Robin Williams är död!

[Tassetass]

Jag har en väldigt speciell relation till det synsättet. Som många här kanske vet så lever jag med en psykiskt sjuk man som kämpat mot självmordstankar sedan han var 13 år. Jag vill inte tänka att död skulle vara "frihet" för honom. Jag ser min sambo, min kärlek, min fantastiska man och allt han älskar i livet. Han som spontant köper blommor till mig. Han som kan skratta så tårarna rinner. Han som alltid väcker mig genom att kittlas och jag blir vansinnig. Det är han och hans person. Sedan ser jag sjukdomen, som en demon som kommit utifrån och som äter upp honom inifrån. Det oändliga mörkret. Det är inte han. Det är sjukdomen. Och faktum är att skulle han (må Gud förbjuda...) ta sitt eget liv så är den tragiska sanningen att han förlorade. Han blev inte fri. Han förlorade kampen mot sin sjukdom. Demonen har tagit hans liv. Det är den tragiska, bittra sanningen. Dessvärre i Williams fall också..

Men sanningen är också, att skulle min stora kärlek, min livspartner ta sitt liv. Ja, då hade jag också intalat mig själv att han äntligen fick bli fri. Det hade varit det enda sättet att kunna hantera sorgen. Det enda sättet att kunna gå vidare. Så jag väljer även att tänka att Williams är fri nu. Även fast jag innerst inne vet att sanningen är betydligt mer tragisk än så..

Det där är onekligen ett tveeggat svärd.

Jag har två vänner, bröder dessutom, som båda valde att avsluta sina liv. Framförallt i ena fallet så känner jag verkligen att han fick bli fri, fick finna frid, genom att dö. Han skulle inte ha fötts i den här världen, helt enkelt (det är svårt att förklara i ord, men många som kände honom hade exakt samma känsla och han hade även sagt det själv).

Båda hade en livslång kamp bakom sig med allt från missbrukande och inte särskilt goda föräldrar till eget missbruk, kriminalitet och hemlöshet. Jag kan, trots att jag fått allt berättat för mig, inte närapå förstå hur någon av dem mådde. Men jag kan någonstans förstå att man kan ta slut som människa när man kämpat i 25-30 år som i mina vänners fall...

 

[Tassetass]

Jag kan inte annat än hålla med dig, även om jag inte alls är i samma sits. Jag kan omöjligen heller se ett självmord som en frigörelse, utan för mig är självmord alltid ett misslyckande...

För vem är självmordet ett misslyckande? Individen? Samhället?

Det är en stor förlust att Williams är död, men jag kan inte låta bli att tänka på hans stackars barn. Att ens förälder själv väljer att avsluta sitt liv måste göra sorgen ännu svårare att hantera, för det måste vara så mycket ilska med i sörjandet.

Där satte du fingret på en känslig punkt för mig. Samtidigt som jag sett hur människor slitit till förbannelse för att må bra och inte fått lön för mödan och jag - som jag skrev innan - kan förstå hur man kan ta slut som människa vill en del av mig bara ställa mig upp och skrika "MAN ÖVERGER FÖR I HELVETE INTE SINA BARN PÅ DET DÄR SÄTTET. HAR MAN SATT BARN TILL VÄRLDEN FÅR MAN FAN BITA IHOP!". Fast jag vet att det inte fungerar så, med eller utan barn kan man inte leva sitt liv för någon annan och som barn vill jag ju inte heller att mina föräldrar ska lida för min skull.

Fan vad komplicerat det här är...

 

[Raderad medlem 6459]

@Tassetass Jag känner likadant ibland. Men då påminner jag mig själv att bara för att en gång har skaffat barn är man ingen övermänniska, även för en förälder kan alltid bli så fruktansvärt tungt att den till slut inte står ut längre.

 

[Singoalla]

Det där är onekligen ett tveeggat svärd.

Jag har två vänner, bröder dessutom, som båda valde att avsluta sina liv. Framförallt i ena fallet så känner jag verkligen att han fick bli fri, fick finna frid, genom att dö. Han skulle inte ha fötts i den här världen, helt enkelt (det är svårt att förklara i ord, men många som kände honom hade exakt samma känsla och han hade även sagt det själv).

