Vilken skillnad det kan vara på olika ridskolor. Jag red tre gånger på ridskolan jag började på precis efter nyår, och tyckte att det inte alls kändes bra. Nu har jag ridit fyra gånger på min gamla ridskola, och varje gång har det varit roligare än jag förväntat mig.
Bara det här att kunna stå i lugn och ro i boxen och pyssla med hästen innan lektionen, och lyssna på när hästen rofyllt tuggar på sitt hö... Inga hugg och sparkar, inga hot, ingen skyddsutrustning eller tvång på att jaga rätt på och knyta fast hästen, inget slagsmål. Utan bara att stå och borsta och pyssla i lugn och ro med en lugn häst som accepterar min närvaro. Bara det är njutning så det räcker.
Nog finns det väl grinpellar på den här ridskolan också, något annat ska jag väl inte påstå. Men dom tre hästar jag har ridit hittills har varit väldigt mysiga.
För den här veckan fick jag sitta på en häst jag faktiskt aldrig suttit på förut. Jag tror att jag var tvungen att dubbelkolla hästlistan typ fem gånger, för jag trodde inte att det var sant. Jag stod uppskriven på lilla farbror Hillman.
Hillman är en 23-årig liten vit farbror/gentleman, som har varit på ridskolan i eeeevigheter! Han får nog räknas som en av inventarierna. Men han är LITEN. Om jag tyckte att lilla stoet Bukett var i minsta laget för mig, så måste nog Hillman faktiskt vara ännu lägre. Fast det är lite svårt att jämföra kanske, för Hillman har en hög manke och sen hänger resten av ryggen som en hängmatta (förlåt mig farbror Hillman för att jag säger så – men man FÅR faktiskt se lite oformlig ut när man kommer upp i den åldern). När jag stod och borstade honom tänkte jag att jag ju skulle kunna ta hästen under armen och bära iväg med honom. Manken måste vara nånstans runt 30 cm lägre än jag är lång, och ryggen ännu lägre. Och sickna söta små hovar sen! Rymdes nästan i min handflata. :-) Jag kände mig lite orolig att han skulle gå av på mitten om jag satt upp på honom...
Men väl uppe på honom var det faktiskt mer häst än jag hade kunnat tro. En rejäl hals och framparti gjorde att han inte alls kändes så liten längre. En annan sak jag var lite orolig för var om jag skulle klara av att rida honom överhuvudtaget. Min uppfattning av det jag har sett i ögonvrån av honom när andra ridit var att han måste vara seg och svårriden. Jag hade förväntat mig något mycket värre än Bukett. Men vilken överraskning jag fick! Lilla långhåriga vita gamla farbror gentleman var ju supertrevlig!!
Fast det var lite svårt att hitta knapparna, måste jag erkänna. På grund av den kraftiga halsen var det svårt att förstå var han skulle ha huvudet. När jag försökte korta upp tygeln så kändes det först som att jag ville korta mer än han hade fysisk möjlighet till. Svårt att förklara, men det kändes bättre när jag lät honom vara mer framåt/nedåt än vad jag först trodde att han skulle vara. Sen körde han ”hoppsasteg” i traven i början av lektionen, dvs ville inte gå fram ordentligt genom kroppen utan nästan låtsashaltade. Vi hade dock ett ganska tidigt galopparbete och det var bra, för han hade en grymt trevlig galopp och efter det så gick han fram fint i traven.
Och han tog för sig mer än jag trodde också. Jag hade bilden av att han skulle vara liten och långsam och därför så såg jag hela tiden till att skära av ridbanan och trodde att jag i övningarna skulle kunna klämma in honom lite var som helst bakom någon annan, och att dom snabbt skulle springa ifrån oss. Men så var det ju inte, upptäckte jag efter ett tag. Han behövde utrymme för sina rörelser. Öppnorna blev kanske inte jättestrålande, just för att jag hade svårt att placera honom rätt och uppskatta rätt utrymme för oss. Men stundtals kom han i en sån himla trevlig form, bar sig, var uppmärksam och klev på bra, så det var ju jätteskoj!
