Samarbeta med olika energinivå

[Lingon]

Man vill kanske inte föra fram all information framför sin arbetsgrupp. Alla behöver inte få veta allt om ens privatliv.

Frågor som: "Hur mår du?"tycker jag är oärliga att ställa i en grupp på en arbetsplats. Just för det du skriver. Att alla inte vill berätta allt inför hela gruppen. Om chefen verkligen vill veta hur någon mår så frågar hen den personen det när de är ensamma. Att ställa frågan i grupp betyder i min värld att man egentligen inte är intresserad av svaret utan bara vill höra att allt är bra.

 

[stjarnhimmel]

Jag har också sådana drag men jag har jobbat på det i flera år. För min del handlar det väldigt mycket om kontrollbehov och att jag blir superstressad av vissa saker. Jag blir framförallt väldigt stressad om jag inte litar på mina kollegor (alltså om jag tror att kollegor kommer missa saker eller göra fel) och även om jag inte får respons (då blir jag ofta ännu mer gåpåig). Det här är ju MINA svårigheter, men jag har behövt hjälp av kollegorna för att kunna lugna ner mig. Precis som att jag har mina svårigheter så har ju kollegorna också sina, vi har jobbat ganska mycket på mitt jobb med att lära känna dessa delar hos varandra och jobba bättre tillsammans. Vi har också ett öppet klimat där vi kan prata om hur det blir, det är nödvändigt i vårt jobb eftersom att konflikter och missförstånd hos oss i personalgruppen kommer påverka vårt arbete negativt.

Iaf. De av mina kollegor som är mer tillbakadragna är ofta sådana som behöver få tänka lite innan de uttalar sig. Det har jag egentligen inga problem med alls, men jag uppskattar att de ändå ger mig respons och tex säger just att "svår fråga, jag måste få tänka på saken" eller något sånt. Då kan jag lugna mig och det blir bättre för alla.
En del av mina kollegor som är mer tillbaka är lite osäkra och kan uppfatta min rakhet som att jag har koll på allt och att deras åsikter inte är välkomna, så är det ju verkligen inte utan där har jag behövt tona ned vissa saker. Jag brukar vara öppen med hur det blir för mig. "Jag blir jättestressad nu när jag inte får någon respons från er, men jag vet inte vad det är som gör att ni är tysta nu?"

När det gäller tilliten så är det den allra svåraste delen. Mitt kontrollbehov går verkligen bananas om jag saknar tillit till kollegorna, och det låter som att det är så för dig också?
Här behöver man bara sitta på händerna och ge folk en chans, annars får du ju aldrig dina orostankar motsagda. Högst troligt så fixar folk mer än du tror, och om de inte gör det så får det väl bli skit så att det faktiskt syns att de inte gör sitt jobb.

Man kan också strukturera upp sitt gemensamma arbete lite mer. Om man har något som ska göras på x antal veckors tid så kan man ju ändå dela upp vem som gör vad, när vissa saker behöver bli klara osv. "Jag skulle behöva att xxx är färdigt [datum], eftersom jag inte kan göra yyy innan. Funkar det?" Osv.

En tredje del är förresten att jag tenderar att ställa höga krav på mig själv och då lite automatiskt ställer samma krav på andra. Här får man ju granska sig själv, ofta är det inte rimligt att kräva samma sak av andra om man själv är en högpresterande typ.

Jag hade nog bara väntat några sekunder så folk får tänka. Sen frågat igen vad de tycker.
Om någon skulle säga att den blir jättestressad av att jag är tyst hade min hjärna börjat fundera kring det istället och varför du blir stressad av det. Sen om någon säger typ "varför är du tyst " så kan jag tänka mig att vissa tycker att det är jobbigt- som ett ifrågasättande.
Istället hade jag som sagt tagit det lugnt en stund och sen frågat igen vad de tycker. Om det är någon som aldrig säger något så hade jag nog pratat med den personen i ett annat sammanhang och frågat hur den tycker det känns på mötena etc.

 

[Mabuse]

Frågor som: "Hur mår du?"tycker jag är oärliga att ställa i en grupp på en arbetsplats. Just för det du skriver. Att alla inte vill berätta allt inför hela gruppen. Om chefen verkligen vill veta hur någon mår så frågar hen den personen det när de är ensamma. Att ställa frågan i grupp betyder i min värld att man egentligen inte är intresserad av svaret utan bara vill höra att allt är bra.