Båda hade en livslång kamp bakom sig med allt från missbrukande och inte särskilt goda föräldrar till eget missbruk, kriminalitet och hemlöshet. Jag kan, trots att jag fått allt berättat för mig, inte närapå förstå hur någon av dem mådde. Men jag kan någonstans förstå att man kan ta slut som människa när man kämpat i 25-30 år som i mina vänners fall...

Det kan jag också förstå. Det är nog detsamma även för personer som har fysiska sjukdomar som de kämpat mot under en lång tid. Det är så orättvist..

Någonting jag kan reagera på är att hela debatten just nu om psykiska sjukdomar/psykisk ohälsa handlar om att få folk att söka hjälp. Jag har läst krönikor om det idag. Jag var på en heldag i Almedalen som handlade om psykisk ohälsa med olika seminarier och alla pratade bara om att "uppmärksamma problemet och få folk att söka hjälp". Och det är SUPER. Vi MÅSTE få folk att söka hjälp. Men ibland känns det som att folk har inställningen att "då löser det sig". Nej, det gör inte alltid det. Många har gått en mängd behandlingar, min sambo bland annat, och varit in och ut på psykakuten och på olika problem i åratal. Hur hjälper man dessa? Vad gör man när ingenting hjälper? Jag förstår att man inte lyfter detta, då en del i att få folk att söka hjälp givetvis handlar om att folk ska ha förtroende för vården och känna förhoppning om att det kan bli bra då. Men som anhörig är det frustrerande med inställningen "sök hjälp så blir allt bra" för vi som är insyltade vet att det ibland inte är så.

 

[stjarnhimmel]

Jag har ett annorlunda minne av honom. Jag jobbade för ca 20 år sedan på hotell i Skottland. Ett par månader innan jag började hade RW varit där! Han var väldig omtyckt av personalen. Han lärde sig allas namn, pratade med alla, skämtade, gick ut i köket och sjöng för en kock etc. Speciell en 70 år gammal chaufför, ett riktigt original, blev hans bästa vän.
Alla i personalen tyckte att han hade varit underbar och verkligen sett alla människor

 

[Jannice]

För vem är självmordet ett misslyckande? Individen? Samhället?



Där satte du fingret på en känslig punkt för mig. Samtidigt som jag sett hur människor slitit till förbannelse för att må bra och inte fått lön för mödan och jag - som jag skrev innan - kan förstå hur man kan ta slut som människa vill en del av mig bara ställa mig upp och skrika "MAN ÖVERGER FÖR I HELVETE INTE SINA BARN PÅ DET DÄR SÄTTET. HAR MAN SATT BARN TILL VÄRLDEN FÅR MAN FAN BITA IHOP!". Fast jag vet att det inte fungerar så, med eller utan barn kan man inte leva sitt liv för någon annan och som barn vill jag ju inte heller att mina föräldrar ska lida för min skull.

Fan vad komplicerat det här är...

Jag kom på efteråt att jag kanske skulle ha preciserat mig lite mer angående just misslyckandet: Jag menade samhället. Det måste finnas stöd att få när man mår så dåligt att man ens börjar fundera i de banorna och ett avsevärt bättre sådant än det finns i dagsläget...

Jag reagerar också som du, just när det är föräldrar som lämnar barn på det sättet så är det en del av mig som aldrig någonsin kommer att förstå...

Edit: Förresten så är det ju ett misslyckande för individen också, för jag kan inte tänka mig att någon (oavsett hur deprimerad denna än är) ser döden som ett mål. Det måste väl ändå vara ett ordentligt liv de vill tillbaks till, så det blir ju på något sätt ett dubbelt misslyckande. Dels för individen, som inte lyckats hitta styrkan att fortsätta kämpa vidare och även för samhället som i många fall inte ger den hjälp som en gravt deprimerad person behöver...

 

[Tassetass]

Det kan jag också förstå. Det är nog detsamma även för personer som har fysiska sjukdomar som de kämpat mot under en lång tid. Det är så orättvist..

