Pallas
Trådstartare
Mina yngsta söner har alltid varit "lite mer" än andra. Det är svårt att förklara, men i jämförelse med andra barn har det varit väldigt arbetsamt för oss föräldrar att hindra dem från att göra illa sig själva rejält på olika sätt eller att förstöra saker omkring sig. Vi vill ju inte hindra dem så att de blir hämmade - för nyfikenheten och uppfinnigsrikedomen är ju egenskaper som de kommer ha stor nytta av i livet, men just nu är det bara såååå tungt för mig som förälder.
Om de hittar tex en pinne ute, så räcker det inte emd att vifta lite med den eller slå den mot något ofarligt, tex en trädstam. Nej, de måste naturligtvis hitta en parkerad bil att slå den mot. Hittar de en skruvmejsel som någon av oss glömt framme för mer än trettio sekunder sedan, så är det hål i ett bord, en vägg eller i ett barn. Skulle de komma ut på balkongen skulle de ofelbart stapla stolar på varandra för att kunna balansera på räcket, och sådana saker.
Allting här hemma är avskalat, begagnat eller inlåst om det är farligt eller av något större värde. Vi börjar få slut på lås, silvertejp och skåp som sitter högt upp.
Problemet är att jag vet precis på pricken hur jag ska hantera deras energiska beteende för att vi ska få en dräglig tillvaro tillsammans, men det är inte en föräldrastil som kommer naturligt till mig. Jag måste alltså anstränga mig mentalt och fysiskt i varje sekund med dem och jag orkar inte just nu. Det blir mest nejande och även skrikande, handgripliga avlägsnanden osv. Jag vet att detta inte fungerar, men både jag och maken är helt slut.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg, men det var i allafall skönt att få skriva av sig.
Om de hittar tex en pinne ute, så räcker det inte emd att vifta lite med den eller slå den mot något ofarligt, tex en trädstam. Nej, de måste naturligtvis hitta en parkerad bil att slå den mot. Hittar de en skruvmejsel som någon av oss glömt framme för mer än trettio sekunder sedan, så är det hål i ett bord, en vägg eller i ett barn. Skulle de komma ut på balkongen skulle de ofelbart stapla stolar på varandra för att kunna balansera på räcket, och sådana saker.
Allting här hemma är avskalat, begagnat eller inlåst om det är farligt eller av något större värde. Vi börjar få slut på lås, silvertejp och skåp som sitter högt upp.
Problemet är att jag vet precis på pricken hur jag ska hantera deras energiska beteende för att vi ska få en dräglig tillvaro tillsammans, men det är inte en föräldrastil som kommer naturligt till mig. Jag måste alltså anstränga mig mentalt och fysiskt i varje sekund med dem och jag orkar inte just nu. Det blir mest nejande och även skrikande, handgripliga avlägsnanden osv. Jag vet att detta inte fungerar, men både jag och maken är helt slut.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg, men det var i allafall skönt att få skriva av sig.