Särbegåvning

Kan inflika att jag har högt IQ enligt Mensa (efter att ha skrivit testet när mina vänner utmanade mig), och visst kan jag tycka det är SKITTRIST att hänga med människor som har andra intressen och/eller ser på saker och ting annorlunda från hur jag ser världen, men att tycka det är skittrist tror jag att jag hade tyckt oavsett IQ. Jag tror att de flesta av oss (oavsett IQ) får ut väldigt lite av att umgås med en viss typ av människor, utan att vara särbegåvade för det.
 
Det har du gjort i snart 20 år. Vad jag än skulle säga hade du inte blivit nöjd.
Men det är ju inget som spelar någon reell praktisk roll för dig.
Det gör det däremot att även andra uppfattar dig på det viset, det är flera i tråden som försöker få fram det.
När man uppfattas så kan det ge problem med interaktionen med andra i lägen där en smidig relation verkligen behövs. I det läget är egenskapen dålig för innehavaren.
Mig spelar det absolut ingen roll alls, jag är van vid att ha överseende med värre saker än så.
 
Men hur läste du nu? Jag är kass på att kallprata. Det var vad jag skrev. Jag lyckas väldigt sällan connecta med folk, oavsett. Det handlar säkert om en kombination av att jag ligger inom autismspektrat, är ointresserad av sociala kontakter, har väldigt svårt att förstå stora delar av normalt socialt umgänge, inte "ser" folk (bokstavligt talat, folkmassa eller skog, allt är bakgrundsflimmer om jag inte verkligen anstränger mig), att det kräver medveten ansträngning för att läsa och förstå normal social interaktion, och att jag om jag inte koncentrerar mig noga kan bli rätt obegriplig för att jag hoppar över både ord och ibland meningar när jag pratar.

All social interaktion kostar mig en massa energi.

Jag undrade bara hur du menade med det, kopplat till trådens fokus på högt IQ. Men då förstår jag bättre nu, tack! Jag har stor förståelse för att vi uppskattar social interaktion olika mycket och även har olika svårt för det, och jag ser då ingen mening i att alla ska ha samma grad av relationer med andra om man inte uppskattar det.
 
Det behöver inte vara, men generellt är väl de där "sociala grejerna man gör bara för att" något som inte alltid tilltalar högintelligenta, utan att man snarare tänker "vad är syftet?" i större utsträckning (det är inte isolerat till kallprat, men i och med att det är nåt man stöter på ganska ofta så blir det lätt mer påtagligt).

Jag ser själv inget syfte med kallprat, om en person sitter och ställer frågor till mig som den egentligen inte alls är intresserad av svaret på så anser jag att hen hellre kan vara tyst, jag ser helt enkelt inte poängen. Om någon är uppriktigt intresserad är det en annan femma och då pratar jag gladeligen med vem som helst. Men inte om det ska pratas för pratandes skull.

Men jag förstår inte varför kallprat skulle vara något som normalbegåvade förväntas se mer stimulans i? Är man inte intresserad av att prata om typ vädret eller att ha kontakt med en annan människa så är man inte, oavsett IQ.
 
Men det är ju inget som spelar någon reell praktisk roll för dig.
Det gör det däremot att även andra uppfattar dig på det viset, det är flera i tråden som försöker få fram det.
När man uppfattas så kan det ge problem med interaktionen med andra i lägen där en smidig relation verkligen behövs. I det läget är egenskapen dålig för innehavaren.
Mig spelar det absolut ingen roll alls, jag är van vid att ha överseende med värre saker än så.
Då får jag uppfattas så av dem.
 
Ber om ursäkt om jag helt missförstått trådens syfte. Men... öhmmm vad är det? Jag är kanske för lågbegåvad för att fatta. Är grejen att berätta hur särbegåvad/intelligent man själv är?
Jag uppskattar väldigt mycktet att umgås med människor som jag ser som intelligenta, mångfacetterade, snabba i huvudet, rappa i käften, kloka, allmänbildade, omvärldsintresserade osv. Men aldrig har någon av dessa framhävt ev särbegåvning eller sitt höga IQ eller dylikt.
 
Så kan det vara. Bara så otroligt många som inte är intressanta. Jag klarar inte av det där med kallprat.
Jag vet bara att det är vanligt bland begåvade att man har svårt att hitta någon man vill utveckla en relation med.

Nu hugger jag bara ett inlägg att svara på här men jag blev intresserad av den forskning du har nämnt att du arbetar med. Kan du berätta mer - vad är syftet, vilka är med i studien mm?
 
