Robin Williams är död!

[Singoalla]

You´ll always be my Peter Pan!

 

[emlem]

väldigt tråkigt att någon ska behöva fatta ett sådant beslut, varför visa sin uppskattning för någon när det redan är försent?

 

[Singoalla]

Varför ifrågasätta någons uppskattning och sorg?

 

[honung]

Trist, men inte mer trist än när vilken Svensson som helst inte orkar med livet längre och jag är så pass krass att om jag inte känner människan som dör/begår självmord osv, så kan jag tänka att det är onödigt/trist ffa för de efterlevande när någon tar den enkla vägen, men sörjer? Nä det gör jag inte ett pilleskit. Varför skulle jag? Inget som påverkar mig eller mitt liv på det minsta lilla vis.

Nyfiket undrat; Ni som sörjer RW, sörjer ni också när unge herr okänd i Sunne, när medelålders arbetslöse fattiglappen fru okänd från Götet osv osv tar livet av sig?

Men så empatilöst skrivet. Om du stör dig på tråden eller andra människors förlust, varför känner du behöv av att ifrågasätta det?

-------------------------------------------



Mr Williams var en _fantastisk_ skådespelare med ett register som få har. Hans bortgång är en STOR förlust för världen.
Det är svårt att plocka ut särskilda filmer, han har gjort så hejdundrande mycket att han gått genom rutan/duken i medvetendet.

 

[emlem]

väldigt tråkigt att någon ska behöva fatta ett sådant beslut, varför visa sin uppskattning för någon när det redan är försent?

 

[Singoalla]

väldigt tråkigt att någon ska behöva fatta ett sådant beslut, varför visa sin uppskattning för någon när det redan är försent?

Jag svarade dig längre upp #23

 

[Lill76]

Kan bara hålla med om att det är mycket tragiskt! Han var en fantastisk skådespelare!

 

[emlem]

Varför ifrågasätta någons uppskattning och sorg?

Nu blev det verkligen feltolkat och, eller uruselt formulerat av mig.
Vad jag menar är att istället för att vänta med att visa sin uppskattning tills någon dör så varför inte visa sin uppskattning medans personen finns i livet?

Kanske är det så att man inte saknar någon förrns man upptäcker att personen faktiskt är borta, oavsett vem det gäller

* jag är osams med min dubbelpostande dator*

 

[Lobelia]

väldigt tråkigt att någon ska behöva fatta ett sådant beslut, varför visa sin uppskattning för någon när det redan är försent?

Hur menar du? Hur ska fans som inte känner personen privat visa sin uppskattning annat än att vara just fans och se personens verk? RW var knappast ovetande om att han är en mycket uppskattad skådespelare.

Brist på uppskattning var knappast ett akut problem, kanske tvärt om.

 

[Gnist]

Stör mig inte alls på tråden, men jag glömde. Här på buke får man ju inte skriva något som inte till fullo jamsar med trådens ämne utan att få på käften.

Tycker som sagt det är tråkigt för hans närmaste att han valde att gå den vägen och har full förståelse för att de mår dåligt just nu, så de har min empati.

 

[Singoalla]

Nu blev det verkligen feltolkat och, eller uruselt formulerat av mig.
Vad jag menar är att istället för att vänta med att visa sin uppskattning tills någon dör så varför inte visa sin uppskattning medans personen finns i livet?

Kanske är det så att man inte saknar någon förrns man upptäcker att personen faktiskt är borta, oavsett vem det gäller

* jag är osams med min dubbelpostande dator*

Min bästa vän förlorade en kompis för två veckor sedan. Vi satt uppe och drack vin och pratade om hur snabbt det kan gå ibland (detta var en olycka som skett, så väldigt oväntat). Vi kom väl fram till att det är väldigt svårt att gå runt och uppskatta alla hela tiden. Självklart säger jag till min familj och min sambo att jag älskar dem, och påminner mina vänner då och då om att dom är bäst i världen. Men mer än så går nog inte riktigt.. Om min chef skulle gå bort, eller en kollega, eller en bekant så skulle jag givetvis få känslan att jag hade velat hinna säga vad jag kände för den personen. Men det känns orimligt (och lite märkligt?) att gå och kärleksförklara sig för alla varje dag. Visst sa jag till min kollega innan sommaren att hon var bäst, men räcker det? osv.

