Så ledsen (avlivad häst) hur ska man våga köpa häst igen?

[Silvertjej]

Tack ni som svarat börjar hämta mig nu.

Tror flera olika faktorer bidrog till att detta tog så otroligt hårt, var så fäst vid denna fantastiskt fina individ, det var så oväntat, han skulle varit perfekt för mig och min dotter om ett par år när min ekonomi kommer vara bättre och han skulle vara lite mer utbildad. Så drömmen och visionen gick i kras.

Tittar nu mer och mer på Hästnet och jag ser ju att det finns hästar, och jag vet ju innerst inne att det kommer flera underbara individer som jag kommer fästa mig vid.

 

[Oh_really]

Jag förlorade min förra häst (araben Galishimo) i akut kolik för två år sedan och köpte en ny, gaska ohanterad unghäst på två år (Ares, welsh cob), nästan direkt. Den tidigare hästen hade jag haft i 11 år och var lite svår i hanteringen, den var reaktiv och hade ett dåligt sadelläge, det gick inte riktigt göra samma saker som "vanliga ekipage" kunde göra, exempelvis ta en ökad galopp ute. Jag kunde hämta den nya unghästen tre månader efter att tidigare hästen dött. Lite så här i backspegeln så är jag väldigt glad att det blev en häst till, för den nya unghästen går allt så mycket lättare med. Jag får, om och om igen, känna mig som en bra matte, ryttare, hästägare, vilket jag inte känt förut. Så den nya unghästen gör väldigt gott för själen och självförtroendet.

Det jag inte hade väntat mig var att jag faktiskt sörjde min förra häst en längre period än vad jag väntade mig. Det tog på mina krafter att gråta på parkeringsplatser, i stallet, hemma, på jobbet, i samtal med vänner, innan läggdags. Jag drömde om honom på nätterna och vaknade uppriven och gråtmild. Jag hade också lite skuldkänslor för att min nya häst är så otroligt mycket enklare och att jag på ett sätt uppskattade honom mer. Så hade jag fått leva om mitt liv hade jag kanske väntat ett år, låtit ekonomin bygga på sig lite, fått pendla i mina känslor av sorg och saknad, i lugn och ro, och letat en ny häst när jag kände mig redo.


Om nu även denna häst skulle gå bort så är jag inte helt säker på att jag skulle köpa en ny häst igen. Förmodligen skulle jag det, men jag ser även att jag skulle ha ett väldigt bra liv om jag slutade med ridsport och ägnade mig åt andra fritidsintressen, som inredning, renovering, konst, träning... ja möjligheterna är oändliga om vad som också är roligt att göra. Häst är inte enda alternativet att leva.

 

[Blyger]

@Oh_really jag är i samma situation nu.. plötsligt bara sorgen sköljer över mig.
Jag delade ponnyn med mitt barn så det är mycket tankar och känslor från hans sida också.

 

[Oh_really]

@Oh_really jag är i samma situation nu.. plötsligt bara sorgen sköljer över mig.
Jag delade ponnyn med mitt barn så det är mycket tankar och känslor från hans sida också.

Så tråkigt, beklagar verkligen!

 

[cirkus]

Tråkigt beklagar!! Så ung. Min tränare berättade igår att en av hennes hästar också hade haft förträngning i halskotpelaren. Dom trodde det var muskulärt, i ryggen. Men dom hittade det, till slut. Precis som med ”våran”.

Det började märkas mer i hoppningen. Ville inte riktigt gå fram, bjöd inte som vanligt och började trampa in istället för att hoppa av. Dom behandlade ryggen och det blev temporärt bättre med tömkörning mm men sen sämre när han skulle sättas igång. Började slå mot skänkeln mm.

Han var 8 år.

Min gick inte att rida på i vänster varv. Allt annat funkade, tömkörning, longering men ridningen gick bara inte. Vi trodde det var ryggen också men röntgade såklart också hals och det var bara att åka hem med tomt släp

 

[Silvertjej]

Tack igen till er som svarat!!! Våra fina vänner har så kort stund på jorden, man måste acceptera det tyvärr.

Brottas med tankar om jag kunde eller borde gjort mer. Blev så totalt chockad över beskedet. Så jag blev som typ paralyserad. Men vi fick en fin sista promenad med bete och godis och jag måste ju bara acceptera att det blev som det blev.

Klappa era finaste fyrbenta och ta vara på tiden ni har med dom! Den kan ta slut så fort

 

[Oknytt]

Tack igen till er som svarat!!! Våra fina vänner har så kort stund på jorden, man måste acceptera det tyvärr.

Brottas med tankar om jag kunde eller borde gjort mer. Blev så totalt chockad över beskedet. Så jag blev som typ paralyserad. Men vi fick en fin sista promenad med bete och godis och jag måste ju bara acceptera att det blev som det blev.

Klappa era finaste fyrbenta och ta vara på tiden ni har med dom! Den kan ta slut så fort

Man får se det som att vi egentligen ju bara har dem till låns, och se till att man gör deras liv med oss så fint som möjligt under tiden