Sv: Så har han inte gjort förut.
Ja, jag har ju redan skrivit om ämnet en sisådär 100 ggr tidigare hör på forumet - men vi kör igen!
Inte riktat till dig, of course:
Alla hundar är självfallet individier, och så även alla Amstaffar. Men dom delar samma genetiska förutsättningar eftersom dom alla har samma bakgrund, och härstammar från samma hundar i början. Rent generellt så har rasen (Och flera andra av "kamphundstyp" som det så fint heter) väldigt ofta problem med könsbunden aggressivitet. Hanar är överrepresenterade, men väldigt många tikar har samma problem - med främmande hundar främst, men även inom den egna flocken.
Uppfostran, socialisering, lydnadsnivå eller ägaren kan INTE påverka allt, så är det bara.
Jag har en toppenhund liggandes i sängen med sin husse just nu. Han är 5 år gammal, otroligt vältränad och lydig, klarar av extrema sociala miljöer utan minsta påverkan, är socialiserad väldigt mycket under hela sitt liv, och har alltid BARA fått umgås med trevliga hundar med ett säker och bra språk. Han är född mycket dominant, har ett starkt självförtroende och har under hela uppväxten haft ett stort nätverk av kompisar.
Under sin uppväxt älskade han alla. Han lekte med alla hundar oavsett kön, ålder och rang.
Vid 1 års ålder uppstod en mätning mellan han och hans allra bästa polare - och innan jag ens hann blinka så var slagsmålet ett faktum. Fortfarande kunde han umgås med andra hundar utan problem, även andra hanar, så länge som alla skötte sig ordentligt.
Vid 2 års ålder ansåg han att alla tjejer var toppen, men att andra hanar skulle visa sig underlägsna honom - och då kunde dom umgås lätt. Icke undergivna = han ville sätta dom på plats.
Vid 3 års ålder, och då han uppnått sin hela fysiska och psykiska mognad, så fungerade det enbart med hundar som accepterade honom som högst i rang, och inte ifrågasatte honom eller hans beslut.
Nu är han 5 år, och har sen länge haft en egen flock där han är i topp. Näst efter mig så är det Benjamin som hundarna följer, och hans ord är lag. Han kan inte umgås med könsmogna hanar alls, men valpar och yngre går hur bra som helst av naturliga skäl. Han accepterar inte att tikar beter sig illa heller för den delen.
Det som kan vara tråkigt med rasen, är att om dom får en chans till slagsmål - så kommer i alla fall minst 85% av alla att älska det. Och det finns i dom att inte ge sig. En hund av kamphundstyp kan också väldigt ofta utan bekymmer slåss med olika kön, eftersom det sällan bara blir gruff utan smäller direkt.
Jag tycker att det är intressant att se hur mycket som faktiskt finns kvar i dom, även om dom absolut inte är av samma kaliber som en gameavlad APBT förstås. Min ena tik växte upp utan att ens hamna i gruff med någon någonsin, och så en dag rök 2 hundar här hemma ihop och denna tiken var då stängd bakom grind pga löp. Hyfsat vuxen tik, helt utan erfarenhet av slagsmål alltså. När hon såg dessa två slåss, så tog hon sig ut ur rummet på ca 1 sekund för att genast kasta sig över den i slagsmålet som låg i underläge, och hon betedde sig som om hon aldrig gjort något annat.
Så - det finns där i. Mer eller mindre, i olika individer bara.
Att äga en Amstaff och förutsätta att den ska kunna fungera i socialt samspel med många andra hundar är sällan ett fungerande koncept. En del gör det, men många gör det inte. En del fungerar ihop med hundar den känt länge, ett ihopsvetsat gäng. Andra fungerar knappt ihop med någon annan hund alls. Vissa fungerar med alla, men dom är inte särskilt många i helt vuxen ålder.
Så snälla, låt inte din hund träffa andra hur som helst - kastrerad eller ej - det är bäddat för problem i framtiden, jag lovar dig.
Jag vet om så enormt många slagsmål som hänt, eftersom folk släpper ihop sina hundar bara sådär. Gärna hanar också, könsmogna såklart. Eller jämngamla tikar, som självfallet ska mäta sig gentemot varandra.
Mina yngre hundar får träffa utomstående också, men bara hundar som jag VET är säkra. Sådana som inte reagerar på Amstaffens (generellt) styva och utmanande kroppspråk, som inte bryr sig om att Amstaffarna morrar och låter högt vid lek, eller har ett behov av att hävda sig på olika vis. Kan dom inte uppfylla detta, så får dom inte träffa mina hundar eftersom att jag gör allt i min makt för att undvika dåliga händelser.
I övrigt, vid 10-14 mån ålder uppkommer gärna en spökålder och dom kan bli osäkra. Det är ingen fara i sig, men jag skulle - om jag vore du - hålla min osäkra hund borta från främmande hundar. Om han morrar på dom, av ren osäkerhet, och det i sig triggar den andra, så kommer förmodligen din gärna slåss ändå. Och skadorna en sådan här hund gör, är inte roliga att se.
Det kommer jag nog att upprepa tills jag dör tror jag. Innan man med egna ögon sett vad ett slagsmål på bara 1-2 min kan ge för skador, så verkar dock dom flesta inte vilja läsa eller höra mina ord. Men det är inget man vill ha, det kan jag garantera. Och om man kanske står där, oerfaren av detta, och inte kan få isär dom alls.. Då slutar det väldigt tråkigt.
