Särbegåvning

Det som utmärker särbegåvade är att de behövde färre fakta/detaljer osv för att förstå ett större sammanhang och se kopplingar. Att kunna mkt fakta är en sak och att tänka kring fakta är en annan. Jag säger inte att särbegåvade inte är intresserade av att kunna mkt fakta osv. Det är detta som gör att det inte går att jämföra den intellektuella utmaningen för en särbegåvad att prata med någon som kan Allt om ett visst ämne som den särbegåvade är intresserad av. Det utesluter naturligtvis inte att en särbegåvad kan njuta av att lära sig mer fakta eller att den som kan en massa ändå kan tänka intressant kring ämnet. Det går liksom bara snabbare och mer utifrån färre fakta.
Men det kan väl inte vara en svartvit skala? Särbegåvade är jättebra på resonemang och analys och normalbegåvade kan det inte alls? Tänker att kunskapsövertaget i många fall ändå måste ge bättre analyser hos person med iq typ 120 än särbegåvad med ingen kunskap/insikt i ämnet..
 
Men det kan väl inte vara en svartvit skala? Särbegåvade är jättebra på resonemang och analys och normalbegåvade kan det inte alls? Tänker att kunskapsövertaget i många fall ändå måste ge bättre analyser hos person med iq typ 120 än särbegåvad med ingen kunskap/insikt i ämnet..
Nej, självklart inte! Du har naturligtvis helt rätt. Mitt resonemang är mkt svartvitt för att illustrera skillnaden. Det är en glidande skala med en massa andra förmågor som påverkar!
 
Jag tror du blandar ihop högpresterande med mycket hög förmåga med att vara särbegåvad. Du är inte ensam. Det är väl just detta som är så svårt att förstå, på riktigt, att det inte handlar om att bara lära sig snabbare och mer.

Det kan låta som ett angenämt problem, och det kan det säkert vara för en del. Men för många är det inte så.

Jag utgår nog mycket från mig själv och mina egna erfarenheter, vilket såklart inte är bra, men när jag själv gick i skolan så var särbegåvning inget man pratade om, jag fick lära mig att sitta ner i båten och hänga med trots att allt var superlätt. Jag har alltså högt IQ, men inga diagnoser och är som folk är mest när det gäller social förmåga.

Sedan menar jag inte att högpresterande och särbegåvad är samma sak. Jag har jobbat som lärare och har haft massor av högpresterande elever som är högst genomsnittliga intellektuellt, och särbegåvade elever som inte får ett skit gjort i skolan. Det gör inte hög intelligens till mindre av ett privilegium (intelligens gör livet lättare, precis som att vara stereotypt snygg), då är det ofta andra saker som påverkar att skolan går dåligt.

Ett tecken på högt IQ och förstå hur saker fungerar kan jag tyckas vara att förstå hur skolan fungerar, förstå vikten av bra betyg, och vad en behöver göra för att nå dit. Det behöver inte betyda att personen med högt IQ som förstår det har kapaciteten att nå dit pga. andra svagheter så som brist på motivation, må psykiskt dåligt, bristande social kompetens eller vad det nu kan vara.

Är fortfarande ganska nyvaken och trött så känner att jag svamlar, men hoppas att jag inte är helt oförståelig! Förklara gärna varför särbegåvning är ett problem för så många, jag har inte den insikten tyvärr.
 
Som jag ser det så är finns det vissa människor med väldigt högt iq. Skulle de klara sig en natt i skogen? Skulle de klara en dag på gatan som ett gatubarn? Kanske, kanske inte. Jag har träffat några med extremt hög iq. De har varit fullt medvetna om att deras iq är endast kopplat till just iq. Inte att de skulle klara av att föda ett barn utan smärtlindring. Eller leda en grupp i kris eller vad man nu vill. De inser att sitt iq är ett av flera egenskaper som finns bland människor. Vi är flockdjur och vi har olika egenskap som har fått oss dit människan är idag. Min erfarenhet är inte att de är någon övermänniska som klarar allt i livet. MEN de tycker om att få sina hjärnor stimulerade och söker ett liv därefter.
 
Är fortfarande ganska nyvaken och trött så känner att jag svamlar, men hoppas att jag inte är helt oförståelig! Förklara gärna varför särbegåvning är ett problem för så många, jag har inte den insikten tyvärr.

Kan du tänka dig att läsa tråden? Vi är några som försökt förmedla just detta.
 
