Jag har haft liknande problem med min mustang. Om han inte fick som han ville, dvs dyka ut i spenaten hela tiden, så blev han demotiverad till ridning och gick iväg när jag kom med sadel. Och jag vill rida med fullt samtycke.
Det har varit en lång process av att grotta i "vart det satt" för både han och mig, och hitta den där kompromissen i attityder mellan oss båda. Jag behövde släppa på kontrollbehov och rutinen att Rida (dvs den mekaniska mikromanagement-ridningen jag är skolad i, både via ridskola och akademiskt). Han behövde bli generösare i att kunna tänka sig att lyssna på mina förslag (men ansvaret var mitt, jag behövde sätta rutin på att lyssna på mig = blir bra tryggt och roligt). Och vi behövde hitta vilken typ av signalsystem och belöningsvariant som fungerade för oss uppsuttet. Från marken är så mycket enklare.
Det är fortfarande en process vi är mitt i, men nu har det lossnat.
Några av våra nycklar:
Ha med en person jag älskar och litar på, min sambo. Han gör så att jag känner mig trygg i att jag kan ta lite chanser/risker. Vi har repgrimma på under sidepullet och ledrepet fastsatt i padden/sadeln. Det gör att om jag inte kan lösa situationen från ryggen, så kan han kliva in och hålla grimskaftet. Även fast mina är de första hästarna han träffat, så är det tillräckligt - att han kan greppa snöret vid behov. När M sitter fast i koppel är han nämligen mera tamhäst
.
Jag har sen tidigare tränat in handtarget på M, knuten näve. Det gjorde det enkelt att överföra det till min sambo. Sambon går före några steg, M får inte sin belöning förrän han gått fram och duttat. Det tog 1 enda ridtur innan framåtdrivet föll på plats.
Jag behövde reducera min signalstyrka i hjälperna rejält, och öva tålamod. Att faktiskt fråga artigt, och sen vänta på svar, inte ösa på med signaler. Och om svaret är nej - ha en backup. Dvs då kommer sambon med handtargeten och vi kör belöning på varje mikrosteg (används till situationerna när M vill ut i spenaten och inte jag, eller när jag vill vända och inte M).
Och just det ja, allra först så körde jag en träningsperiod i höstas på ridåkern när jag befäste signalerna jag ville använda i ridning. Dvs ett drag i vänster tygel = sväng vänster. En spänning/lätt tryckning av vaderna = gå fram. Halt från sätet. Oh ljudsignaler, inlärt från marken: Halt på ptroo, fram på klicksmack, trav på sss, galopp på pussljud. Nyckeln till att sätta svängandet gjordes också med handtarget, och sockerbitar/bommar, i en åtta. Först mikrosteg. Sen sambon stanna kvar längre och längre in i volterna. Till sist sambon i mitten.
Vad mer... Mja, massa "shadowwork" för mig själv om vilka känslor jag brottats med, för att kunna släppa dom. M reagerar jättestarkt på det jag känner. Skam, stress, prestationsångest, ambition osv. När jag är lugn, enkel och nöjd i mina emotioner blir han trygg och samarbetsvillig.
Och just det, gå igenom utrustning och hur jag faktiskt rider. Hur vill M ha det? Det är ett mjukt sidepull som gäller, han ogillar skrammel och blir väldigt tvärsöver/triggar negativa minnen av starka tryck uppsuttet. Han gillar inte sadlar, men kan gå med på Ghosten ibland. En bomlös westernsadel var helt uteslutet. Han gillar barbackapaddar. Och tyglarna ska jag helst inte ens ta i.
Och det behöver jag faktiskt inte heller. Vill jag rida dressyr så får jag köpa mig en annan häst, helt enkelt. Det kommer aldrig vara hans grej att gå med "kontakt". Han är ju inte avlad för ridning. Han är naturligt selekterad för att chilla i Oregons bergsmarker
. Och han har dåliga minnen av tidigare människors försök att göra han till ridhäst. Det är bara att jag accepterar det.
Och det gör jag, för han är min bästa vän och en familjemedlem
. Inte ett bruksdjur. Inte en tävlingshäst. Vill jag göra annat, får jag köpa en till häst. Med M så är det en helt annan typ av ridning som gäller - och jag är så tacksam för att jag får vara med om den här resan.