Definitivt. Inför gruppen fick man ju lov att vara mer än halvdöd innan man svarade något annat än ”Jodå, det är bra!”.

 

[MiniLi]

Jag hade nog bara väntat några sekunder så folk får tänka. Sen frågat igen vad de tycker.
Om någon skulle säga att den blir jättestressad av att jag är tyst hade min hjärna börjat fundera kring det istället och varför du blir stressad av det. Sen om någon säger typ "varför är du tyst " så kan jag tänka mig att vissa tycker att det är jobbigt- som ett ifrågasättande.
Istället hade jag som sagt tagit det lugnt en stund och sen frågat igen vad de tycker. Om det är någon som aldrig säger något så hade jag nog pratat med den personen i ett annat sammanhang och frågat hur den tycker det känns på mötena etc.

Ja jag hade inte sagt så om det inte hade blivit ett ihållande mönster. Det är inget jag slänger ur mig så fort det tar tid för folk att svara. Och till saken hör väl att det på mitt jobb är jätteviktigt att lösa sånt här och ha den typen av öppenhet i arbetsgruppen.

 

[stjarnhimmel]

Ja jag hade inte sagt så om det inte hade blivit ett ihållande mönster. Det är inget jag slänger ur mig så fort det tar tid för folk att svara. Och till saken hör väl att det på mitt jobb är jätteviktigt att lösa sånt här och ha den typen av öppenhet i arbetsgruppen.

Ok om det alltid är så kanske man behöver ta en diskussion om det i ett annat sammanhang? Att prata om hur våra möten ska vara etc samt att den som är chef kan ta ett samtal med de som alltid är tysta och uppmuntra de att ta plats.

 

[gulan]

Frågor som: "Hur mår du?"tycker jag är oärliga att ställa i en grupp på en arbetsplats. Just för det du skriver. Att alla inte vill berätta allt inför hela gruppen. Om chefen verkligen vill veta hur någon mår så frågar hen den personen det när de är ensamma. Att ställa frågan i grupp betyder i min värld att man egentligen inte är intresserad av svaret utan bara vill höra att allt är bra.

Håller med! MEN jobbar man i ett team där man är beroende av varandras prestationer blir det påfrestande när någon förpestar arbetsro:n genom att vara på dåligt humör eller inte jobba på i den takt som krävs osv...om man inte är villig att dela med sig av orsaken till det. Jag avskyr när människor begär att man ska ha telepatiska förmågor. Att få ett fräsande, allmänt taskigt, eller rent av tystnad till svar är okamratligt. Det är ingen som begär att få veta ingående ALLA problem.

 

[MiniLi]

Ok om det alltid är så kanske man behöver ta en diskussion om det i ett annat sammanhang? Att prata om hur våra möten ska vara etc samt att den som är chef kan ta ett samtal med de som alltid är tysta och uppmuntra de att ta plats.

Det ena utesluter ju inte det andra.

 

[Lingon]

Håller med! MEN jobbar man i ett team där man är beroende av varandras prestationer blir det påfrestande när någon förpestar arbetsro:n genom att vara på dåligt humör eller inte jobba på i den takt som krävs osv...om man inte är villig att dela med sig av orsaken till det. Jag avskyr när människor begär att man ska ha telepatiska förmågor. Att få ett fräsande, allmänt taskigt, eller rent av tystnad till svar är okamratligt. Det är ingen som begär att få veta ingående ALLA problem.

Då får ju chefen hoppa in och prata med personen ensam och styra upp det. En person ska inte få förpesta för alla andra.

 

[Fruentimber]

@Fruentimber Är inte ute efter att kritisera dig alls utan håller bara inte med att det var ett aggressivt uttryck från första början eller att det la skuld på någon annan. Därför var jag intresserad hur du tycker man ska efterfråga verbal kommunikation. Men där uppfattar vi det olika då.

Fast skuld läggs ju per automatik när man pekar ut anledningen till varför man känner som man gör.

"Jag blir jättestressad när ni xxxxxx".

