- Svar: 10
- Visningar: 696
Jag bröt ihop i stallet idag. Inget stort egentligen, jag tror inte det syntes i närheten av lika mycket som det kändes.
Det blir sådär ibland, när det bara blir för mycket. Jag VILLE rida, men kunde liksom inte. Fick inte ihop den ork, energi, struktur och planering som det krävdes. Så istället blev det ett "idag får ni vila älsklingarna" och sen brutala skuldkänslor. De behöver ju motioneras.
Efter det mockade och grejade jag, och tänkte lite på saker som hänt i stallet den senaste tiden. Egentligen är det inga stora saker det heller, inget jag vanligtvis skulle lägga någon energi på. Men nu växte det i mitt huvud till löjligt stora proportioner. Slutade med att jag kände mig både skamsen, frustrerad och väldigt förvirrad, över saker som verkligen inte spelar någon roll.
Där någonstans började ångesten växa och jag bröt ihop. Allt bara snurrade i huvudet, jag fick ingen ordning på vad hästarna skulle äta, vad jag hade gjort och inte osv. Slutade med att jag åkte hem, för att åka tillbaka och göra klart lite senare.
Jag blir så frustrerad och arg på mig själv såna här gånger. Varför kan jag inte bara ta mig samman? När jag som idag, verkligen VILLE rida, varför kan jag då inte bara skärpa till mig och göra det? Jag vet ju att jag mår bättre av det, det brukar kunna skingra tankarna och få mig lite mer här och nu. Men jag får det liksom inte gjort.
Det blir sådär ibland, när det bara blir för mycket. Jag VILLE rida, men kunde liksom inte. Fick inte ihop den ork, energi, struktur och planering som det krävdes. Så istället blev det ett "idag får ni vila älsklingarna" och sen brutala skuldkänslor. De behöver ju motioneras.
Efter det mockade och grejade jag, och tänkte lite på saker som hänt i stallet den senaste tiden. Egentligen är det inga stora saker det heller, inget jag vanligtvis skulle lägga någon energi på. Men nu växte det i mitt huvud till löjligt stora proportioner. Slutade med att jag kände mig både skamsen, frustrerad och väldigt förvirrad, över saker som verkligen inte spelar någon roll.
Där någonstans började ångesten växa och jag bröt ihop. Allt bara snurrade i huvudet, jag fick ingen ordning på vad hästarna skulle äta, vad jag hade gjort och inte osv. Slutade med att jag åkte hem, för att åka tillbaka och göra klart lite senare.
Jag blir så frustrerad och arg på mig själv såna här gånger. Varför kan jag inte bara ta mig samman? När jag som idag, verkligen VILLE rida, varför kan jag då inte bara skärpa till mig och göra det? Jag vet ju att jag mår bättre av det, det brukar kunna skingra tankarna och få mig lite mer här och nu. Men jag får det liksom inte gjort.