Jag skulle faktiskt gärna sitta på honom fler gånger (om han orkar
)!
Himla skoj var det i alla fall, och roligt att ha fått sitta på självaste farbror inventarie!
Bara det här att kunna stå i lugn och ro i boxen och pyssla med hästen innan lektionen, och lyssna på när hästen rofyllt tuggar på sitt hö... Inga hugg och sparkar, inga hot, ingen skyddsutrustning eller tvång på att jaga rätt på och knyta fast hästen, inget slagsmål. Utan bara att stå och borsta och pyssla i lugn och ro med en lugn häst som accepterar min närvaro. Bara det är njutning så det räcker.
Nog finns det väl grinpellar på den här ridskolan också, något annat ska jag väl inte påstå. Men dom tre hästar jag har ridit hittills har varit väldigt mysiga.
För den här veckan fick jag sitta på en häst jag faktiskt aldrig suttit på förut. Jag tror att jag var tvungen att dubbelkolla hästlistan typ fem gånger, för jag trodde inte att det var sant. Jag stod uppskriven på lilla farbror Hillman.
Hillman är en 23-årig liten vit farbror/gentleman, som har varit på ridskolan i eeeevigheter! Han får nog räknas som en av inventarierna. Men han är LITEN. Om jag tyckte att lilla stoet Bukett var i minsta laget för mig, så måste nog Hillman faktiskt vara ännu lägre. Fast det är lite svårt att jämföra kanske, för Hillman har en hög manke och sen hänger resten av ryggen som en hängmatta (förlåt mig farbror Hillman för att jag säger så – men man FÅR faktiskt se lite oformlig ut när man kommer upp i den åldern). När jag stod och borstade honom tänkte jag att jag ju skulle kunna ta hästen under armen och bära iväg med honom. Manken måste vara nånstans runt 30 cm lägre än jag är lång, och ryggen ännu lägre. Och sickna söta små hovar sen! Rymdes nästan i min handflata. :-) Jag kände mig lite orolig att han skulle gå av på mitten om jag satt upp på honom...
Men väl uppe på honom var det faktiskt mer häst än jag hade kunnat tro. En rejäl hals och framparti gjorde att han inte alls kändes så liten längre. En annan sak jag var lite orolig för var om jag skulle klara av att rida honom överhuvudtaget. Min uppfattning av det jag har sett i ögonvrån av honom när andra ridit var att han måste vara seg och svårriden. Jag hade förväntat mig något mycket värre än Bukett. Men vilken överraskning jag fick! Lilla långhåriga vita gamla farbror gentleman var ju supertrevlig!!
Fast det var lite svårt att hitta knapparna, måste jag erkänna. På grund av den kraftiga halsen var det svårt att förstå var han skulle ha huvudet. När jag försökte korta upp tygeln så kändes det först som att jag ville korta mer än han hade fysisk möjlighet till. Svårt att förklara, men det kändes bättre när jag lät honom vara mer framåt/nedåt än vad jag först trodde att han skulle vara. Sen körde han ”hoppsasteg” i traven i början av lektionen, dvs ville inte gå fram ordentligt genom kroppen utan nästan låtsashaltade. Vi hade dock ett ganska tidigt galopparbete och det var bra, för han hade en grymt trevlig galopp och efter det så gick han fram fint i traven.
Och han tog för sig mer än jag trodde också. Jag hade bilden av att han skulle vara liten och långsam och därför så såg jag hela tiden till att skära av ridbanan och trodde att jag i övningarna skulle kunna klämma in honom lite var som helst bakom någon annan, och att dom snabbt skulle springa ifrån oss. Men så var det ju inte, upptäckte jag efter ett tag. Han behövde utrymme för sina rörelser. Öppnorna blev kanske inte jättestrålande, just för att jag hade svårt att placera honom rätt och uppskatta rätt utrymme för oss. Men stundtals kom han i en sån himla trevlig form, bar sig, var uppmärksam och klev på bra, så det var ju jätteskoj!
Jag skulle faktiskt gärna sitta på honom fler gånger (om han orkar
)!Himla skoj var det i alla fall, och roligt att ha fått sitta på självaste farbror inventarie!
