Sälja eller behålla

[Skrottiskrott]

Fy vilken jobbig sits jag har satt mig i. För två år sedan köpte jag en unghäst då min andra häst var skadad och det verkade inte som att han skulle kunna bli helt återställd. Jag har ridit in unghästen och fäst mig mycket vid honom, men jag känner att jag har gått och blivit ganska feg. Jag har alltid köpt mina hästar som föl/unghästar, men denna gång har jag insett att jag har blivit mycket försiktigare efter att ha fått barn, haft lite pauser osv. Dagar då han har varit lite extra på tårna och jag inte vågat galoppera, hoppa, rida ut i ett högre tempo än skritt osv. har jag tänkt tanken att jag borde sälja honom. Samtidigt är han otroligt fin och personlig, han har gått rakt in i mitt hjärta och därför har jag fortsatt kämpa på.

Nu har vi bestämt oss för att vi vill försöka skaffa ett barn till och jag inser att jag inte kommer att våga rida en unghäst med mycket nerv under graviditet och bebistid. Dessutom har min andra häst blivit helt återställd från sin skada, vilket är fantastiskt. Honom känner jag mig trygg på och vi känner varandra utan och innan. Att hålla igång två hästar och samtidigt ha småbarn är jäkligt tufft... för mig i alla fall. Egentligen tycker jag inte att det är hela världen, jag har inga höga ambitioner alls med mina hästar och de lever ett riktigt hästliv i flock på fin lösdrift. De står liksom inte och mår dåligt av att inte tränas en eller ett par dagar. Men tidsbristen i kombination med att jag inte riktigt vågar fullt ut med unghästen gör att det lutar mer åt att sälja.

Trots att all logik pekar på att jag borde sälja unghästen nu, eller åtminstone om jag blir gravid, så känns det SÅ svårt och jag har hittills inte fixat att lägga ut en annons. Han är egentligen min drömhäst fast inte JUST NU. Och "just nu" kommer att vara i ganska många år till. Jag är så rädd att jag kommer att ångra mig. Jag kommer nog aldrig igen att hitta en så fin häst till det priset, och jag är förstås väldigt fäst vid honom som individ. Det känns som att sälja sin hund, jag gör egentligen inte såhär. Mina hästar har fått bli gamla och leva färdigt sina liv hos mig, ska jag nu sälja en häst som jag bara har haft i ett par år? Men vad är alternativet? Att han går i hagen och har det gott, och att jag tränar så mycket jag kan från marken (ifall jag blir gravid alltså). Tills jag är redo att rida honom igen. Vissa skulle säga att det är helt galet och att det vore slöseri på en fin häst, vissa skulle säga att man visst kan ha häst på det viset. Jag antar att det bara är jag själv som kan svara på vad jag vill. Men just nu är alla tankar bara ett enda virrvarr.

Det kanske finns någon som känner igen sig. Som har varit i en liknande sits. Hur gjorde ni? Jag har även tänkt tanken att låna ut honom på foder. Det skulle vara helt perfekt om det fanns någon slags garanti för att han hanteras och rids på det sättet jag vill, men det kan man ju aldrig veta. Han är en väldigt känslig häst och skulle någon rida med lite för mycket hand kommer han att bli ganska stressad i ridningen, rädd om sin mun och förmodligen knäppa av i nacken osv. Det är ju så många som rider på det sättet och det är inte alltid det visar sig under en eller två provridningar. Jag vill INTE få tillbaka en häst som är helt felriden och/eller skadad... Ja, kära ni. Jag tror jag vet vad ni kommer att svara men ändå, shoot.

 

[dobbis]

Sälj!

 

[Fiorano]

Det finns jättebra fodervärdar. Det är dom hemska historierna som hörs tyvärr. Min ena har jag haft på foder nu i snart fyra år. Han var ofräsch när han kom till mig och är lite special i kroppen. Veterinären vid besiktningen avrådde ägaren med bestämdhet att låna ut honom till tävlingsryttare för att han skulle inte hålla. Men min veterinär och jag tänkte annorlunda och nu går han svår klass WE och är en riktig stjärna! Ägaren bor fortfarande utomlands och häst kommer vara kvar hos mig ännu längre. Tidigare hade jag min connemara på foder i flera år innan jag till slut fick köpa henne.