Enligt ovan formulering är ens negativa upplevelse en direkt konsekvens av någons handling/icke-handling. Att man också blir något är ett mer bestämt uttryck än att beskriva att man upplever eller känner något. Att dessutom förstärka en redan negativ känsla med ett gradadverb ökar risken för att framtoningen upplevs desto mer offensiv av mottagaren. Risken är ju att efterföljande diskussion då inte blir så konstruktiv.

 

[Badger]

Har börjat på ett nytt jobb/projekt tillsammans med några människor jag känt sen innan men aldrig samarbetat med tidigare. Detta har snabbt lett till frustration från min sida, och det är inte första gången det händer, så jag skulle uppskatta lite råd på hur andra tänker kring detta.

Det tog mig väldigt lång tid att inse att alla människor inte brinner för det de gör på samma sätt som jag. Var nog över 20 när det verkligen sjönk in, när en kompis röt åt mig att hon "jobbar inte med det här för att det är något jävla kall!". Själv är jag en sån person som när jag bestämt mig för att göra något helt hänger mig åt det, bara för att jag som är sådan. Entusiastisk, driven, ja, kalla det vad ni vill; jag får saker gjorda. I skolan kunde jag göra hela grupparbetet på en helg och resten av gruppen hann inte ens försöka, jag var ganska omedveten om att detta kunde uppfattas som att jag gjorde något fel eller var jobbig. Från gymnasiet blev jag mer lyhörd och hade kanske turen att ha bra klasskamrater och lärare som ofta var lika entusiastiska som jag, men inte bara i skola och jobb har min personlighet blivit ett problem, utan även när jag t.ex. bott ihop med andra, då jag lätt blir den som fixar allt eller blir sur och tvär för att den andra i bostaden/arbetsuppdraget/whatever inte är lika på som jag. Jag blir fruktansvärt otålig helt enkelt, vill vidare och göra mer, bättre, snabbare.

Som sagt, jag har ändå blivit mer lyhörd, och jag försöker ha förståelse för personer som blir sjuka eller har annat som kommer i vägen. Samtidigt är det forfarande något som skaver. När jag blir sjuk blir jag inte bara tyst och drar mig undan, jag är fortfarande den som bestämmer hur vi ska planera, hur ansvar ska fördelas, och så vidare. Nu har en av de jag ska leda nya projektet med sagt att hon "har haft migrän några dagar så jag vet inte hur det blir imorgon", och när jag frågade om vi kan sätta oss ner och diskutera fram hur vi faktiskt ska genomföra vårt uppdrag fick jag svaret "visst". Jag menar, jag förstår att hon är sjuk just nu och att jag kanske är orimlig, men mitt svar hade varit "absolut, passar dag y, tid x?" oavsett hur sjuk jag var, eller åtminstone "absolut, så fort jag är frisk igen sätter vi oss ner!". Denna situation är alltså ett litet exempel, men om vi drar det vidare så blir det ofta så att jag är den som i slutändan bestämmer allt, gör hälften, och sen suckar för det hade ändå blivit bättre och snabbare om jag gjort det själv.

Men jag vill kunna samarbeta. Jag vet att jag inte är expert på allt, och jag värdesätter faktiskt mina kolleger och deras olika perspektiv. Mycket mer än vad jag känner framgår i själva arbetsrelationen egentligen. Jag försöker att vara uppmuntrande och peppande, men nånstans går där en gräns mellan uppmuntran och ansvarstagande som jag blir frustrerad på. Finns det något sätt jag kan hantera det här utan att bli bossig och domderande? Hur kan jag lyfta mina kolleger så att alla deras bra sidor får komma fram? Finns det något sätt som jag kan nå ut med min egen entusiasm utan att hela tiden bli besviken på att mina medarbetare inte vill lika mycket som jag?

Uppskattar om diskussionen kan hållas öppen och nyfiken. Jag kanske är en sån alla avskyr att jobba med, men jag försöker verkligen.

Svar utan att ha läst tråden

Uhm svårt att säga det här när du är så entusiastisk men i alla fall.

I skolan kunde jag göra hela grupparbetet på en helg och resten av gruppen hann inte ens försöka

Du vet ju att det inte var så bra. Men helt ärligt man blir ju både gråtfärdig av besvikelse över att man inte fick försöka och illamående av dåligt samvete över att man inte gjorde det själv samtidigt som man inte känner att man har någon som helst rätt att kommentera, stryka, se över och rätta resultatet.

