LillaMy84
Trådstartare
Ska försöka göra en lång historia kort.
Den 20e augusti kom dagen ja länge bävat för, min gamle skrutts kropp bara la av
Dagen började som vilken annan, han skuttade, glad i hågen, som alltid på långpromenderna. Just denna dagen var det ett par timmars svampplockning på agendan. Men så på kvällen när det var dags för kvällskiss så bara låste sig hela bakdelen och han kunde inte längre stå![Confused :confused: :confused:]()
Sambon fick bära/stötta upp bakdelen och hjälpa honom in i bilen. Här om nånstans drar kugghjulen igång i hjärnan.. Hunden i fråga hade ett ego med Stort E och att öht lyckas lyfta honom skulle aldrig någonsin kommit på tal, det hade han aldrig tillåtit. Varför lät han sig bäras nu helt plötsligt?
In till Blå Stjärna så fort det bara gick och väl framme fick han somna in i bilen, med huvudet i mitt knä
Ville inte att han skulle behöva hållas på och bli lyft/underökt och sen kanske ändå få somna in.. Han var ju ändå 11år..
MEN så kommer dom där förbannade tankarna, som jag VET inte spelar någon roll, hursom får jag ju inte tillbaka honom.. Ändå bara skenar det iväg
Gjorde jag verkligen rätt? Tänk om det bara var något som kunde ha lösts på ett enkelt och snabbt sätt? Utöver mitt beslut funderar jag ju på vad det egentligen var som hände (än en gång, jo, jag vet att det eg inte spelar någon roll)? Hur kunde han gå från pigg och fräsch till totalt skruppel på någon sekund![Confused :confused: :confused:]()
Nu känner jag att jag mest svamlar iväg, så som jag inte skulle och nu sprutar dessutom tårarna igen så jag knappt ser vad jag skriver.. Än mindre kan jag tänka klart. Vet egentligen inte vad jag vill med tråden ens, kanske bara behövde skriva av mig lite. Kanske behöver jag få det upprepat för mig att jag iaf inte gjorde fel!
Den 20e augusti kom dagen ja länge bävat för, min gamle skrutts kropp bara la av
Dagen började som vilken annan, han skuttade, glad i hågen, som alltid på långpromenderna. Just denna dagen var det ett par timmars svampplockning på agendan. Men så på kvällen när det var dags för kvällskiss så bara låste sig hela bakdelen och han kunde inte längre stå
Sambon fick bära/stötta upp bakdelen och hjälpa honom in i bilen. Här om nånstans drar kugghjulen igång i hjärnan.. Hunden i fråga hade ett ego med Stort E och att öht lyckas lyfta honom skulle aldrig någonsin kommit på tal, det hade han aldrig tillåtit. Varför lät han sig bäras nu helt plötsligt?
In till Blå Stjärna så fort det bara gick och väl framme fick han somna in i bilen, med huvudet i mitt knä
MEN så kommer dom där förbannade tankarna, som jag VET inte spelar någon roll, hursom får jag ju inte tillbaka honom.. Ändå bara skenar det iväg
Nu känner jag att jag mest svamlar iväg, så som jag inte skulle och nu sprutar dessutom tårarna igen så jag knappt ser vad jag skriver.. Än mindre kan jag tänka klart. Vet egentligen inte vad jag vill med tråden ens, kanske bara behövde skriva av mig lite. Kanske behöver jag få det upprepat för mig att jag iaf inte gjorde fel!
![8220_1132021056991_1121198660_30436538_985194_n.jpg](http://img.photobucket.com/albums/v653/LillaMy84/Beretta/8220_1132021056991_1121198660_30436538_985194_n.jpg)
![n620336533_1591556_4006.jpg](http://img.photobucket.com/albums/v653/LillaMy84/n620336533_1591556_4006.jpg)