När det kommer till Robin Williams så tror jag han fick uppskattning med råge i sitt liv

 

[Lobelia]

Stör mig inte alls på tråden, men jag glömde. Här på buke får man ju inte skriva något som inte till fullo jamsar med trådens ämne utan att få på käften.

Tycker som sagt det är tråkigt för hans närmaste att han valde att gå den vägen och har full förståelse för att de mår dåligt just nu, så de har min empati.

Du har ett mycket konstigt vis att visa din emapti.

 

[Tassetass]

Stör mig inte alls på tråden, men jag glömde. Här på buke får man ju inte skriva något som inte till fullo jamsar med trådens ämne utan att få på käften.

Tycker som sagt det är tråkigt för hans närmaste att han valde att gå den vägen och har full förståelse för att de mår dåligt just nu, så de har min empati.

Nog får man skriva sådant som inte till fullo jamsar med, men det du skrev tolkade jag som att du anser att sorg ska vara på ett visst sätt för att vara legitim och det tycker jag är ett tråkigt sätt att se på sorg.

Du sörjer inte RW för du hade ingen relation till honom, vilket får mig att tro att du anser att om man har en relation så "får" man sörja. Många anser sig ha en relation till RW och det han skapat, men den relationen räcker tydligen - enligt dig - inte för att sorgen ska vara legitim. (Och om då relationen är en förutsättning för sorg är det ju inte så konstigt att de flesta inte sörjer den unge mannen från Sunne, eftersom de flesta inte hade någon relation till honom.)

On topic...

RW:s karaktär Sean i "Good Will Hunting" har varit en av mina favoritfilmkaraktärer ända sedan jag såg filmen första gången och RW har gett mig mycket glädje genom åren. Hans, och många andra kändisars död de senaste åren, visar också hur maktlösa vi är mot svår psykisk sjukdom och missbruk, ingen går säker trots alla pengar och resurser i världen...

Som någon hade skrivit på Twitter: "Genie, you're free".

 

[honung]

Stör mig inte alls på tråden, men jag glömde. Här på buke får man ju inte skriva något som inte till fullo jamsar med trådens ämne utan att få på käften.

Jag vet inte, men du känns så bitter. Kanske en bukepaus vore på sin plats igen?

 

[pannkaka]

Trist, men inte mer trist än när vilken Svensson som helst inte orkar med livet längre och jag är så pass krass att om jag inte känner människan som dör/begår självmord osv, så kan jag tänka att det är onödigt/trist ffa för de efterlevande när någon tar den enkla vägen, men sörjer? Nä det gör jag inte ett pilleskit. Varför skulle jag? Inget som påverkar mig eller mitt liv på det minsta lilla vis.

Nyfiket undrat; Ni som sörjer RW, sörjer ni också när unge herr okänd i Sunne, när medelålders arbetslöse fattiglappen fru okänd från Götet osv osv tar livet av sig?

Jag sörjer Robin Williams för han har alltid varit min favoritskådis och enligt mig kommer världen bli en stor skådis fattigare.

Vad gäller fru okänd eller unge herr okänd kan jag känna att det är förjävligt att de mått så dåligt att de känt att döden är enda utvägen. Att de inte kunna få den hjälp och stöd som de hade behövt för att kunna orka leva vidare.

 

[sillysinta]

Mycket trakigt besked.
Uppskattade manga av hans verk.

när någon tar den enkla vägen,

Sjukt ignorant, okunnigt och fjantigt att skriva.

 

[Singoalla]

"Genie, you're free".

Jag har en väldigt speciell relation till det synsättet. Som många här kanske vet så lever jag med en psykiskt sjuk man som kämpat mot självmordstankar sedan han var 13 år. Jag vill inte tänka att död skulle vara "frihet" för honom. Jag ser min sambo, min kärlek, min fantastiska man och allt han älskar i livet. Han som spontant köper blommor till mig. Han som kan skratta så tårarna rinner. Han som alltid väcker mig genom att kittlas och jag blir vansinnig. Det är han och hans person. Sedan ser jag sjukdomen, som en demon som kommit utifrån och som äter upp honom inifrån. Det oändliga mörkret. Det är inte han. Det är sjukdomen. Och faktum är att skulle han (må Gud förbjuda...) ta sitt eget liv så är den tragiska sanningen att han förlorade. Han blev inte fri. Han förlorade kampen mot sin sjukdom. Demonen har tagit hans liv. Det är den tragiska, bittra sanningen. Dessvärre i Williams fall också..