Någonting jag kan reagera på är att hela debatten just nu om psykiska sjukdomar/psykisk ohälsa handlar om att få folk att söka hjälp. Jag har läst krönikor om det idag. Jag var på en heldag i Almedalen som handlade om psykisk ohälsa med olika seminarier och alla pratade bara om att "uppmärksamma problemet och få folk att söka hjälp". Och det är SUPER. Vi MÅSTE få folk att söka hjälp. Men ibland känns det som att folk har inställningen att "då löser det sig". Nej, det gör inte alltid det. Många har gått en mängd behandlingar, min sambo bland annat, och varit in och ut på psykakuten och på olika problem i åratal. Hur hjälper man dessa? Vad gör man när ingenting hjälper? Jag förstår att man inte lyfter detta, då en del i att få folk att söka hjälp givetvis handlar om att folk ska ha förtroende för vården och känna förhoppning om att det kan bli bra då. Men som anhörig är det frustrerande med inställningen "sök hjälp så blir allt bra" för vi som är insyltade vet att det ibland inte är så.

Det där illustrerar ganska bra hur psykiska sjukdomar har en annan ställning i samhället jämfört med somatiska sjukdomar. Att någon får en somatisk sjukdom, t.ex. cancer, som inte går att bota är accepterat. När någon drabbas en obotlig psykisk sjukdom och det resulterar i att personen dör, då borde personen ha sökt eller fått mer hjälp. Att vetenskapen inte förstår ens en bråkdel av vad som händer i hjärnan är väl allmänt känt, ändå förväntas individen och vården kunna lösa allt som kan gå fel.

 

[Singoalla]

@Tassetass Jag känner likadant ibland. Men då påminner jag mig själv att bara för att en gång har skaffat barn är man ingen övermänniska, även för en förälder kan alltid bli så fruktansvärt tungt att den till slut inte står ut längre.

Precis. Och jag tror att det är väldigt viktigt att förstå att är man psykiskt sjuk eller deprimerad så fungerar inte ens hjärna som våra friska hjärnor fungerar. Det går inte att försöka förstå sig på. Man får bara acceptera. När jag diskuterar min sambo med en del bekanta så säger de "Varför tänker han inte såhär?" och mitt svar är alltid "För att han är psyksjuk, givetvis. Sjuk i huvudet liksom. Skallen funkar inte. Det är error.."

Jag såg en intervju med en kvinna som hoppade från en bro. Dock fick en man tag i henne precis när hon hoppade och lyckades med hjälp av flera dra upp henne på rätt sida av räcket igen. Hon berättade att hon knappt minns någonting från situationen. Det hade bara svartnat. Som en mörk dimma. Ibland tror jag att personer som väljer att ta sitt eget liv har tänkt igenom vad det innebär för anhöriga mm. och för andra liksom.. händer det bara.

 

[Singoalla]

Det där illustrerar ganska bra hur psykiska sjukdomar har en annan ställning i samhället jämfört med somatiska sjukdomar. Att någon får en somatisk sjukdom, t.ex. cancer, som inte går att bota är accepterat. När någon drabbas en obotlig psykisk sjukdom och det resulterar i att personen dör, då borde personen ha sökt eller fått mer hjälp. Att vetenskapen inte förstår ens en bråkdel av vad som händer i hjärnan är väl allmänt känt, ändå förväntas individen och vården kunna lösa allt som kan gå fel.

Påminner mig om den här:

 

[Digbil]

Ledsamt. Jag "upptäckte" RW när jag såg "Fisher King" på bio som tonåring. Den filmen gjorde starkt intryck på mig och är den där jag gillar honom bäst. Men Döda poeters sällskap och Peter Pan är tätt efterföljande favoritroller.

 

[Lobelia]

Det där illustrerar ganska bra hur psykiska sjukdomar har en annan ställning i samhället jämfört med somatiska sjukdomar. Att någon får en somatisk sjukdom, t.ex. cancer, som inte går att bota är accepterat. När någon drabbas en obotlig psykisk sjukdom och det resulterar i att personen dör, då borde personen ha sökt eller fått mer hjälp. Att vetenskapen inte förstår ens en bråkdel av vad som händer i hjärnan är väl allmänt känt, ändå förväntas individen och vården kunna lösa allt som kan gå fel.

Där pekar du på något viktigt, det finns de som får så mycket stöd samhälle, sjukvård, släkt och vänner förmår och ändå är självmordsbenägna/lyckas ta sitt liv. Visst hade man uppfunnit rätt behandling, hittat rätt läkare, upptäckt det i tid etc så skulle man kunnat rädda personen, precis som vid cancer. Ibland får vi acceptera att vi inte räkte till den här gången även när det gäller psykisk sjukdom och personen faktiskt fått så bra vård och omsorg det bara gått under aktuella förutsättningar.

Tyvärr söker vi syndabockar även när det inte finns någon.