Vad hade hänt om alla tre till fyra i grupparbetet hade gått hem och gjort hela? Skulle ni försökt få ihop det då eller hur skulle det fungerat?

Känner lite att det är väldigt svårt att hantera det här när personer springer iväg i väldigt hög hastighet.

Jag har ju som tur är mest råkat ut för det i vissa grupparbeten i skolan och på universitetet. I första fallet får man ju bara acceptera att en person bestämde allt, gjorde allt och man fick inte lära sig någonting den gången eftersom det inte var läge att få vara med och spela. Det gör kanske inte så mycket, man får sitt betyg baserat på den andres arbete och får acceptera den nivå som det blev och låtsas inför läraren att man fick vara med trots att man inte fick det.

På universitetet kunde jag inte acceptera det, det var helt enkelt för viktigt för mig, utan var tvungen att rensa ut, rätta, stryka, ta bort osv och försöka göra det utan att den andra blev urförbannad och ledsen. Själv har man skrivit ett par sidor, hen kommer med tio, men det är tio som man inte tycker duger och dessutom skulle det inlämnade vara på X sidor inte Y sidor och behandla just X inte Y, så då måste ju 8 av dem bort hela tiden. Utom när man hamnade med ett vissa gäng och det blev så bra, aldrig för mycket skrivet och inte en sur min när vi rättade varandras, alla i samma takt, ingen överambitiös alla lagom lata.

Med det sagt, att vara som jag, lite latare är ju verkligen inte populärt heller och jag säger inte alls att det är bra men det är väldigt mycket lättare att knåpa ihop saker om alla anpassar takten till varandra och drar vagnen jämnt, och det är svårt att säga att bara de andra ska speeda upp och skriva mer (om inte annat för det blir alldeles för mycket text till slut).

Städnivå

Om man tänker hemma och städnivå så har folk olika nivå vid vilken de börjar reagera och om en person alltid är först och blir arg när de andra inte har samma nivå så blir det lätt så att en bestämmer allting. Antingen får en person lyda helt enkelt och tillbringa sina dagar med att försöka gissa villkoren som den andra agerar med. Dvs man får helt enkelt leva hela sitt hemliv med en chef som man är lite rädd och orolig för och ska alltid vara beredd på att få skäll. Eller så måste man nog reda ut en gemensam nivå som fungerar för båda.
(Själv har jag som tur är en man som är på liknande nivå som jag. Och jag har en tolerans som gjort att jag trivts i korridor på 12 utan problem. Jag är glad när det är städat och jag överlever när det inte är det, och jag tänker inte städa åt någon annan.)

Så det är vad jag tänker om det

Det du skriver är självklart väldigt bra och skulle aldrig behövts strykas osv. Men jag känner ändå att man måste nog lämna plats för alla, om det är meningen att man skulle göra ngt tillsammans så hade nog även den där dryga lata antagligen något att bidra med, gud vet vad, men det var ju meningen ändå. (och man kan se över om man leder o planerar mer än hen skulle gjort tex). Ju mer man bossar, peppar och domderar, desto mer tenderar vissa krympa, förlora självförtroende.

 

[Asko]

Det fungerar inte riktigt så på min arbetsplats.

Låt mig illustrera problemet med ett fiktivt exempel (inte bara riktat till dig Asko):

Två arkitekter ska rita ett hus tillsammans för första gången. Arkitekt A och arkitekt B. Arkitekt A brukar jobba genom att gå igenom alla önskemål och problem med kunden det första A gör, och sen rita upp ett helt färdigt och perfekt hus. Arkitekt B brukar först rita ett förslag på egen hand, och går sedan igenom ändringar och problem med kunden för att det ska bli perfekt.

Om A och B inte kommunicerar kring upplägget från början blir det då så att A lägger fram sitt färdiga förslag samtidigt som B lägger fram sitt ofärdiga. För kunden ser A:s förslag mycket bättre ut såklart, och B kanske inte ens lägger fram sitt för kunden är redan nöjd. Men B hade kanske kommit med mycket bättre lösningar än A om B fått chansen.