Såhär då; du är extremt talangfull på att måla. Du målar på och lär dig massor. Frågar duktiga och googlar. Utmanar dig och blir vassare och vassare. Så börjar det en målarkurs precis vid dig och du hakar på. Kruxet är att kursdeltagarna inte kommit så långt och målar på väldigt enkel teknisk nivå. Kursledaren ger ut övningar och de är också på enkel nivå. Målningarna är mest fyllda fält med en oblandad färg, utan djup osv. Gång efter gång. Du frågar om du får göra lite annat men det går inte. Alla är jättetrevliga och ni pratar om ditt och datt, men sällan om hur man ska utveckla sitt måleri. Efter en längre tid hoppar du av, eftersom det inte ger så mkt. Lättare att fråga en konstnärskompis, på ett forum eller kolla youtube. Efteråt får du höra att du uppfattas som nedlåtande och märkvärdig som inte nöjer dig med att måla enklare saker. Som att du är så mkt bättre än dem. Och ja, på ett sätt var det ju så, men du tyckte ju inte det minsta sämre än dem för det. Du blir ledsen. För det handlade ju inte om att se ner på dem, alls. De var jättetrevliga, men du vill ju utvecklas med målningen.


Är det en bra jämförelse?
 
Jag anser att flera i den här tråden har uttryckt att de inte förstår varför man inte vill umgås med människor och att det har varit svårt att förstå att jag anser att de flesta människor inte ger mig något. Jag är hellre ensam. Jag blir ihjälstressad av andra människor och deras problem. Jag ser ingen logik.
Jag ser inget nöje i att umgås.

Många med högt IQ har svårigheter att finna meningsfullhet att umgås med människor som inte kan följa med i deras tankebanor. Med det sagt gäller det givetvis inte alla.
Det finns säkert de som älskar att umgås med alla typer av människor. Jag menar i generella drag.
Njaej, jag vill bara påstå att det inte måste bero på IQ eller att högt IQ antagligen måste leda dithän.

Jag fick snarare uppfattningen om att du totalt har överskattat andra människors intresse för småprat om vädret. Jag är naturligt urusel på småprat om vädret faktiskt, (kommenterat av släkt). Och tyvärr ganska ointresserad av folks jobb och lön och huslån, får ju kontra med att leda in på trädgård och böcker och sådant som är kul för mig att prata om.

Till skillnad från dig så har jag nog trott att småprat och sådant inte är det alla i världen eftersträvar främst i kontakter med andra människor, men att det liksom duger mest.

Däremot såklart att folk i allmänhet gillar att umgås och festa och fika såklart, dvs många är extroverta och många är introverta men inte relaterat till IQ.

Hela den där artikeln någon citerade lät helt vansinnig för mig. Som om bara folk med jättehögt IQ skulle vara nyfikna och intresserade av saker och förstå elementär statistik (jag menar elementär... betyder ju att de flesta förstår den. Om han inte menade att speciell högIQ statistik är elementär men ville hedga lite). Nästan alla människor är nyfikna och vetgiriga mer eller mindre. Var skulle vi annars varit?
 
Nu har inte jag läst hela tråden, så detta har kanske redan sagts: Att säga att det är synd om särbegåvade är lite som att säga "stackars vita män".

Visst, det kan vara OTROLIGT jobbigt att växa upp och aldrig bli tillräckligt utmanad i skolan, och kanske aldrig anse sig ha en stimulerande diskussion med en annan människa, och alla andra saker som kan vara utmanande för en särbegåvad person. Oavsett, så får särbegåvade antas tillhöra en priviligerad grupp. I ett samhälle där pengar, kultur och status är viktigt (på gott och ont), och där intelligens är en viktig del för att nå utbildningar och jobb som kan leda till "rätt" sociala sfärer så ÄR det en fördel att vara "högintelligent" (vad som nu menas med det).

På samma sätt kan vita män självklart uppleva svårigheter i livet och ha det jobbigt, men en vit man kommer fortfarande att ha mer nerförsbacke i livet än andra grupper, rent strukturellt, för det är så vårt samhälle ser ut idag.

Jag tror att högt IQ/särbegåvning och liknande och att det är ett privilegium (alla skulle ju vilja få A i alla ämnen utan att anstränga sig!) är anledningen till att diskussioner kring detta upprör.

Svamlar jag bara eller lyckas jag få någon ordning på mina tankar? Vaknade ganska nyligen 🙈
Skolan fungerar inte så. Att ha hög iq är inte = klarar sig väl i skolan. Undervisningen i svensk skola är diversifierad och har många icke rent iq-relaterade ämnen och krav. Idrott, simning, slöjd, grupparbeten/samarbeten etc. Att många med höd iq klarar även dessa utmaningar bra, är kanske kopplat till att de är villiga att lära sig och behärska även dess, eller har drivkraften att bara kötta på så mycket det går och få toppbetyg så att de kan komma in på sin högre utbildning.
 