Ber om ursäkt om jag helt missförstått trådens syfte. Men... öhmmm vad är det? Jag är kanske för lågbegåvad för att fatta. Är grejen att berätta hur särbegåvad/intelligent man själv är?
Jag uppskattar väldigt mycktet att umgås med människor som jag ser som intelligenta, mångfacetterade, snabba i huvudet, rappa i käften, kloka, allmänbildade, omvärldsintresserade osv. Men aldrig har någon av dessa framhävt ev särbegåvning eller sitt höga IQ eller dylikt.

Jag ville mest flika in då det verkade diskuteras kring IQ och sociala interaktioner, där jag inte höll med kring vad som skrevs.

I mitt vardagliga liv är det nog bara mina vänner som utmanade mig för 10 år sedan som vet om att jag har skrivit "godkänt" IQ-test, det är inte direkt något som jag nämner annars.
 
Nej det kan hända att du inte är autistisk men du visar helt klart drag av det. Jag är som sagt inte särbegåvad själv, men ja jag har åtminstone en kurskamrat som är särbegåvad och undervisar på ett gymnasium med inriktning på elever med högt iq och ja det finns helt klart elever som är särbegåvade.


Så skrev du. Det finns inget gymnasium som är inriktat på elever med högt IQ. Vi har inte det i Sverige. Att ni sedan är bra på att bemöta dessa elever och att de därför söker sig dit är något helt annat.
Det verkar som du drar förhastade slutsatser, ja man inriktar sig på elever som har ett högt iq eller hög presterande, nej det betyder inte att man har iq test. Det är inte en tillåten urskiljnings metod och rent krasst betyder inte ett högt iq att man faktiskt fungerar i arbetslivet. Man är ute efter elever som hittar nya lösningar på nya problem, det kräver elever som kan arbeta självständigt, har eget driv och förstår att dra nytta av de kunskaper som finns runt dem och sen vidareutveckla dem.
 
Är det verkligen så svårt att förstå att intelligens är en betydande faktor för förmåga till resonemang, kopplingar och analys? Jag har jobbat som lärare länge nu och har undervisat integrerade särskoleelever, elever i gråzonen, genomsnittsliga, högpresterande och särbegåvade. Har också jobbat på gruppboenden och med annat. Det är ju, helt utan värdering en jättestor skillnad i förmåga!! Det går ju liksom inte att bortse ifrån. Annars skulle vi inte ha en särskola, en jättedebatt om hur oerhört svårt det är för elever i gråzonen att bli godkända i skolan och ha kommunala arbeten likt dagcentrar. Och det har ju inget med social kompetens, humor, empati eller ngt att göra. Över huvud taget. Ni som läser in det, måste ju nästan ha den värderingen själv. Det är ju bara en av många förmågor. För mig är det inte konstigare än att man har nedsatt syn eller liknande. Det är som det är bara, men det är ju bara en beskrivning på förmåga kring logik. Inget annat.

Ni som inte förstår att det kan vara tufft att vara särbegåvad och om ni har en helt vanlig genomsnittslig intelligens, har ni många vänner med intellektuell funktionsnedsättning? Har ni haft en längre relation med någon som har det? Har ni själva arbetat på tex ett dagcenter så att ni förstår? Om ni inte har det, så fundera rejält på varför. På riktigt. Gör det.

Det är säkert så att man kan sägas vara priviligerad om man hamnat helt rätt i livet, med en tjänst som är bra och med ngn vän som förstår en. Men innan man hittat dit är det för många ganska tufft att leva utan körkort och inte en enda körlektion med en hjärna lika snabb som en formel 1 bil. Att inte förstå det är faktiskt lika empatilöst som att inte förstå problematiken för människor med andra nedsatta förmågor. Faktiskt.

Det handlar verkligen inte om att rata 95% utifrån intelligens och exkludera alla som inte är särbegåvade och vara nedlåtande. Det handlar nog mer om att leva sitt liv, jämförelsevis, med ett superintresse som man sällan får ägna sig åt och väldigt få pratar Om. Och när man väl får prata av sig om sitt intresse, så är man superglad. Då vill man vara med det gänget som också gillar att prata om det. Det är faktiskt inte värre än så.

/ Inte särbegåvad.
 
Ber om ursäkt om jag helt missförstått trådens syfte. Men... öhmmm vad är det? Jag är kanske för lågbegåvad för att fatta. Är grejen att berätta hur särbegåvad/intelligent man själv är?
Jag uppskattar väldigt mycktet att umgås med människor som jag ser som intelligenta, mångfacetterade, snabba i huvudet, rappa i käften, kloka, allmänbildade, omvärldsintresserade osv. Men aldrig har någon av dessa framhävt ev särbegåvning eller sitt höga IQ eller dylikt.
Nä, men du ser kopplingen? Och om det är den kopplingen du också gör måste man ju få nämna den vid namn. Det är ju inte Voldemort vi talar om här utan en förmåga bara. Det är intressant att det upprör så mycket.
 