För mig har det varit fantastiskt att få ha bra hästar på foder som jag inte haft möjlighet att köpa. Välj din människa väl bara och gå på din magkänsla. Idag går det dessutom att kolla upp massor i sociala medier!

 

[Jamtland]

Mina hästar lever också ett bra hästliv, de mår inte dåligt av om jag inte orkar/ hinner ta ut den ur hagen.

Jag har de hästar jag har för min egen skull, jag har under livet lyckats köpa billigt och utbilda och avla mig fram till två kanonfina nordsvenska brukshästar som är värda otroligt mycket mer än vad jag någonsin skulle kunna betala hör en häst.

Vill någon tycka att de är "för bra" för att bara gå i hagen hos mig så rör det mig inte i ryggen, det är Mina hästar och vad jag gör och inte gör (så länge det inte gäller deras välfärd) ska andra helt skita i!

Om du har möjlighet att behålla hästen och tror han kommer må bra även om du inte hinner med lika mycket som tidigare så gör det, om det är vad du vill för din skull.

 

[Dorinda]

Jag sålde min drömhästen när jag blev gravid med första barnet. Nu med andra barnet har jag inte hunnit rida, typ alls.
Den tiden den lilla sover vill jag faktiskt hänga med min stora

Så jag röstar faktiskt för att sälja den unga och fokusera på din gamla häst istället för att försöka hinna med både två.

 

[Habina]

Jag var i din sits, med den skillnaden att jag egentligen inte hade råd med tre hästar. Hade min ridhäst, min ponny och ridhästens tvååriga avkomma. Ridhästen är verkligen min bästis, vi har snart hängt ihop i 17 år. Ponnyn är det käraste jag har. Så hur jag än vände och vred på det så var det unghästen som kunde säljas.

Jag hade henne ute på annons ett par gånger och ångrade mig (man får göra det). En gång var hon tom tingad och jag backade ur för det kändes fel i magen. För det var verkligen exakt den ersättare till ridhästen som jag vill ha.

Men precis som du skriver var det inte just nu det passade. Jag skulle vilja ha henne när ridhästen inte fanns längre, när jag hade massor med mer tid att slösa på henne.

Efter att jag backade ur från affären i april fick hon vara sällskapshäst enbart några månader och när jag såg hur oerhört frustrerad hon blev av att inte få träna, så blev det plötsligt väldigt enkelt att sälja.

Har inte ångrat det en sekund och jag vet att hon har det mycket bättre hos nya ägaren än hos mig.

Kanske kommer jag ångra mig den dag ridhästen inte finns längre. Men jag tror inte det. Jag tror att det var rätt häst vid fel tillfälle. Så blir det ibland och det är okej.

 

[animalasia]

Idag går det ju att kolla upp människor ganska bra på nätet. Hittar du rätt människa som verkar ha bra tränare och där de verkar dela samma filosofi som du, så sälj. Känns det inte rätt behåll.

 

[Roheryn]

Hur jag gjorde? Nu var jag ju inte exakt i din situation, men jag var skräckslagen inför att barn skulle innebära att jag inte kunde ha häst. Så jag KÖPTE en unghäst när jag precis fått min dotter (hon var tre månader när jag köpte honom, fyra månader när jag fick hem honom). För mig var det oerhört rätt trots att det man alltid hör att man "borde" göra är att ta en paus med hästarna när man får barn. Jag ville inte det, för mig hade det inte varit värt det, så jag gjorde tvärtom. Hästen red jag in, tränade och tävlade själv i några år och sedan fick dottern lära sig rida på honom (islandshäst, så D-ponny i storlek). Vi behöll honom i 18 år, han såldes som läromästare när han var 22 och finns fortfarande kvar hos den familjen, 27 år gammal.

Själv valde jag att inte skaffa några fler barn utan istället kunna fortsätta med hästar som jag ville. Dottern blev också hästtjej, har ridit och tävlat både mina och egna hästar genom åren, är 24 år nu och snart färdig hovslagare. Tillsammans har vi 7(!) hästar, fyra ridhästar och så ett avelssto och hennes två avkommor.

Jag har full förståelse för att andra inte väljer som jag, men vill också ge ett annat perspektiv än "sälj hästen och ta paus för att skaffa barn". Så ta mitt inlägg för vad det är - ett perspektiv från någon som inte gjorde som man brukar, men som är jäkligt nöjd med sitt val. Du väljer det du vill!