Skolan fungerar inte så. Att ha hög iq är inte = klarar sig väl i skolan. Undervisningen i svensk skola är diversifierad och har många icke rent iq-relaterade ämnen och krav. Idrott, simning, slöjd, grupparbeten/samarbeten etc. Att många med höd iq klarar även dessa utmaningar bra, är kanske kopplat till att de är villiga att lära sig och behärska även dess, eller har drivkraften att bara kötta på så mycket det går och få toppbetyg så att de kan komma in på sin högre utbildning.
Joo, men kötta på utan intresse eller talang är ju en stor del av skolan för väldigt många. (utanför forumdiskussioner där alla antingen kraschade ur skolan eller seglade igenom den) Det är kanske den insikten som lite gått förlorad numera. Det är ju inte många lärare som är totala supersmarta intresseväckartalanger men ändå måste (tycker man, förr för att staten tyckte det gagnade barnen, numera kanske enbart för att staten vill se fin ut i statistiken 😶 de verkar strunta i det verkliga värdet.) alla barn lära sig läsa o räkna o lite av varje, även om historieläraren är urtrist.

Skillnaden mot om man har högt IQ eller är en idrottstalang är väl att man måste kötta på i allt istället för i vissa saker. (förtvivlad för att man inget begriper kanske istället för förtvivlad för att man allt begriper).

Med det sagt så får man gärna för mig (vilket torde vara uppenbart vid det här laget) bara rulla tillbaka skolan till 70-talet om man vill (dvs gärna precis innan jag gick den under 80-talet och allt sådant jag avskydde med skolan :D började införas stället för katederundervisning :laugh: som jag gillar. Alltså det sista är personliga kommentarer, förstår om ingen annan tycker om det.)
 
Senast ändrad:
Det som utmärker särbegåvade är att de behövde färre fakta/detaljer osv för att förstå ett större sammanhang och se kopplingar. Att kunna mkt fakta är en sak och att tänka kring fakta är en annan. Jag säger inte att särbegåvade inte är intresserade av att kunna mkt fakta osv. Det är detta som gör att det inte går att jämföra den intellektuella utmaningen för en särbegåvad att prata med någon som kan Allt om ett visst ämne som den särbegåvade är intresserad av. Det utesluter naturligtvis inte att en särbegåvad kan njuta av att lära sig mer fakta eller att den som kan en massa ändå kan tänka intressant kring ämnet. Det går liksom bara snabbare och mer utifrån färre fakta.
Fast det är här jag vill protestera lite. Själva pudelns kärna.

Dvs personligen tycker ju jag att det är plättlätt att se kopplingar och förstå större sammanhang på lite information. Ibland ju mindre desto bättre om man säger så. Det är min favorit av alla saker att göra. Släng lite fakta på mig och jag skriver dig en uppsats med högtflygande slutsatser och allt.

Men ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större" :D

Är väl värt att reflektera över (även om de flesta tycker det borde stå tvärtom, tänka rätt är stort men tänka fritt är större. Då reflekterar de nog inte över resultat av forskning utan över sociala regler osv.)

Därmed inte sagt att jag drar rätt slutsatser. Det är ju bara rätt slutsatser som räknas. Fel slutsatser är ju totalt värdelösa, och mer värdelösa ju högre position och intelligens man har, och utan alla fakta riskerar man dra fel slutsatser hela tiden.

Därav mina små länkar till artiklar som kombinerar hög IQ med i vissa fall hög tro på konspirationsteorier.

Så det är såklart antagligen helt sant och väldigt rimligt att det är troligare att en intelligent människa träffar rätt i sina sammanhang och kopplingar än vad jag gör. Men att tro att det duger i verkligheten att köra på och koppla och förstå sammanhang utifrån hälften av den möjliga faktabasen man kan ha är ju helt vansinnig risk, eller?

Kul att köra Formel 1, men är det inte roligare utan ögonbindel?

(då kör jag ju hellre folkrace med fulla synfältet liksom :D)
 
Fast det är här jag vill protestera lite. Själva pudelns kärna.

Dvs personligen tycker ju jag att det är plättlätt att se kopplingar och förstå större sammanhang på lite information. Ibland ju mindre desto bättre om man säger så. Det är min favorit av alla saker att göra. Släng lite fakta på mig och jag skriver dig en uppsats med högtflygande slutsatser och allt.

