Sv: Ringrostig ryttare/stollig och småvild ardenner..
Hej
Ja Lind ska komma ut hit till "grannen" så jag ska träna dock bar 1 h för henne den 20 feb..
Detta är ju heeeeeeeelt nytt för mig..
Men du får GÄRNA berätta vad ni har fått för typ av hjälp och så... behöver massa info och solskenshistorier
Vi tog oss an ett russ-sto för ca 2 år sen nu. Ägarna hade inte tid och lust att ha kvar henne och de undrade om inte vi ville prova henne lite. Hon var då bara körd litegrann och aldrig riden. Vid inkörningen hade ngt gått lite snett och hon hade av nån anledning skenat med vagn och allt. Hon hade inte skadat sig, men blev skrämd och de som ägde henne tyckte hon var lite läskig att hantera efter det. Sen dess hade hon bara gått i en hage. Hon hade varit utlånad som sällskapshäst ett år och kom sen tillbaka och var jättesvårlastad och ännu mer oberäknelig. Men, när hon var i hagen var hon snäll och trevlig och mysig. Därför tyckte ägarna att hon borde få en chans, men de hade inte tiden och lusten att hålla på med henne själva.
Vi höll väl på hela våren och sommaren att tömköra henne och promenera med henne men vi tyckte inte vi kom ngn vart alls. Hon var rädd, tittig och det gick dåligt att tömköra henne. Vi fick rådet av "alla" att hon borde avlivas. En sån häst är inget att satsa på. Men, som sagt. Hon var ju ändå så himla trevlig när hon var lugn och avslappnad, i hagen och så. Så vi kände att det ändå måste finnas en chans för henne ändå. Vi är inte så jätterutinerade hästmänniskor, så vi visste faktiskt inte alls hur vi skulle göra. Så fick vi då tips om att Linda kanske skulle kunna hjälpa oss. Vi bad henne komma ut och i alla fall titta på russet och se om det var ngn idé att vi la ner mer tid på henne.
Linda kom, och hon tyckte inte alls att russet var ett hopplöst fall. Vi började med småövningar som att gå undan för tryck, backa osv. Och sakta men säkert så började vi bygga upp ngt tillsammans. Ett ömsesidigt förtroende. Det var nog iofs tur att vi inte visste innan hur många timmar vi skulle komma att lägga ner på hästen, för då hade vi nog inte vågat. Men aldrig att vi ångrat att vi gjorde det. Hon är idag fortfarande inte körd, vi la det lite åt sidan och började i somras med inridningen. Linda har varit med oss när vi varit beredda att gå vidare, att lägga på sadel, att sitta upp osv.
Vilken känsla att det gått så långt att nu rider våran 8-åring henne, och hon är kolugn! Jättelätt att hantera, följsam och trygg. Visst, det är ett arbete som vi är långtifrån färdiga med, men det har varit en jättespännande resa. Vi började med ett russ som vi var lite rädda för, som sprang så långt hon orkade bara grimskaftet slog mot benen. Nu har vi en lätthanterad, lugn häst som blivit hela familjens älskling. Vi är inte alls rädda för henne längre
.
Det har varit otroligt lärorikt, och Linda har haft en ängels tålamod med oss och våra "dumma" frågor. Om du träffar henne så fråga om Jazza, så kan hon berätta hur hon hjälpte oss.
Lycka till!!