Men sanningen är också, att skulle min stora kärlek, min livspartner ta sitt liv. Ja, då hade jag också intalat mig själv att han äntligen fick bli fri. Det hade varit det enda sättet att kunna hantera sorgen. Det enda sättet att kunna gå vidare. Så jag väljer även att tänka att Williams är fri nu. Även fast jag innerst inne vet att sanningen är betydligt mer tragisk än så..

 

[Raderad medlem 6459]

Trist, men inte mer trist än när vilken Svensson som helst inte orkar med livet längre och jag är så pass krass att om jag inte känner människan som dör/begår självmord osv, så kan jag tänka att det är onödigt/trist ffa för de efterlevande när någon tar den enkla vägen, men sörjer? Nä det gör jag inte ett pilleskit. Varför skulle jag? Inget som påverkar mig eller mitt liv på det minsta lilla vis.

Nyfiket undrat; Ni som sörjer RW, sörjer ni också när unge herr okänd i Sunne, när medelålders arbetslöse fattiglappen fru okänd från Götet osv osv tar livet av sig?

Vilken gräsligt synsätt, du får ursäkta men herregud alltså.

Jag har aldrig varit ett fan av Robin Williams. Han har snälla ögon och verkar rar men jag har inga av hans filmer som mina favoritfilmer. Jag sörjer inte, men det gjorde mig ledsen att läsa vad som har hänt. Att han mått så dåligt, att han inte såg nån annan utväg, att hans närmaste får leva med en smärta som ingen förtjänar. Detta är sorgligt oavsett vem det är, en okänd man i Sunne eller en stor filmstjärna. Jag kan knappt läsa en tidningsnotis utan att ta mig till det, utan att tänka på hur orättvist det är att vissa aldrig vinner över sina demoner.

För Robin Williams fans förstår jag att de känner sig närmare honom och sörjer på ett annat sätt. De har ju en form av relation till honom som jag inte haft och som jag inte skulle drömma om att se ner på.

 

[honung]

Även fast jag innerst inne vet att sanningen är betydligt mer tragisk än så..

Vilket som du så bra beskriver betyder att ett självmord aldrig är någon enkel historia.
Det är bara så synd att 'folk' inte förstår att ett självmord är ett avslut på en kamp som FRISKA människor inte kan föreställa sig.

 

[Jannice]

Jag har en väldigt speciell relation till det synsättet. Som många här kanske vet så lever jag med en psykiskt sjuk man som kämpat mot självmordstankar sedan han var 13 år. Jag vill inte tänka att död skulle vara "frihet" för honom. Jag ser min sambo, min kärlek, min fantastiska man och allt han älskar i livet. Han som spontant köper blommor till mig. Han som kan skratta så tårarna rinner. Han som alltid väcker mig genom att kittlas och jag blir vansinnig. Det är han och hans person. Sedan ser jag sjukdomen, som en demon som kommit utifrån och som äter upp honom inifrån. Det oändliga mörkret. Det är inte han. Det är sjukdomen. Och faktum är att skulle han (må Gud förbjuda...) ta sitt eget liv så är den tragiska sanningen att han förlorade. Han blev inte fri. Han förlorade kampen mot sin sjukdom. Demonen har tagit hans liv. Det är den tragiska, bittra sanningen. Dessvärre i Williams fall också..

Men sanningen är också, att skulle min stora kärlek, min livspartner ta sitt liv. Ja, då hade jag också intalat mig själv att han äntligen fick bli fri. Det hade varit det enda sättet att kunna hantera sorgen. Det enda sättet att kunna gå vidare. Så jag väljer även att tänka att Williams är fri nu. Även fast jag innerst inne vet att sanningen är betydligt mer tragisk än så..

Jag kan inte annat än hålla med dig, även om jag inte alls är i samma sits. Jag kan omöjligen heller se ett självmord som en frigörelse, utan för mig är självmord alltid ett misslyckande...

Det är en stor förlust att Williams är död, men jag kan inte låta bli att tänka på hans stackars barn. Att ens förälder själv väljer att avsluta sitt liv måste göra sorgen ännu svårare att hantera, för det måste vara så mycket ilska med i sörjandet.