 

[prinsessfeminist]

Kort svar med ett ytterligare perspektiv. Sälj till en person som du känner förtroende för och skriv i avtalet att du skall erbjudas att få köpa tillbaka hästen (till marknadsmässigt pris), om den blir till salu en dag.

Så har jag gjort med den häst som känts svår att skiljas från.

Ännu har ingen sålts, men ändå. En liten "säkerhet" inför en ev framtid med mer tid.

 

[MiniLi]

Om du går med dåligt samvete eller känner dig stressad av att ro runt livet med två hästar så är väl försäljning det bästa.

Men om du får till vardagen bra utan dåligt samvete eller stress då verkar ju dina hästar ha ett fint och bra liv även om de inte rids så mycket som du kanske skulle vilja.
Kanske kan du hitta någon som vill rida hästen regelbundet under din graviditet? Kan ju antingen vara som en medryttare eller (om pengarna finns) betala någon för att utbilda hästen under tiden.

Unghästen kommer säkert ha mognat under tiden du pausat ridningen, och kanske känns det tryggare sen när du väl är igång igen.

 

[vemsomhelst123]

Det finns jättebra fodervärdar. Det är dom hemska historierna som hörs tyvärr. Min ena har jag haft på foder nu i snart fyra år. Han var ofräsch när han kom till mig och är lite special i kroppen. Veterinären vid besiktningen avrådde ägaren med bestämdhet att låna ut honom till tävlingsryttare för att han skulle inte hålla. Men min veterinär och jag tänkte annorlunda och nu går han svår klass WE och är en riktig stjärna! Ägaren bor fortfarande utomlands och häst kommer vara kvar hos mig ännu längre. Tidigare hade jag min connemara på foder i flera år innan jag till slut fick köpa henne.

För mig har det varit fantastiskt att få ha bra hästar på foder som jag inte haft möjlighet att köpa. Välj din människa väl bara och gå på din magkänsla. Idag går det dessutom att kolla upp massor i sociala medier!

Jag håller med, har inte varit fodervärd men ridit och fixat andras hästar i många år mellan mina två egna. Olika upplägg beroende på vad vi kom överens om.

 

[Jordgubbkiwi]

Att en häst får gå i en hage och vara en häst är inte slöseri med häst. Anser jag.
Om ekonomi finns, skaffa medryttare? Ni kan dessutom rida tillsammans, dvs. du på din äldre tryggare häst, och medryttaren på din yngre.

 

[Freazer]

Jag har 2 barn och 22 hästar så jag är kanske inte till mycket till hjälp. Har inte sålt någon häst pga jag var gravid men red inte de busigaste unghästarna. Upplever att många känner som
Du efter att de har fått barn. Hade jag varit du så hade jag försökt hitta någon som kan hjälpa dig att rida hästen typ som en fodervärd eller kanske ngn som utbildar honom till och med så han kanske kan stå kvar i samma stall tills du bestämt dig helt hur du vill göra. Då har du möjlighet att lägga tid på din andra men har ändå koll på denna och han blir utbildad så när och om du får fler barn kan du då känna efter om du vill och kan rida unghästen. Förstår dock att det kan kanske kan vara svårt ekonomiskt att dels har kvar och att hitta en vettig person i samma veva.

 

[vemsomhelst123]

Jag har 2 barn och 22 hästar så jag är kanske inte till mycket till hjälp. Har inte sålt någon häst pga jag var gravid men red inte de busigaste unghästarna. Upplever att många känner som
Du efter att de har fått barn. Hade jag varit du så hade jag försökt hitta någon som kan hjälpa dig att rida hästen typ som en fodervärd eller kanske ngn som utbildar honom till och med så han kanske kan stå kvar i samma stall tills du bestämt dig helt hur du vill göra. Då har du möjlighet att lägga tid på din andra men har ändå koll på denna och han blir utbildad så när och om du får fler barn kan du då känna efter om du vill och kan rida unghästen. Förstår dock att det kan kanske kan vara svårt ekonomiskt att dels har kvar och att hitta en vettig person i samma veva.