Men problemet löses inte av att A bara ska hålla tyst och vänta - då kan inte A göra sitt jobb. De arbetar olika och måste hitta sätt där båda kan få komma fram i processen. Det kräver god kommunikation och förmåga att se varandras styrkor och svagheter, att anpassa sig utan att för den delen förstöra för sig själv. DET är vad tråden handlar om.

Alltså gud det kliar i hela kroppen bara jag läser det där! Fantastiskt bra förslag att utmana mig själv på det viset Men så länge jag kan skriva ner allt jag vill säga och ta upp det senare kan det fungera!

Jag tror att jag förstår. Men jag tänker ändå att i ditt exempel att det går att göra varsin grej, dvs när man får uppdraget så kommer man överens om ett datum när förslagen ska vara färdiga, arbetar på sina förslag på varsitt håll (med en lista på vad kunden önskar) för att sedan mötas och gå igenom sina olika förslag. Innan man till slut knåpar ihop ett förslag tillsammans som man kan visa kunden.

Jag menar, är det så att ni behöver sitta sida vid sida genom hela processen? Eller arbetar ni lite på egen hand också med olika delar av uppdraget? Det är just de små delarna jag menar

Jag tror att det kan vara nyttigt för dig och dina kollegor med den utmaningen och troligen kommer du att märka att de punkter du skriver ned kanske inte var så viktiga senare eller att dina kollegor faktiskt kom fram till en lösning "utan" dig. Kan vara en idé att skriva ned allt och sedan läsa igenom det och fundera på om du verkligen behöver ta upp allt

 

[Wysiwyg]

Att man också blir något är ett mer bestämt uttryck än att beskriva att man upplever eller känner något.

Det är helt sant. Hade nog dock inte tagit det så hårt själv om någon sa Blir ledsen/stressad/arg istället för Känner mig, hade inte tagit det som ett utpekande. Men du har helt rätt i det du skriver. Jag förstår innebörden men inte helt de fina orden du använder för att beskriva språkskillnaden, är riktigt dålig på dem. (Okej det var gradverb bara men ändå.)

 

[Jenka]

Jag har jobbat på ett antal olika ställen och med olika bra arbetsmiljöer osv.

I dagsläget, och det sätt jag uppskattar: man förväntas jobba sina timmar och inte mer. Är man sjuk är man sjuk och alltså inte arbetandes eller "kontaktbar" (om det inte är akut och man meddelat att det är ok). Utgångspunkten är att folk är kompetenta, gör sitt bästa och sköter sitt jobb.
(Sen lever inte alla som de lär med arbetstid etc men upplever inte att kraven ställs på andra).

Vi jobbar med flera projekt/uppgifter parallellt, inte alla i samma grupp och tidsfördelningen beror lite på vad som just då måste prioriteras. Så vid ny uppgift diskuterar man tillvägagångssätt. Ska nåt skrivas börjar den som har tid (eller mest att säga) på ett utkast, alt att den som hinner först bokar in ett möte. Mellan mötena förväntas man göra det man åtagit sig till satt deadline (eller meddela om det blir omöjligt).

Jag har inte migrän men de jag känner hade knappt kunnat skriva sms vid en attack. Att förväntas diskutera jobb som sjuk blir snabbt ett arbetsmiljöproblem.

 

[Jenka]

Det fungerar inte riktigt så på min arbetsplats.

Låt mig illustrera problemet med ett fiktivt exempel (inte bara riktat till dig Asko):

Två arkitekter ska rita ett hus tillsammans för första gången. Arkitekt A och arkitekt B. Arkitekt A brukar jobba genom att gå igenom alla önskemål och problem med kunden det första A gör, och sen rita upp ett helt färdigt och perfekt hus. Arkitekt B brukar först rita ett förslag på egen hand, och går sedan igenom ändringar och problem med kunden för att det ska bli perfekt.

Om A och B inte kommunicerar kring upplägget från början blir det då så att A lägger fram sitt färdiga förslag samtidigt som B lägger fram sitt ofärdiga. För kunden ser A:s förslag mycket bättre ut såklart, och B kanske inte ens lägger fram sitt för kunden är redan nöjd. Men B hade kanske kommit med mycket bättre lösningar än A om B fått chansen.

