det gjorde att jag helt tappade fokus.

Jag tror inte att jag kunnat samtala mig till en lösning eller det hade iallafall tagit mig mer tid. Har gått mycket i terapi så inte så att jag inte tror på det som metod men det blev för mig så starkt fysiskt att det kändes relativt enkelt att medicinera och då återfå kontrollen över min kropp och därmed min förmåga att kunna prata någorlunda sansat och metodiskt.

Ska fundera på det. Kanske kan VC vara en start. Oavsett om HR kan hjälpa mig med det här eller inte så vill jag ju ändå ha möten med dem kring de problem som vi har på jobbet, och det känns ju som sagt helt omöjligt just nu att ens kunna förmedla det. Idag pratade jag som sagt med min chef om en mindre sak och jag fick ändå haspla ur mig det snabbt för att inte hinna bli allt för påverkad. Det är ju dötrist.

 

[Midsommarblomster]

Jag menade inte att det behöver vara just detta som triggat dig, det hoppas jag att du förstod? Jag tog bara upp en sak som påverkat mig väldigt mycket. För mig är det mer än "lagt på mig några kilon" utan det är en stor förändring som gett utslag i stil med kroppsdysfori.
Min tanke var kanske att det kunde vara förändring även i ditt fall, men på ngt annat sätt? Att du liksom definierar dig själv annorlunda? Det behöver inte vara kopplat till det fysiska heller.
Obs. jag spånar verkligen vilt här och vill gärna tillägga att jag inte har några som helst vetenskapliga belägg för detta. Det är liksom fria tankar.

Nej jag förstod absolut. Men jag tror inte det, jag känner mig ganska lugn i mig själv alla förändringar till trots. Det är mest att det liksom kommer en våg av känslor som jag tappar kontrollen över. Sedan jag skrev tråden i eftermiddags så har jag också kommit på att jag lätt blir väldigt känslosam även utanför jobbet. Visserligen när jag berättar om jobbet ibland, men även när jag berättar om andra saker. Talet jag höll i höstas handlade om fredspriset och jag pratade om förtryck, och började nästan gråta. Jag fick avbryta. När jag berättade för mamma om min väns destruktiva relation i höstas så brast jag bara ut i gråt helt plötsligt och kunde inte stoppa det. Detsamma ett par veckor senare när jag skulle berätta för henne att lillasyster hamnat i skottgluggen för en gängskjutning. Alltså, jag fattar ju att alla de här sakerna är jobbiga grejer. Vissa av dem riktigt jobbiga. Men jag brukar kunna prata om jobbiga saker. Eller i jobbiga sammanhang när folk sitter med armarna i kors på ett möte. Men nu är det som att allt går bra fram tills att det plötsligt kommer en smäll av känslor som jag helt tappar kontrollen över. Från 0 till 100 och jag tappar nästan andan i några minuter. Otroligt frustrerande.

 

[Raderad medlem 68338]

Nej jag förstod absolut. Men jag tror inte det, jag känner mig ganska lugn i mig själv alla förändringar till trots. Det är mest att det liksom kommer en våg av känslor som jag tappar kontrollen över. Sedan jag skrev tråden i eftermiddags så har jag också kommit på att jag lätt blir väldigt känslosam även utanför jobbet. Visserligen när jag berättar om jobbet ibland, men även när jag berättar om andra saker. Talet jag höll i höstas handlade om fredspriset och jag pratade om förtryck, och började nästan gråta. Jag fick avbryta. När jag berättade för mamma om min väns destruktiva relation i höstas så brast jag bara ut i gråt helt plötsligt och kunde inte stoppa det. Detsamma ett par veckor senare när jag skulle berätta för henne att lillasyster hamnat i skottgluggen för en gängskjutning. Alltså, jag fattar ju att alla de här sakerna är jobbiga grejer. Vissa av dem riktigt jobbiga. Men jag brukar kunna prata om jobbiga saker. Eller i jobbiga sammanhang när folk sitter med armarna i kors på ett möte. Men nu är det som att allt går bra fram tills att det plötsligt kommer en smäll av känslor som jag helt tappar kontrollen över. Från 0 till 100 och jag tappar nästan andan i några minuter. Otroligt frustrerande.

Kan det vara ngt fysiskt, tex hormoniell obalans? På sättet du beskriver det nu låter det nästan så. Du har ju också genomgått två ganska täta graviditeter? Vilket också påverkar hormonbalansen tänker jag