Men jag förstår inte varför kallprat skulle vara något som normalbegåvade förväntas se mer stimulans i? Är man inte intresserad av att prata om typ vädret eller att ha kontakt med en annan människa så är man inte, oavsett IQ.
Nä, det kan inte jag svara på, och jag har heller inte skrivit att det är så. Jag förklarade varför högintelligenta sällan har ett intresse av kallprat, inte att högt IQ är enda anledningen till att sakna intresse för det.
 
Är det verkligen så svårt att förstå att intelligens är en betydande faktor för förmåga till resonemang, kopplingar och analys? Jag har jobbat som lärare länge nu och har undervisat integrerade särskoleelever, elever i gråzonen, genomsnittsliga, högpresterande och särbegåvade. Har också jobbat på gruppboenden och med annat. Det är ju, helt utan värdering en jättestor skillnad i förmåga!! Det går ju liksom inte att bortse ifrån. Annars skulle vi inte ha en särskola, en jättedebatt om hur oerhört svårt det är för elever i gråzonen att bli godkända i skolan och ha kommunala arbeten likt dagcentrar. Och det har ju inget med social kompetens, humor, empati eller ngt att göra. Över huvud taget. Ni som läser in det, måste ju nästan ha den värderingen själv. Det är ju bara en av många förmågor. För mig är det inte konstigare än att man har nedsatt syn eller liknande. Det är som det är bara, men det är ju bara en beskrivning på förmåga kring logik. Inget annat.

Ni som inte förstår att det kan vara tufft att vara särbegåvad och om ni har en helt vanlig genomsnittslig intelligens, har ni många vänner med intellektuell funktionsnedsättning? Har ni haft en längre relation med någon som har det? Har ni själva arbetat på tex ett dagcenter så att ni förstår? Om ni inte har det, så fundera rejält på varför. På riktigt. Gör det.

Det är säkert så att man kan sägas vara priviligerad om man hamnat helt rätt i livet, med en tjänst som är bra och med ngn vän som förstår en. Men innan man hittat dit är det för många ganska tufft att leva utan körkort och inte en enda körlektion med en hjärna lika snabb som en formel 1 bil. Att inte förstå det är faktiskt lika empatilöst som att inte förstå problematiken för människor med andra nedsatta förmågor. Faktiskt.

Det handlar verkligen inte om att rata 95% utifrån intelligens och exkludera alla som inte är särbegåvade och vara nedlåtande. Det handlar nog mer om att leva sitt liv, jämförelsevis, med ett superintresse som man sällan får ägna sig åt och väldigt få pratar Om. Och när man väl får prata av sig om sitt intresse, så är man superglad. Då vill man vara med det gänget som också gillar att prata om det. Det är faktiskt inte värre än så.

/ Inte särbegåvad.

Det är väl ingen som har svårt att förstå att det kan vara tufft att vara särbegåvad (också).

Det jag tror att de flesta reagerar på är den föraktfulla tonen gentemot andra människor som inte har samma IQ eller högre
 
Jag tänker att det som provocerar snarare är när man anser att relationer med omgivningen endast ska vara till nytta och nöje för en själv, och att man rättfärdigar att det är och måste vara så på grund av att man har högt IQ. För det första är ju kausaliteten i det sista inte sant, att vara icke-social och introvert (vilket jag inte menar inte är samma sak) är man inte på grund av det höga IQ:t, icke-social och introvert kan man vara med högt eller lågt IQ. För det andra funkar sociala relationer inte som så att man kan diktera vad som är bra för en själv, och förvänta sig att resten av världen ska anpassa sig till en själv, och sedan hänvisa till att man är missförstådd när man får kritik mot sitt sätt att uttrycka sig så att man uppfattas som att man ser ner på andra. Det är nog inte så mycket ens val av vänner som provocerar, som att det till synes även dikteras förväntan om att omgivningen i allmänhet ska anpassa sig till en enskild person utan motsvarande anpassning tillbaka.

Om en hela tiden hänvisar till sin fantastiska intellektuella förmåga så kommer ju även en större förväntan med det höga IQ:t att man åtminstone logiskt (även om man skulle ha nedsatta sociala förmåga att "snappa upp" i omgivningen) kan inse hur det ena leder till det andra, än med ett lågt IQ.