Men problemet löses inte av att A bara ska hålla tyst och vänta - då kan inte A göra sitt jobb. De arbetar olika och måste hitta sätt där båda kan få komma fram i processen. Det kräver god kommunikation och förmåga att se varandras styrkor och svagheter, att anpassa sig utan att för den delen förstöra för sig själv. DET är vad tråden handlar om.

Alltså gud det kliar i hela kroppen bara jag läser det där! Fantastiskt bra förslag att utmana mig själv på det viset Men så länge jag kan skriva ner allt jag vill säga och ta upp det senare kan det fungera!

Fast om a och b ska göra det tillsammans så är ju inte kunden den som får se As utkast, utan B lär se det först?

Några av mina kollegor är sådär. Angreppssätt precis tvärtemot mig. Ibland nästan skrattretande. Det funkar bra tack vare att man ser det som en styrka och konstaterar att inget egentligen är bättre. Självklart blir det lättare ju mer man lär känna varandra, vilket också gör jobbet mycket mer effektivt.

 

[Jenka]

@Fruentimber Fast @MiniLi skrev ju inte att hon tyckte man skulle uttrycka sig så som du skrev, ”jag blir faktiskt jättestressad nu, sluta vara tysta?”. Hur tänker du att man ska säga om man säger något eller lägger fram ett förslag och ingen säger någonting alls? Att lugnt och satsat be om en verbal respons tycker jag alltid man har rätt att göra. Uttrycker kollegan dessutom att hen blir stressad av min mer lugna attityd vet jag ju det till nästa gång, då kan jag ju vara lite snabbare på att säga ”jag behöver fundera” och vice versa. Vet kollegan att min tystnad betyder att jag funderar och behöver mer tid samt att jag blir stressad om kollegan ligger på kan ju kollegan nästa gång ta det lite lugnare.

Man kan inte bli så rädd att trampa andra på tårna att man slutar kommunicera med dem tycker jag. Om någon blir kränkt av att en kollega lugnt ber om ett svar tänker jag att den personen i så fall får jobba med sig själv lite. Behöver man mer tid att tänka och att formulera sig får man väl säga det i så fall, är ju inget konstigt.

"Är ni med på hur jag menar?" eller liknande är ju ett alternativ.

 

[em-pirre]

Jag vill också få saker gjort och klampar gärna in och styr upp och tar någon sorts ledarroll.

Samtidigt måste man ju kunna vara lite ödmjuk också.

Sen har jag helt sonika valt team där jag kan jobba tillsammans. Funkar inte det så byter jag team, eftersom det är allt för tungt att i åratal jobba med team som inte passar.

 

[Nahar]

Fast om a och b ska göra det tillsammans så är ju inte kunden den som får se As utkast, utan B lär se det först?

Några av mina kollegor är sådär. Angreppssätt precis tvärtemot mig. Ibland nästan skrattretande. Det funkar bra tack vare att man ser det som en styrka och konstaterar att inget egentligen är bättre. Självklart blir det lättare ju mer man lär känna varandra, vilket också gör jobbet mycket mer effektivt.

Det förutsätter ju att A är smart nog att visa det för B först! Om jag är A hoppas jag verkligen att jag är så smart

Svar utan att ha läst tråden

Uhm svårt att säga det här när du är så entusiastisk men i alla fall.


Du vet ju att det inte var så bra. Men helt ärligt man blir ju både gråtfärdig av besvikelse över att man inte fick försöka och illamående av dåligt samvete över att man inte gjorde det själv samtidigt som man inte känner att man har någon som helst rätt att kommentera, stryka, se över och rätta resultatet.

Vad hade hänt om alla tre till fyra i grupparbetet hade gått hem och gjort hela? Skulle ni försökt få ihop det då eller hur skulle det fungerat?

Känner lite att det är väldigt svårt att hantera det här när personer springer iväg i väldigt hög hastighet.

Jag har ju som tur är mest råkat ut för det i vissa grupparbeten i skolan och på universitetet. I första fallet får man ju bara acceptera att en person bestämde allt, gjorde allt och man fick inte lära sig någonting den gången eftersom det inte var läge att få vara med och spela. Det gör kanske inte så mycket, man får sitt betyg baserat på den andres arbete och får acceptera den nivå som det blev och låtsas inför läraren att man fick vara med trots att man inte fick det.