Jag håller med, har haft tre såna upplägg, ett där ägaren var gravid med mycket komplikationer från tidigt, ett där ägaren inte riktigt hade tid pga barn och företag och dessutom blivit lite osäker på sin häst efter en episod när den var yngre (duktig ryttare som hjälpte mig mycket från marken och sen även började rida mer själv). Jag tror inte det är jättesvårt att hitta någon som jag var för 10-15 år sedan som gärna red mycket, inte bäst i världen men helt ok (hade tävlat upp till LA hopp och dressyr på egen ponny och häst innan) men som kanske inte har råd att skaffa egen just då. Sen håller ett sånt samarbete inte för evigt kanske, jag köpte egen häst efter några år och flyttade sen. Men som en lösning under en period som kan vara längre (en av hästarna red jag i drygt 3 år, och då var det ju ingen unghäst längre utan en vanlig brun som varit ute och tävlat mindre klasser med bra resultat och som ägaren hade ridit ihop sig mer med, efter mig tror jag hon hittade en duktigare tävlingsryttare som tävlade och tränade lite högre under några år men inte skötte vardagen, det var nog lättare att locka en sådan med en häst som ”bevisat” sig lite mer) så hinner man fundera lite.
Och kan tillägga att med den hästen var ridningen väldigt viktig för ägaren, precis som för dig. Så hon ville ha kvar hästen hos sig och ”se över” hur den reds. Nu var vi rätt lika i vårat tänk men jag lärde mig mycket av både hästen och ägaren i just det du beskriver, att inte rida med för mycket hand. För oss var det under de åren ett fantastiskt upplägg.

 

[morgaine]

Kort svar med ett ytterligare perspektiv. Sälj till en person som du känner förtroende för och skriv i avtalet att du skall erbjudas att få köpa tillbaka hästen (till marknadsmässigt pris), om den blir till salu en dag.

Så har jag gjort med den häst som känts svår att skiljas från.

Ännu har ingen sålts, men ändå. En liten "säkerhet" inför en ev framtid med mer tid.

Ja... skriva så går ju alltid men man bör veta att det inte är juridiskt hållbart så vill den nya ägaren inte sälja tillbaka till dig så har den inga juridiska skyldigheter att göra det så bli inte förvånad om du får höra på omvägar att en häst sålts utan din vetskap. Det kan ju tom vara så att den nya ägaren tycker att hästen inte hade det 100% bra hos den gamla ägaren. Hästfolk tycker ju alltid att just de sköter allt perfekt medan andra hästmänniskor tycker att en massa saker var helt fel. I sådana lägen kanske man inte vill sälja tillbaka hästen utan säljer den vidare.

 

[morgaine]

Fy vilken jobbig sits jag har satt mig i. För två år sedan köpte jag en unghäst då min andra häst var skadad och det verkade inte som att han skulle kunna bli helt återställd. Jag har ridit in unghästen och fäst mig mycket vid honom, men jag känner att jag har gått och blivit ganska feg. Jag har alltid köpt mina hästar som föl/unghästar, men denna gång har jag insett att jag har blivit mycket försiktigare efter att ha fått barn, haft lite pauser osv. Dagar då han har varit lite extra på tårna och jag inte vågat galoppera, hoppa, rida ut i ett högre tempo än skritt osv. har jag tänkt tanken att jag borde sälja honom. Samtidigt är han otroligt fin och personlig, han har gått rakt in i mitt hjärta och därför har jag fortsatt kämpa på.

Nu har vi bestämt oss för att vi vill försöka skaffa ett barn till och jag inser att jag inte kommer att våga rida en unghäst med mycket nerv under graviditet och bebistid. Dessutom har min andra häst blivit helt återställd från sin skada, vilket är fantastiskt. Honom känner jag mig trygg på och vi känner varandra utan och innan. Att hålla igång två hästar och samtidigt ha småbarn är jäkligt tufft... för mig i alla fall. Egentligen tycker jag inte att det är hela världen, jag har inga höga ambitioner alls med mina hästar och de lever ett riktigt hästliv i flock på fin lösdrift. De står liksom inte och mår dåligt av att inte tränas en eller ett par dagar. Men tidsbristen i kombination med att jag inte riktigt vågar fullt ut med unghästen gör att det lutar mer åt att sälja.