"Jag tänker att det som provocerar snarare är när man anser att relationer med omgivningen endast ska vara till nytta och nöje för en själv, och att man rättfärdigar att det är och måste vara så på grund av att man har högt IQ. För det första är ju kausaliteten i det sista inte sant, att vara icke-social och introvert (vilket jag inte menar inte är samma sak) är man inte på grund av det höga IQ:t, icke-social och introvert kan man vara med högt eller lågt IQ. För det andra funkar sociala relationer inte som så att man kan diktera vad som är bra för en själv, och förvänta sig att resten av världen ska anpassa sig till en själv, och sedan hänvisa till att man är missförstådd när man får kritik mot sitt sätt att uttrycka sig så att man uppfattas som att man ser ner på andra. Det är nog inte så mycket ens val av vänner som provocerar, som att det till synes även dikteras förväntan om att omgivningen i allmänhet ska anpassa sig till en enskild person utan motsvarande anpassning tillbaka."

Oavsett personlighetdras så tänker jag att i sin umgängeskrets har vederbörande samma lojalitetsnormer som hos de flesta andra. Vederbörande är säkert en god kamrat till sina vänner, även om de är utvalda efter dennes kriterier. Jag tror säkert att vederbörande kan bli glad av att träffa en gammal skolkamrat och stå och småprata med denne. Det betyder kanske inte att de byter nummer och börjar umgås. Nu lägger jag ord i munnen på vederbörande och tillskriver saker som jag inte vet om just denne. MEN, jag har lite erfarenhet av liknande personlighet och utgår därifrån.

"Om en hela tiden hänvisar till sin fantastiska intellektuella förmåga så kommer ju även en större förväntan med det höga IQ:t att man åtminstone logiskt (även om man skulle ha nedsatta sociala förmåga att "snappa upp" i omgivningen) kan inse hur det ena leder till det andra, än med ett lågt IQ."

Jag tänker att det är dina förväntningar att ett visst beteende skall komma med vissa egenskaper. Det är en norm som läggs på vederbörande. Att den skall vara på ett sätt för att fylla samhällets normer och förväntningar på en människa med hög iq. Jag tycker det är befriande att vederbörande i stället har begränsat sitt umgänge till den typ av människor som ger denne något. Det betyder inte att människan måste vara otrevlig mot människor i lag (vilket den kanske är, det är inget jag vet något om).

Men att man skall styra/förmå/sätta press på en människa att följa samhällets normer för hur vi förväntar oss att de skall bete sig tycker jag inte om. Att vederbörande om och om igen skriver om sin höga iq är denne helt naturligt då denne svarar på frågor i tråden.

En släkting till mig är oerhört duktig på en sport och vill bara utöva sporten på en nivå som stämmer överens med henne. Hon får inte ut något av att utöva fritidsintresset av att gå ned i nivå. Snarare så strävar hon alltid efter att utöva intresse med människor på högre nivå som hon själv. Jag ser det som en drift hos henne. Jag tänker att vederbörande i tråden har sin iq som intresse och har en drivkraft därefter. Håller isär jobb och intresse/vänner. På fritiden väljer vederbörande ut dem som passar att ”hänga med”.
 
Är det verkligen så svårt att förstå att intelligens är en betydande faktor för förmåga till resonemang, kopplingar och analys? Jag har jobbat som lärare länge nu och har undervisat integrerade särskoleelever, elever i gråzonen, genomsnittsliga, högpresterande och särbegåvade. Har också jobbat på gruppboenden och med annat. Det är ju, helt utan värdering en jättestor skillnad i förmåga!! Det går ju liksom inte att bortse ifrån. Annars skulle vi inte ha en särskola, en jättedebatt om hur oerhört svårt det är för elever i gråzonen att bli godkända i skolan
Jag har inte det minsta svårt att förstå att intelligens underlättar förmåga till ”resonemang, kopplingar och analys” det jag har svårt att förstå är hur man som särbegåvad kan vara bättre på det än 95% av alla man möter i alla ämnen, alltid. Jag tänker att man för att kunna resonera och göra kopplingar på ett bra sätt måste ha både massvis av fakta och förståelse för ett ämne som inte kommer automatiskt bara för man har högt iq, typ 1700-tals historia i England eller hur det är att vara svart i USA.
Många man möter som särbegåvad har ju iq som är relativt likt ens eget så jag förstår inte hur kunskapsövertaget som de flesta man möter ändå måste ha inte kan kompensera ev lägre iq.
 