På universitetet kunde jag inte acceptera det, det var helt enkelt för viktigt för mig, utan var tvungen att rensa ut, rätta, stryka, ta bort osv och försöka göra det utan att den andra blev urförbannad och ledsen. Själv har man skrivit ett par sidor, hen kommer med tio, men det är tio som man inte tycker duger och dessutom skulle det inlämnade vara på X sidor inte Y sidor och behandla just X inte Y, så då måste ju 8 av dem bort hela tiden. Utom när man hamnade med ett vissa gäng och det blev så bra, aldrig för mycket skrivet och inte en sur min när vi rättade varandras, alla i samma takt, ingen överambitiös alla lagom lata.

Med det sagt, att vara som jag, lite latare är ju verkligen inte populärt heller och jag säger inte alls att det är bra men det är väldigt mycket lättare att knåpa ihop saker om alla anpassar takten till varandra och drar vagnen jämnt, och det är svårt att säga att bara de andra ska speeda upp och skriva mer (om inte annat för det blir alldeles för mycket text till slut).

Städnivå

Om man tänker hemma och städnivå så har folk olika nivå vid vilken de börjar reagera och om en person alltid är först och blir arg när de andra inte har samma nivå så blir det lätt så att en bestämmer allting. Antingen får en person lyda helt enkelt och tillbringa sina dagar med att försöka gissa villkoren som den andra agerar med. Dvs man får helt enkelt leva hela sitt hemliv med en chef som man är lite rädd och orolig för och ska alltid vara beredd på att få skäll. Eller så måste man nog reda ut en gemensam nivå som fungerar för båda.
(Själv har jag som tur är en man som är på liknande nivå som jag. Och jag har en tolerans som gjort att jag trivts i korridor på 12 utan problem. Jag är glad när det är städat och jag överlever när det inte är det, och jag tänker inte städa åt någon annan.)

Så det är vad jag tänker om det

Det du skriver är självklart väldigt bra och skulle aldrig behövts strykas osv. Men jag känner ändå att man måste nog lämna plats för alla, om det är meningen att man skulle göra ngt tillsammans så hade nog även den där dryga lata antagligen något att bidra med, gud vet vad, men det var ju meningen ändå. (och man kan se över om man leder o planerar mer än hen skulle gjort tex). Ju mer man bossar, peppar och domderar, desto mer tenderar vissa krympa, förlora självförtroende.

Jo, lämna plats är ju verkligen vad jag vill göra, men samtidigt hitta sätt att göra det på som inte totalt kväser min entusiasm. Men jag jobbar på det!

Jag tror att jag förstår. Men jag tänker ändå att i ditt exempel att det går att göra varsin grej, dvs när man får uppdraget så kommer man överens om ett datum när förslagen ska vara färdiga, arbetar på sina förslag på varsitt håll (med en lista på vad kunden önskar) för att sedan mötas och gå igenom sina olika förslag. Innan man till slut knåpar ihop ett förslag tillsammans som man kan visa kunden.

Jag menar, är det så att ni behöver sitta sida vid sida genom hela processen? Eller arbetar ni lite på egen hand också med olika delar av uppdraget? Det är just de små delarna jag menar

Jag tror att det kan vara nyttigt för dig och dina kollegor med den utmaningen och troligen kommer du att märka att de punkter du skriver ned kanske inte var så viktiga senare eller att dina kollegor faktiskt kom fram till en lösning "utan" dig. Kan vara en idé att skriva ned allt och sedan läsa igenom det och fundera på om du verkligen behöver ta upp allt

Mycket sida vid sida. Vi förväntas agera som ett team och ha koll på alla delar som den andra gör även om vi delar upp arbetsuppgifterna, så det gäller att vara kontaktbar och vara med i svängarna. Från båda hållen då, alltså att informera medarbetaren samt svara snabbt på frågor.

Tack och lov är det bara fem intensiva veckor. För det är jobbigt, särskilt för de som inte har lika mycket social energi som jag.