Trots att all logik pekar på att jag borde sälja unghästen nu, eller åtminstone om jag blir gravid, så känns det SÅ svårt och jag har hittills inte fixat att lägga ut en annons. Han är egentligen min drömhäst fast inte JUST NU. Och "just nu" kommer att vara i ganska många år till. Jag är så rädd att jag kommer att ångra mig. Jag kommer nog aldrig igen att hitta en så fin häst till det priset, och jag är förstås väldigt fäst vid honom som individ. Det känns som att sälja sin hund, jag gör egentligen inte såhär. Mina hästar har fått bli gamla och leva färdigt sina liv hos mig, ska jag nu sälja en häst som jag bara har haft i ett par år? Men vad är alternativet? Att han går i hagen och har det gott, och att jag tränar så mycket jag kan från marken (ifall jag blir gravid alltså). Tills jag är redo att rida honom igen. Vissa skulle säga att det är helt galet och att det vore slöseri på en fin häst, vissa skulle säga att man visst kan ha häst på det viset. Jag antar att det bara är jag själv som kan svara på vad jag vill. Men just nu är alla tankar bara ett enda virrvarr.

Det kanske finns någon som känner igen sig. Som har varit i en liknande sits. Hur gjorde ni? Jag har även tänkt tanken att låna ut honom på foder. Det skulle vara helt perfekt om det fanns någon slags garanti för att han hanteras och rids på det sättet jag vill, men det kan man ju aldrig veta. Han är en väldigt känslig häst och skulle någon rida med lite för mycket hand kommer han att bli ganska stressad i ridningen, rädd om sin mun och förmodligen knäppa av i nacken osv. Det är ju så många som rider på det sättet och det är inte alltid det visar sig under en eller två provridningar. Jag vill INTE få tillbaka en häst som är helt felriden och/eller skadad... Ja, kära ni. Jag tror jag vet vad ni kommer att svara men ändå, shoot.

Jag skulle i din sits i första hand försöka ha kvar hästen mha medryttare eller halvfodervärd så att den inte behöver flytta.
Många tänker som du att den måste få utvecklas etc.. men det är ett djur. Djur har inga ambitioner på att utvecklas, göra karriär eller komma vidare. de trivs bäst att få stanna i ett stall de trivs, med kompisar de trivs och med matte som de känner och gillar.
Om hagarna är stora och hästarna traskar runt på dagarna så tappar de inte så mycket form så jag skulle inte oroa mig för den saken. Om du känner att det är din häst och du är dess människa så håll hårt i den! Möjligen skicka på foder men som sagt..
När jag var gravid så köpte jag ett föl. Jag tänkte att det är ju perfekt att få ha den från börja nu när jag ändå inte kommer att rida så mycket på ett par år. Mitt äldre varmblod skrotade ihop med fölet och de rusade runt och lekte och höl sig i form fint. Hagen var ca 3 Ha så det var inbjudande till att galoppera och springa runt. När fölet var 4 började jag inridning lite smått. Jag var sjuk länge men hästarna stannade hos mig med hjälp av min man som ställer upp 1000% för mig. När jag inte orkade släppa ut eller mocka så gjorde han det utan gnäll.
När jag sedan började rida igen visade sig min guldklimp till gamla häst ha både muskler och kondition i behåll. Jag märkte inte på minsta sätt att han tappat något av att ha siesta nästan helt i flera år. Enstaka turer tog jag men det var en gång per månad kanske..max.. jag hade ont och var sjuk på flera sätt.
Nu rider jag igen och är så glad att ha dem kvar båda två. De är ju husdjur också, inte bara ridhästar.

 

[prinsessfeminist]

Ja... skriva så går ju alltid men man bör veta att det inte är juridiskt hållbart så vill den nya ägaren inte sälja tillbaka till dig så har den inga juridiska skyldigheter att göra det så bli inte förvånad om du får höra på omvägar att en häst sålts utan din vetskap. Det kan ju tom vara så att den nya ägaren tycker att hästen inte hade det 100% bra hos den gamla ägaren. Hästfolk tycker ju alltid att just de sköter allt perfekt medan andra hästmänniskor tycker att en massa saker var helt fel. I sådana lägen kanske man inte vill sälja tillbaka hästen utan säljer den vidare.

Jag vet det, men det handlar om förtroende. Det har varit viktigt att skapa relation med köparen och vi har sporadiskt kontakt. Det kändes bra även för köparen.
Men visst kan allt hända.