Men ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större" :D

Är väl värt att reflektera över (även om de flesta tycker det borde stå tvärtom, tänka rätt är stort men tänka fritt är större. Då reflekterar de nog inte över resultat av forskning utan över sociala regler osv.)

Därmed inte sagt att jag drar rätt slutsatser. Det är ju bara rätt slutsatser som räknas. Fel slutsatser är ju totalt värdelösa, och mer värdelösa ju högre position och intelligens man har, och utan alla fakta riskerar man dra fel slutsatser hela tiden.

Därav mina små länkar till artiklar som kombinerar hög IQ med i vissa fall hög tro på konspirationsteorier.

Så det är såklart antagligen helt sant och väldigt rimligt att det är troligare att en intelligent människa träffar rätt i sina sammanhang och kopplingar än vad jag gör. Men att tro att det duger i verkligheten att köra på och koppla och förstå sammanhang utifrån hälften av den möjliga faktabasen man kan ha är ju helt vansinnig risk, eller?

Kul att köra Formel 1, men är det inte roligare utan ögonbindel?

(då kör jag ju hellre folkrace med fulla synfältet liksom :D)
Grunden är väl att förstå vad det innebär att leva med skyhög iq i kombination med en enastående förmåga till reflektion osv och det med ett högt driv och kreativitet. Sen kommer ju en massa annat in också; alltifrån andra förmågor, kunskaper, anknytning, vett, klokhet, ev npf, humör, uthållighet, introvert/extrovert, empati och en massa massa fler variabler. Tror 17 att det finns allt ifrån empatiska, utåtriktade underbara tålmodiga genier till introverta, dryga kufar som är oerhört kunniga inom ett smalt fält utan förmåga att prata med ngn annan än en likasinnad. Om det nu är motpoler.

Bara för att man är särbegåvad eller har högt iq betyder det ju inte att man är enastående klok. Bara att man har en formel 1- hjärna. Men det brukar, enligt det jag läst, och enligt en professor som har väldigt bra koll, sammanfalla med en rejäl dos insiktsfullhet, empati och klokskap. Men han sa också att det finns ett rejält antal riktigt konstiga kufar inne på klubben Mensa. Så atte... ja. Det är som det är.
 
Det som utmärker särbegåvade är att de behövde färre fakta/detaljer osv för att förstå ett större sammanhang och se kopplingar. Att kunna mkt fakta är en sak och att tänka kring fakta är en annan. Jag säger inte att särbegåvade inte är intresserade av att kunna mkt fakta osv. Det är detta som gör att det inte går att jämföra den intellektuella utmaningen för en särbegåvad att prata med någon som kan Allt om ett visst ämne som den särbegåvade är intresserad av. Det utesluter naturligtvis inte att en särbegåvad kan njuta av att lära sig mer fakta eller att den som kan en massa ändå kan tänka intressant kring ämnet. Det går liksom bara snabbare och mer utifrån färre fakta.
Det låter som ett tämligen riskabelt tänkesätt du framför!

Att förstå vad som är tillräckligt med fakta i en frågeställning för att kunna fatta bra beslut, eller skapa ett utredningsunderlag för beslutsfattande, är inte helt enkelt, och kräver just en en hel faktainhämtning.

Det är lätt att tänka fort, men fel, när det brister i faktainhämtningen.

Jag har jobbat med komplexa utredningar och analyser, och oavsett hör högt IQ, någon som jobbar med strukturering och analys har, så blir det det dåliga analyser, när det är brist på fakta.

Den som har den naturliga begåvningen att se mönster, och logiskt analysera mönster, blir antagligen färdig med en utredande och analyserande arbetsuppgift fortare, än den med mindre begåvning, men att tro att man kan skippa delar av faktainhämtningen är skrämmande!
 
Det låter som ett tämligen riskabelt tänkesätt du framför!

Att förstå vad som är tillräckligt med fakta i en frågeställning för att kunna fatta bra beslut, eller skapa ett utredningsunderlag för beslutsfattande, är inte helt enkelt, och kräver just en en hel faktainhämtning.

Det är lätt att tänka fort, men fel, när det brister i faktainhämtningen.

Jag har jobbat med komplexa utredningar och analyser, och oavsett hör högt IQ, någon som jobbar med strukturering och analys har, så blir det det dåliga analyser, när det är brist på fakta.