 

[Nahar]

Men vi hade i alla fall ett riktigt bra samtal idag. Jag bad om ursäkt för gårdagen och vi diskuterade energinivåer, arbetsfördelning, behov av schema, mål med projektet och massa annat. Och det blev ganska långa tystnader (mer än två sekunder) och jag klarade av att hålla mig, mycket för att jag verkligen är nyfiken och beundrar min kollega som tänker så väldigt annorlunda från mig.

Samtidigt måste jag jobba mer på att uttrycka mig mindre konfliktsskapande. Alltså, inte så att vi börjar bråka, men jag får ofta förklara lite senare att jag såklart inte menade att hennes förslag eller idé var dålig, jag ville bara bolla. Hon bollar inte så mycket. Jag kanske får bolla med någon annan, men de har ju ingen aning om vad vi faktiskt jobbar med. Svårt.

 

[Badger]

Jo, lämna plats är ju verkligen vad jag vill göra, men samtidigt hitta sätt att göra det på som inte totalt kväser min entusiasm. Men jag jobbar på det!

Jo absolut men helt apropå kväsa entusiasm. (i arbetslivet har jag som tur är inte råkat ut för det) i föreningslivet hade jag tex ibland en roll som den som gjorde X ofta, ofta tillsammans med en annan person. Är försiktig och gillar inte att ta plats från andra så kan absolut råkat få någon att inte ta en plats som den ville för att jag hade den, men i alla fall ofta väntat i bakvattnet för att se om någon annan tar det. Men nu har en annan person har gått in där, jag samarbetar jättegärna och hjälps åt, tycker det är roligast.

Men det går inte. Så det blir såhär -jag vill jättegärna göra en sak och har en idé för det, pitchar den försiktigt och får respons, bra idé vi kör, kul tänker jag och väntar två sekunder på att förhandlingarna ska starta om vilka som kan tänkas göra det här tillsammans och om jag kanske rent av kan få hela projektet själv, vilket också vore kul. Men det dröjer inte ens en sekund innan en annan -Bra! det här gör jag, jag skissar upp det i helgen och sedan kan ni titta på det och välja vilken och sedan gör jag det. Eller om hen kommer på en idé. Jag har den här idén, jag tänkte göra såhär, jag behöver hjälp. Om man har tur då kan man få komma och färglägga, inte själv, inte som man tycker, utan den färgen i det fältet och på det viset under överinseende och kritik om man gör fel (avskyvärt men jag gör det, ler och ser korkad ut och säger ja och amen). Eller en annan person om man försiktigt frågar om hen behöver hjälp för man har tid nej nej, jag behöver inte hjälp, jag gör allting själv, sedan när man kommer dit har hen inte hunnit och sitter och hysterijobbar i ett hörn. (jaha så hen tyckte jag var så usel att jag inte ens fick göra något hen inte hann). Jag är helt övertygad om att den här personen inte ens vet att kan göra X eller Y, eller att det är jag som gjort det ena eller det andra. Utan betraktar mig som komplett värdelös och helt ärligt tar inte ens i de bitarna med tång längre om jag kan undvika det (eller knappt några bitar alls faktiskt).

Jag planerar väldigt lite också. Skulle säga att det optimala är att planera mer än jag gör, men ibland blir man helt chockad över hur mycket vissa människor ägnar åt att planera och planera och planera. Det är typ mer planering än det blir slutjobb. Sedan pustar de och ylar över tiden de lagt ned och hur jobbigt det var. Och man bara tja om jag hade gjort det skulle jag inte lagt ned lika mycket tid på att göra onödiga saker och sparat väldigt många människors tid helt enkelt så skyll dig själv.

 

[Badger]

Äh Med detta ganska röriga inlägg vill jag bara säga att jag avskyr att bli överkörd, lyft, uppmuntrad och gillar inte att sabla ned personer som springer iväg och överanalyserar, överplanerar, överskriver, tar över. En person som gör för mycket för snabbt är ju inte en person som är högre i rang och därför kan ta sig rätten att lyfta någon annan istället för att bara hålla sig inom sin ram istället för att flyta ut över andras så de inte får plats i sina.

(med det sagt pratar jag oerhört mycket (utom i ovanstående situationer) och måste lära mig att hålla mig inom den ramen mer och inte flyta ut över andras egentligen. Liksom jag måste lära mig ett långsammare samtalstempo där folk kanske inte pratat färdigt bara för att de är tysta i en sekund.).