Sv: Ridgeback/Dalmatiner/Flatcoated Retriver
*KL*
Jag har haft RR och har viss erfarenhet av flat. RR och dalmatiner upplever jag som relativt lika (av dessa tre) och skiljer sig en hel del från flat.
RR har en helt annan ""coolhet" än vad flatten har som är mer flamsig. Skall dock tillägga att ridgebacken inte på något sätt är tråkig, de kan vara ganska barnsliga och lekfulla men inte fullt lika flamsiga och "flatyviga".
Tror att flatten kräver lite mer aktivering MEN också är mer lättaktiverad/motiverad.
En RR kan vara ganska svårmotiverad och kan tycka att den där lydnaden som matte så gärna vill träna är skittråkig när man i stället kan jaga rådjur. Nosarbete (spår, sök, upplet...) brukar dock vara ett relativt säkert kort, det finns tex många RR som är mycket duktiga på viltspår.
Jag märkte en STOR skillnad på min ridgebacktös när hon fick jobba med näsan och när vi gjorde annat som tex lydnad och agility (som många RR iofs gillar men min gjorde det
inte).
Däremot så fick träningen vara på hennes villkor, blev man för petig i tex söket så ville hon inte alls. En flat har helt enkelt mer samarbetsvilja och förighet.
Väljer du en RR från bra linjer så skall det dock funka att jobba med den "till husbehov" men om du är ute efter att tävla i lite högre klasser så är flat ett mycket bättre alternativ - där kan du i princip gå hur långt som helst.
Som stallhund (och badhund, får erkännas) hade min RR en stor svaghet:
hon frös. Nu var hon exceptionell när det gällde detta, hon började frysa när temperaturen kröp nedanför
+ 10... Trots idoga försök att "härda" henne fick jag ge upp och helt enkelt klä på henne mer eller mindre från topp till tå. Tror annars att normala ridgebackar mycket väl klarar stalliv men de vill nog ha ett täcke om det blir mycket stillasittande.
En stor skillnad mellan RR/dalmis och flat är den sociala biten. En RR är mer reserverad på gott och ont medan flatten... ja, alla vet väl att retrievers brukar älska folk?
Å andra sidan, med en RR har du någon som troligtvis försvarar dig (eller i alla fall ser ut att kunna göra det) mörka kvällar.
En del RR har stor jaktlust, min krävde en hel del jobb för att kunna vara lös i skog och mark och hela hennes liv fick man verkligen ha "tummen i ögat" på henne när hon var lös. Att ha henne med när man red var inte att tänka på, jag hade för dålig lydnad på henne uppifrån hästryggen.
Enligt min uppfödare var tikarna ofta värre när det gällde att jaga än hanarna, hon tyckte också att hanarna ofta var mer godmodiga än tikarna som kunde vara vassare.
För att generalisera så en flat som är ouppfostrad/oaktiverad blir troligen bara allmänt jobbig medan en RR kan bli überjävlig, göra rejäla utfall mot både folk och fä, jaga vilt såväl som cyklar, massakrera hela hemmet och ja... rent allmänt göra sin ägares liv mindre trevligt. RR har ju också en helt annan skärpa och vakt vilket de kan ta till vid fel tillfälle om man inte fångar upp det.
Min personliga uppfattning är att en flat mer passar "vem som helst" (som lever ett aktivt liv) medan RR kan vara ganska speciella och egna. Otroligt charmiga om man gillar den där egenheten men om man inte gör det så tycker man förmodligen bara att de är konstiga.
Väljer ni RR så kommer ni garanterat få en mycket personlig, kelig följeslagare med en hel del egenheter och stor charm. Ni kommer förmodligen även att få ett par gråa hår under uppväxten men som vuxna brukar RR vara lugna men energiska och faktiskt ganska lättsamma - om man har lagt grunden väl.
Var NOGA med mentaliteten om ni köper RR, det finns tyvärr en del som har diverse rädslor, speciellt sociala sådana. En RR får vara
reserverad mot främmande, absolut inte
rädd, men det klaffar inte riktigt på alla.
Generellt sett är det en ganska frisk ras. Hd och Ed förekommer som hos i stort sett alla större raser men inte i någon större skala.
Något som man dock skall se upp med och som är krångligare att kolla är diverse immunförsvarsrelaterade åkommor som tex mag- och halsproblem, allergier och hudproblem. Man kan ju inte göra så mycket mer än att höra sig för men det kan löna sig att lyssna till "byskvallret" och naturligtvis diskutera saken med uppfödaren.
Jag tycker att ni helt enkelt skall se till att träffa ett antal hundar från varje ras och se hur det känns. Rasklubbarna brukar ha diverse aktiviteter som promenader och hågade valpspekulanter brukar vara varmt välkomna
.
Och det här blev som vanligt mycket längre än jag hade tänkt mig
...