Den som har den naturliga begåvningen att se mönster, och logiskt analysera mönster, blir antagligen färdig med en utredande och analyserande arbetsuppgift fortare, än den med mindre begåvning, men att tro att man kan skippa delar av faktainhämtningen är skrämmande!
Skrev jag att man kan skippa faktainhämtningen?

Nu är det ju lite du som drar lite för stora växlar på lite för lite grund. Lite roande ska medges
 
Appropå kufar: För ett antal år sedan så bosatte sig en hemlös i kafeterian (Hilbertrum) i mattehuset på LTH över jul och nyårsuppehållet. Han hade kommit över en jacka med universitetets emblem men såg i övrigt ganska ovårdad ut med långt skägg och hår och trasiga kläder. Dock väldigt försynt och gjorde inget väsen av sig, utan han bara bodde där, utnyttjade en soffa som säng och lagade mat i köket som stod oanvänt. Ingen, inklusive jag, tänkte på det utan tog honom för en lektor eller professor på besök och det var först efteråt när någon undrade vem det var som det uppdagades.
 
Men då har du fått syssla med "något annat" i den utsträckning som du behövt. Det är inte samma som att sitta med upplevd meningslöshet dag ut och dag in. Läsa samma sida i boken sju gånger i väntan på att de andra ska bli redo att vända blad...läsa nästa sida sju gånger...

Håller med om att det oftast är bättre att bredda på plats där man är än att springa genom högre klasser. Och att anpassningen till andra också behöver finnas i lagom utsträckning. Men bara säga stå ut kan bli långsiktigt förstörande för eleven.

Modell tyst, snäll flicka lär sig att passivisera sig själv så ingen ska märka att hon kan för mycket. Kommer ut i livet och fortsätter att aldrig ta någon plats, hävda sina egna intressen/behov eller visa upp och utveckla sin kompetens. Det är nio år som präglar en mycket och inte bara kan viftas bort efteråt. Att det man har i sitt huvud inte har något värde och att man ska bete sig så andra inte påverkas av det.
En lärare som utsätter sin elev för det där borde byta jobb, kan jag känna. Och föräldrarna! Borde inte de prata med barnet och läraren om att hitta ett bättre sätt att hantera barnets läshuvud?
 
Jag utgår nog mycket från mig själv och mina egna erfarenheter, vilket såklart inte är bra, men när jag själv gick i skolan så var särbegåvning inget man pratade om, jag fick lära mig att sitta ner i båten och hänga med trots att allt var superlätt. Jag har alltså högt IQ, men inga diagnoser och är som folk är mest när det gäller social förmåga.

Sedan menar jag inte att högpresterande och särbegåvad är samma sak. Jag har jobbat som lärare och har haft massor av högpresterande elever som är högst genomsnittliga intellektuellt, och särbegåvade elever som inte får ett skit gjort i skolan. Det gör inte hög intelligens till mindre av ett privilegium (intelligens gör livet lättare, precis som att vara stereotypt snygg), då är det ofta andra saker som påverkar att skolan går dåligt.

Ett tecken på högt IQ och förstå hur saker fungerar kan jag tyckas vara att förstå hur skolan fungerar, förstå vikten av bra betyg, och vad en behöver göra för att nå dit. Det behöver inte betyda att personen med högt IQ som förstår det har kapaciteten att nå dit pga. andra svagheter så som brist på motivation, må psykiskt dåligt, bristande social kompetens eller vad det nu kan vara.

Är fortfarande ganska nyvaken och trött så känner att jag svamlar, men hoppas att jag inte är helt oförståelig! Förklara gärna varför särbegåvning är ett problem för så många, jag har inte den insikten tyvärr.
Tycker du sätter fingret på något viktigt där: en stor del av vad som gör att man lyckas i skolan/högskolan, upplever jag, är att man är bra på att förstå vad det är meningen att man ska lära sig, vad det är meningen att man ska göra. Då menar jag inte att man är bra på att betygsmaximera, utan just att man fattar vad det är tanken att man ska lära sig, vad som är viktigt.
 
Därav mina små länkar till artiklar som kombinerar hög IQ med i vissa fall hög tro på konspirationsteorier.
Om det hänger ihop så är min IQ sky rocket.

Jag har letat efter länken men kan inte hitta den.
Kan du lägga in den igen?
Med min i det närmaste sjukligt konspiratoriska personlighet så vore den intressant att läsa.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Satt och diskuterade det just, då många genom åren har kommit att kalla mig för just det. Men vad är egentligen särbegåvning? Hur ska...
2
Svar
26
· Visningar
3 335

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp