så tomt och ensamt...

[Mithra]

jag hade en tråd här om min hund som var 14 år, och hade diarrer.Hon fick livmoderinflammation och blev slö och trött. Det kändes hemskt men det var det bästa för henne, jag ringde och beställde tid, och igår var vi hos vetrinären, och hon fick somna in, med huvudet i mitt knä. Idag begravde vi henne på djurkyrkogården. För mig känns det som om jag aldrig slutar gråta, trodde att jag var förberedd för hon var ju gammal, men man kan nog inte förbereda sig för detta. Hon har varit med mig sen hon var 7 veckor, och jag var 18 år, nu är jag 32. Usch...det är så tomt här hemma, och man förväntar sig att hon ska vara här, att man ska se henne dyka upp, men det kommer ju inte att hända igen....hur ska man kunna gå vidare? tiden läker alla sår...har man ju hört men så känns det inte alls nu! Hon lider ju inte mer iallafall. Ville bara skriva av mig lite, så fort jag ringer till någon för att prata så börjar man gråta igen, skriva är lättare

 

[Meibla]

Jag lider med dej. det e hemskt när man är tvungen att ta bort sin älskade vovve.

 

[**BORTTAGEN**]

Stackars dig, vad jobbigt.
Jag hade min hund från jag var nitton till jag var trettiotvå.Han somnade in i våras.
Man tror inte man ska klara det men på något konstigt sätt gör man det ändå...
Det är som du skriver, man vet att de är gamla men man är inte förberedd, hur skulle man kunna vara det?

 

[wera]

Jag känner igen mig. Jag tog själv bort min 16-åriga vovve förra våren/sommaren. Jag saknar honom fortfarande oerhört mycket. Sorgen och saknaden försvinner inte helt, men den mattas av med tiden.
Det var konstigt när vi tog bort honom så var det som vår andra hund visste det. För han brukade alltid leta efter honom om de inte var tillsammans, men sedan vi kom från veterinären så gjorde han inte det mer.

*skickar tröstkramar*/Wera

 

[Mithra]

tack, ja det var det värsta jag varit med om, ...och jag har varit med om en del...men just detta att behöva vara den som fattade beslutet, så tänker man efter ...var det rätt, hon ville kanske leva ett tag till...hon var ju så pigg sista dagen...men det kunde ju egentligen inte bli bättre, huu...vad hemskt.

 

[Mithra]

det är nog rätt...man tror man är förberedd, för hunden är så gammal osv, men man är inte alls förberedd på tomheten hemma, man väntar sig att hon ska dyka upp runt hörnan, man hittar saker under sängen som var hennes...osv. Nej, förberedd var jag nog minst av allt, men det hjälper att skriva och prata om henne.

 

[Mithra]

tack!, nu är det tre dagar sedan, tårarna verkar ta slut, men tomheten, man känner sig lite apatisk, det går väl an så länge man jobbar, är i skolan, eller hos hästarna, man tänker på något annat, men sedan, när man kommer hem och öppnar dörren, då kommer allt tillbaka.
visst är det konstigt, som du skrev, att don andra hund slutade leta, de känner det nog på sig, djuren har säkert en mer naturlig relation till döden än människor

 

[**BORTTAGEN**]

Är det lättare att prata om henne med hundmänniskor?
Så är det för mig, jag vill bara prata om honom med folk som verkligen kan förstå, orkar inte med något annat.
Nu är det ungefär ett halvår sedan han gick bort och jag tänker på honom varje dag...
Tänker på hans små egenheter, precis hur han brukade ligga i soffan och precis hur han kom upp tätt intill mig och ville vara nära.

 

[Mithra]

ja det är det nog, lättare att prata med hundmänniskor menar jag. man ser om man skulle prata om henne med någon som inte har eller har haft hund, de tar det inte på allvar, jaja, men det var bara en hund eller du kan köpa en ny bara osv...så är det inte. Detta var värre än när man miste släktingar, för de bor man inte med så det blir inte så påtagligt, även om det givetvis inte är kul det heller. Fast henne har jag ju bott med i 14 år, delat allt med, så det känns så mycket mer.
jag kan tänka mig att det känns för dig med ännu, tror nog aldrig att det går över, kanske kommer det en dag man kan tänka på dem med glädje, inte som nu, blandat med så mycket saknad. Har du skaffat någon ny hund?

 

[**BORTTAGEN**]

Jag har skaffat en valp som är nära släkt med honom.Jag är medveten om att hon är en egen individ, men känns som om jag fått lite av honom tillbaks.
Hon är nu drygt tretton veckor och jag hittade henne av en slump....

 

[Mithra]

vad kul, precis så tänkte jag. Jag har tagit tre kullar på henne med, men det var ju läge sedan, hon har överlevt en del av dem, sista kullen fick hon när hon var 4 år, så de yngsta är ju 10 år själva, man kan inte ta valpar på tikarna, för de är ju förgamla, men det finns två hanhundar efter henne , en 10 och en 11 år, som båda har erbjudit sina tjänster, så nu letar jag efter en lämplig tik, så kan man ju iallafall få ett barnbarn till henne.

 

[**BORTTAGEN**]

Hoppas du får ett barnbarn!!!

 

[Mithra]

det hade varit kul.

 

[Sannanas]

Tänker på dig gumman, låna mitt odrägliga djur när du vill , fast ingen kan mäta sig med stenfångar vovvis.
Hoppas du är ok. Ändå.
Sanna

 

[Mithra]

hej tack.... jo det käns verkligen hemskt, värre än man trodde, men det var väl nödvändigt för hennes skull.
Först tänkte jag..stenfångarvovis... sen förstod jag, haha, ja, det blir svårt att ersätta henne. Hoppas att din lille mår bra