 

[Ninnurur]

Efter att ha sett RW i den senaste rollen som känns så forcerad så önskar jag att han har fått ro i själen nu. Han var en konstnär och jag kommer aldrig att glömma Goooooooooood mooorning Vietnam!

 

[Anna]

Det är jättesorgligt. Sådant här är alltid sorgligt, och vad folk än tänker om kändisar och så vidare så finns det ju faktiskt sådana vars arbete har varit en stor del i folks liv. Jag grät i flera veckor när George Harrison dog 2001 till exempel.

Hur som helst - det jag ser på FB och Twitter nu på morgonen är förstås många "RIP-hälsningar", men även många påminnelser av samma typ som bilden som Singoalla visar, samt länkar till artiklar och annat. Vilket är bra. Ibland verkar det som om det krävs ett kändisnamn eller liknande för att folk ska fatta att allt inte är svart och vitt.

 

[Singoalla]

Jag har ett annorlunda minne av honom. Jag jobbade för ca 20 år sedan på hotell i Skottland. Ett par månader innan jag började hade RW varit där! Han var väldig omtyckt av personalen. Han lärde sig allas namn, pratade med alla, skämtade, gick ut i köket och sjöng för en kock etc. Speciell en 70 år gammal chaufför, ett riktigt original, blev hans bästa vän.
Alla i personalen tyckte att han hade varit underbar och verkligen sett alla människor

Verkligen en unik förmåga som vissa människor har

 

[Pigalle]

Jumanji gillade jag
Har den på VHS film.

 

[Mixoman]

Trist, men inte mer trist än när vilken Svensson som helst inte orkar med livet längre och jag är så pass krass att om jag inte känner människan som dör/begår självmord osv, så kan jag tänka att det är onödigt/trist ffa för de efterlevande när någon tar den enkla vägen, men sörjer? Nä det gör jag inte ett pilleskit. Varför skulle jag? Inget som påverkar mig eller mitt liv på det minsta lilla vis.

Nyfiket undrat; Ni som sörjer RW, sörjer ni också när unge herr okänd i Sunne, när medelålders arbetslöse fattiglappen fru okänd från Götet osv osv tar livet av sig?

När fru okänd från Götet tar livet av sig är det en tragedi på samma sätt som när Robin Williams gör det. Men jag har ingen relation till fru okänd. Williams har jag sett på film, på galor och i intervjuer. Jag har berörts på flera olika sätt. Skrattat, gråtit, fascinerats och även delat filmupplevelserna med nära och kära. Det blir en sorg på ett annat sätt än när jag inte haft någon relation alls till personen/yrkesmänniskan/konstnären.

Skönt att det inte påverkar dig eller ditt liv på minsta vis, du har säkert fått och kommer få din dos av sorg i livet vid andra tillfällen.

 

[astronaut]

Robin Williams har varit en av mina favoriter sedan jag var liten. Bl.a. Hook är en film som jag aldrig tröttnar på.
Så otroligt sorgligt att filmvärlden har förlorat en av de bästa.

 

[MM]

Otroligt sorgligt. Jag som själv mår psykiskt dåligt så pass att jag funderar på självmord varannan dag kan ändå inte föreställa mig hur dåligt han måste mått som genomförde självmordet.
Jag känner en otrolig smärta varenda dag inombords och han, ja, inte ens jag kan föreställa mig det..

 

[Singoalla]

Jag vet faktiskt inte vad det är med Williams död som berört mig så förbannat mycket men jag har fällt flera tårar nu under dagen. Kanske att självmord finns så nära mitt eget liv varje dag att det liksom brister när jag inser att folk faktiskt tar steget. Kanske att Williams var min absoluta favvo-skådis som har fått mig att skratta och gråta och beröras av hans filmer sedan barnsben. Kanske för att han är en kopia av min egen pappa Jag har alltid sett pappa i Williams.. Alla bilder som cirkulerar idag på Williams med vackra citat ser jag liksom ett bekant ansikte i.

Hur som helst, sjukt skönt att kunna ventilera med er på Buke

 

[astronaut]

Nu är det bekräftat med att han hittades hängd
http://www.expressen.se/noje/sa-hittades-robin-williams-efter-sin-dod/
(aftonbladet är ingen pålitlig källa säger många och visst, kanske inte men det var där jag hittade polisens "press"brev om händelsen).