Nu har inte jag läst hela tråden, så detta har kanske redan sagts: Att säga att det är synd om särbegåvade är lite som att säga "stackars vita män".

Visst, det kan vara OTROLIGT jobbigt att växa upp och aldrig bli tillräckligt utmanad i skolan, och kanske aldrig anse sig ha en stimulerande diskussion med en annan människa, och alla andra saker som kan vara utmanande för en särbegåvad person. Oavsett, så får särbegåvade antas tillhöra en priviligerad grupp. I ett samhälle där pengar, kultur och status är viktigt (på gott och ont), och där intelligens är en viktig del för att nå utbildningar och jobb som kan leda till "rätt" sociala sfärer så ÄR det en fördel att vara "högintelligent" (vad som nu menas med det).

På samma sätt kan vita män självklart uppleva svårigheter i livet och ha det jobbigt, men en vit man kommer fortfarande att ha mer nerförsbacke i livet än andra grupper, rent strukturellt, för det är så vårt samhälle ser ut idag.

Jag tror att högt IQ/särbegåvning och liknande och att det är ett privilegium (alla skulle ju vilja få A i alla ämnen utan att anstränga sig!) är anledningen till att diskussioner kring detta upprör.

Svamlar jag bara eller lyckas jag få någon ordning på mina tankar? Vaknade ganska nyligen 🙈
 
Jag har inte det minsta svårt att förstå att intelligens underlättar förmåga till ”resonemang, kopplingar och analys” det jag har svårt att förstå är hur man som särbegåvad kan vara bättre på det än 95% av alla man möter i alla ämnen, alltid. Jag tänker att man för att kunna resonera och göra kopplingar på ett bra sätt måste ha både massvis av fakta och förståelse för ett ämne som inte kommer automatiskt bara för man har högt iq, typ 1700-tals historia i England eller hur det är att vara svart i USA.
Många man möter som särbegåvad har ju iq som är relativt likt ens eget så jag förstår inte hur kunskapsövertaget som de flesta man möter ändå måste ha inte kan kompensera ev lägre iq.
Det som utmärker särbegåvade är att de behövde färre fakta/detaljer osv för att förstå ett större sammanhang och se kopplingar. Att kunna mkt fakta är en sak och att tänka kring fakta är en annan. Jag säger inte att särbegåvade inte är intresserade av att kunna mkt fakta osv. Det är detta som gör att det inte går att jämföra den intellektuella utmaningen för en särbegåvad att prata med någon som kan Allt om ett visst ämne som den särbegåvade är intresserad av. Det utesluter naturligtvis inte att en särbegåvad kan njuta av att lära sig mer fakta eller att den som kan en massa ändå kan tänka intressant kring ämnet. Det går liksom bara snabbare och mer utifrån färre fakta.
 
Nu har inte jag läst hela tråden, så detta har kanske redan sagts: Att säga att det är synd om särbegåvade är lite som att säga "stackars vita män".

Visst, det kan vara OTROLIGT jobbigt att växa upp och aldrig bli tillräckligt utmanad i skolan, och kanske aldrig anse sig ha en stimulerande diskussion med en annan människa, och alla andra saker som kan vara utmanande för en särbegåvad person. Oavsett, så får särbegåvade antas tillhöra en priviligerad grupp. I ett samhälle där pengar, kultur och status är viktigt (på gott och ont), och där intelligens är en viktig del för att nå utbildningar och jobb som kan leda till "rätt" sociala sfärer så ÄR det en fördel att vara "högintelligent" (vad som nu menas med det).

På samma sätt kan vita män självklart uppleva svårigheter i livet och ha det jobbigt, men en vit man kommer fortfarande att ha mer nerförsbacke i livet än andra grupper, rent strukturellt, för det är så vårt samhälle ser ut idag.

Jag tror att högt IQ/särbegåvning och liknande och att det är ett privilegium (alla skulle ju vilja få A i alla ämnen utan att anstränga sig!) är anledningen till att diskussioner kring detta upprör.

Svamlar jag bara eller lyckas jag få någon ordning på mina tankar? Vaknade ganska nyligen 🙈

Jag tror du blandar ihop högpresterande med mycket hög förmåga med att vara särbegåvad. Du är inte ensam. Det är väl just detta som är så svårt att förstå, på riktigt, att det inte handlar om att bara lära sig snabbare och mer.

Det kan låta som ett angenämt problem, och det kan det säkert vara för en del. Men för många är det inte så.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Satt och diskuterade det just, då många genom åren har kommit att kalla mig för just det. Men vad är egentligen särbegåvning? Hur ska...
2
Svar
26
· Visningar
3 335

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp